Nya språkrör

Hemma igen från kongressen i Karlstad. Kom hem redan igår kväll, men har lite mentala batterier som behöver laddas och familj som jag vill umgås med varför jag skriver idag istället för igår. När det gäller språkrörsvalet så är jag glad och nöjd över att ha kandiderat och följt kandidaturen in i mål som ett verkligt, om än borträknat, alternativ.

Nya språkrören Gustav och Åsa

Jag passar på att gratulera Gustav Fridolin och Åsa Romson till språkrörsskapen och Anders Wallner till partisekreterare. Miljöpartiet rullar makligt på mot den breda mittfåran och jag får önska dem som håller i tyglarna lycka till.

Den största faran jag ser för Miljöpartiet är att om det ska "nå så många som möjligt", få "så många röster som möjligt" och "växa sig så stora som möjligt" så kommer partiet sannolikt se sig behöva fortsätta reducera ner och skala bort det som är obehagligt och konstigt i det rådande etablissemangets ögon. Alltså en fortsatt gradvis slakt av den ideologiska grunden. Och däri finns ingen egentlig gräns. Ungefär som en lök.

Akko Karlsson och Yuri Silva

Verkligheten pockar på uppmärksamhet. Politiskt populistiska drömvärldar räcker bara så långt. Alltså inte särskilt långt alls, även om köttgrytorna kokar och smakar. Förhoppningen ligger i att Miljöpartiet istället väljer att hålla integriteten hög i sina kärnfrågor och på så vis signalerar till människor att partiet är ett meningsfullt alternativ i svensk politik och växer med den utgångspunkten. Det går dock stick i stäv med tesen "makten i främsta rummet".

Kan tillägga att mina favoritkandidater var Akko Karlsson, Annika Lillemets, Karin Jansson och mig själv. Av politiska och ideologiska skäl. Men, det går inte att få allt. Ibland inget. Och framtiden är öppen.

Jag skulle gärna tagit emot språkrörspinnen, men mina chanser har förstås aldrig varit annat än obefintliga. Av det skälet så har heller inte mitt huvudsakliga syfte med kandidaturen varit att bli vald, utan snarare att få chans att lyfta viktiga frågor och perspektiv. Det tycker jag att jag har lyckats med. Hur som helst har jag inte heller någon anledning att vara bitter och förlorare. Särskilt inte gentemot enskilda personer. Jag gillar dessutom som exempel, och som de flesta andra, Gustav, även om jag skulle önska att hen i större utsträckning vågade ställa sig på tvären i det politiska spelet.

Thomas Bengtsson flashar sin nya T-shirt

Dagens Nyheter skrev för drygt en vecka sedan att det inte fanns några seriösa motkandidater på den manliga sidan. Jag är skiljaktig. Min kandidatur har varit helt seriös, trots marginalerna, och mitt mål har aldrig varit att bara synas. Vad jag vet gäller det även Torbjörn Gannholm och Jack Ljunggren. För mig är det våra gemensamma mål som är det viktiga. Och jag kan bara hoppas att Miljöpartiet tar sitt ansvar för medvetandegörande och samhällsförändring framöver.

Åsa tackade förresten en del kandidater vid sitt tacktal. Gustav missade det, men hen tackade och peppade mig direkt efter mitt tal vilket kändes bra. Tråkigt dock att Åsa inte också inkluderade mig och Torbjörn då vi alla varit runt i landet tillsammans på olika utfrågningar. Inte så viktigt kanske, men jag tycker att separatism är beklagligt och inkludering vackert.

Nu är det bara att fortsätta kämpa för den gröna omställningen av samhället! Hur vi nu väljer att göra det.

Tack

Idag börjar Miljöpartiets kongress dra igång så smått med lite preaktiviteter.

Innan jag själv beger mig med tåget kl 06.14 imorgon, så vill jag passa på att tacka Miljöpartiet i Vimmerby för ert officiella stöd till mig som språkrör. Det innebär att jag får presentera mig under tre minuter i plenum, vilket är långt ifrån alla förunnat i pseudodemokratisk anda.

Några av åhörarna på utfrågningen i Karlstad

Jag vill också tacka alla er som gjort språkrörsutfrågningarna runt om i landet möjliga samt alla som kommit och lyssnat, ställt frågor och diskuterat. Tack till Miljöpartiavdelningarna i Göteborg, Karlstad, Malmö och Örebro för att ni gjort mina resor möjliga genom reseersättning. Tack till Eva Andersson-Wilks för att du stod för resekostnaden till Uppsala, där det "har diskuterats i styrelsen men beslutet blev att inte ha reseersättning eftersom det inte är vi som kallar till ett möte utan vi erbjuder kandidater att presentera sig".

Artíga, Dace och Torun

När det gäller mitt deltagande på kongressen, så vill jag tacka Haval Murad för att du står för kongressavgiften och Carl Schlyter som betalar min tågresa.

Slutligen vill jag skänka många varma tack till er som har hjälpt till med kritik och korrekturläsning av texter under det här halvåret, alla ni som tror på och stödjer mig och uttryckligen gillar min djupgröna och alternativa inställning till politiken samt min älskade sambo Dace som ställer upp i vått och torrt.

Mittens rike i antågande

Skön bild från schlaug.se

Nu är det snart dags för Miljöpartikongress i Karlstad. På fredag väljs partisekreterare och nästa dag väljs språkrör och halva partistyrelsen (ledamöterna sitter numera på två år).

