När det gäller att pytsa in tusentals miljarder i räddningspaket åt ett korrupt och sönderspekulerat bankväsende, så är politikerna omedelbara och stenhårda i sin reaktion.
När det gäller en ödesfråga som klimathotet vänds ständigt kappan efter vinden och tuffa åtgärder avvisas med att det inte vi inte har råd just nu för att tillväxt eller ekonomisk kris är viktigare.
Det här leder till en slags insikt av makthavarna är psykopater. Eller möjligen snarare att själva systemet i sig är psykopatiskt. Helt sjukt är det i vilket fall.Visserligen skulle jag i och för sig säga att resursbristen och ekosystemens balans är större och viktigare frågor, men de hänger intimt samman med klimatfrågan. Det finns heller ingen anledning att ställa dem mot varandra eftersom åtgärderna för räddning är desamma.
I korta drag skulle jag säga att det handlar om att våga lämna tillväxtmantrat för att istället upprätta en balansekonomi med förutsättningar för att verka inom ramarna för vad jorden klarar av. I ljuset av oljetoppen lämnar vi även den billiga energins era, varmed vi av nödvändighet också behöver krympa våra ekonomier i synnerhet i den rika delen av världen.
Det riktigt fina i kråksången är också att vi genom sådana drastiska samhällsförändringar sannolikt också ger oss förutsättningar till bättre liv med mer makt över vår tid, socialt umgänge, naturupplevelser och kultur. Det gäller dock endast under förutsättning att vi inte landar i desperation kring att klara livets nödtorft.
Min huvudsakliga poäng är i vilket fall att vi har flera parallella ödesfrågor gällande ekologi på bordet idag och att vi sitter i skiten. Förändring till ordentlig samhällsomställning är det enda som kan rädda oss.
Just nu handlar det mest om huruvida vi alternativa kan få tillräckligt många av "vanliga" människor att vakna och våga/orka se krisen i vitögat. Så länge människor inte uppfattar att saker måste ändras, så länge kommer inget i grunden att förändras.
Egentligen har vi inte råd att vänta. Det är den bistra sanningen.