Jag har fortfarande inga som helst illusioner om att bli vald till språkrör. Det är inget jag sörjer, men det som gör ont är det gröna partiets utveckling som jag tolkar den. Eller kanske är avveckling ett bättre ord? Exempel: Avreglerad arbetsmarknad (bland annat genom de svaga rättigheterna för löntagare i samband med arbetskraftsinvandring), vinstdrivande friskolor och vårdinrättningar (multinationella koncerner och Svenskt Näringsliv hoppar jämfota av glädje), bejakande av arbetslinjen (Mp är minsann inget "ledighetsparti"), ställer upp på militär intervention (Afghanistan och Libyen; vad hände med civil, humanitär hjälp och icke-våld?), kärnkraftstillvänjning som strategi för klimatarbete, försök att kommunicera hållbar eller grön tillväxt (som endast kan existera om den är temporär och begränsad) et cetera.

Miljöpartiets inslagna strategi?

Nu senast (idag) kom en passning till regeringen (och framför allt potentiella väljare) om att privatiseringar av de statliga bolagen (främst Vattenfall och Telia Sonera) kan förhandlas om framöver. Gustav Fridolin säger dock i en kommentar på Reutersintervjun att Mp tycker att staten ska äga SBAB. Det är bra eftersom bolåneinstitutet är en del av de finansiella strukturerna och behövs som en demokratisk motvikt idag när ägandet av banker och låneinstitut koncentreras och konglomeriseras.

Min tolkning av Miljöpartiets utveckling det senaste decenniet är att partiet säljer sin själ för att "få vara med och påverka". Usch för att sitta på läktaren och gasta (medan det i själva verket kanske är just där som vi kan tala på riktigt med vanliga människor). Med andra ord handlar det om att maximera väljarstöd och medlemssiffror som huvudmål. Kostnaden för den strategin talas det alltför lite om, även om vi är några som försöker lyfta det till diskussion. Makten för maktens egen skull? Konstruktivt? Jag har sagt det förut. Vad ska vi med makten till om vi inte längre har något att säga?

Edit: Läs gärna statsvetaren Svend Dahls analys av läget för Mp: "Det som lockat, och fortfarande lockar väljare är till stor del att man inte är som de andra partierna. Medan övriga partiers politik kan ses som versioner av samma kapitalistiska välfärdsstat har Miljöpartiet byggts kring en idé om ett helt annat samhälle."

En metafor för det politiska systemet
Copyleft trulpen 2011

Pressmeddelande språkrörskandidatur

Lägger nu upp pressmeddelandet som jag skrev ihop med anledning av att jag beslutade mig för att kandidera till språkrör. Skånska Dagbladet var snabba och tog in nyheten samma dag, medan Dagens Nyheter väntade till efter julhelgen och ringde då upp för en ingående telefonintervju.

Pressmeddelande 2010-12-23
För omedelbar publicering

Julklapp till Miljöpartiet!

Joakim Pihlstrand-Trulp (Mp) ställer upp som språkrörskandidat för Miljöpartiet de Gröna.

- Jag tror att många skulle vilja ställa upp, men inte gör det för att de är rädda för att göra sig löjliga. Eftersom jag varken är karriärist eller har någon vidare prestige att förlora så svarar jag "visst, gärna det" när det finns personer som vill nominera mig, säger Joakim Pihlstrand-Trulp.

För en av språkrörsposterna finns det idag ett flertal presenterade kandidater. För den andra har tills nu endast en kandidat givit sig till känna, nämligen Gustav Fridolin (Mp).

- Jag känner naturligtvis till Fridolin-effekten och förstår mycket väl att Gustav är klar storfavorit i alla varianter, erkänner Joakim Pihlstrand-Trulp.

- Som jag ser det så handlar mitt största och viktigaste bidrag till partiet om det raka, ärliga och modiga. Jag är för Miljöpartiet vad Miljöpartiet vill vara gentemot de övriga partierna. Därför vore det särskilt bra om jag fick förtroende att vara en av Miljöpartiets gröna lyktor, säger Pihlstrand-Trulp.

- Miljöpartiets viktigaste förändringsmöjlighet ligger i att medvetandegöra människor och väcka deras tankar. Opportunism och manipulation är något som vi vanliga människor är redigt trötta på, och Miljöpartiet måste våga vara ett verkligt alternativ, menar Joakim Pihlstrand-Trulp.

Joakim Pihlstrand-Trulp framhåller att kandidaturen inte är någon misstroendeförklaring gentemot Gustav Fridolin.

- Jag har stor respekt för och gillar Gustav och vet att hen kommer att kunna axla den gröna manteln, trots de högt ställda förväntningarna. Det ligger ändå något i att Birger Schlaug och Maria Wetterstrand var helt otippade som språkrör. De växte minst sagt med uppdraget och blev två av Miljöpartiets i särklass starkaste språkrör, säger Pihlstrand-Trulp.

- Som politiskt stjärnskott så har Gustav inga problem med att redan nu göra sin röst hörd. Det är därför rimligt att någon annan får chans att bli språkrör, om nu fler spelare behövs på planen. Vi har många potentiellt utmärkta språkrör, tillstår Pihlstrand-Trulp.

- Att endast ha en valmöjlighet i ett val skulle kännas pinsamt och ungefär som Kommunistiska partiet i Sovjet. Särskilt gäller det för oss gröna som värnar om demokrati mer än några andra. Trots risken för skuggval, så vill jag uppmana andra att också kandidera, säger Joakim Pihlstrand-Trulp.

För frågor och ytterligare information kontakta:

Joakim Pihlstrand-Trulp

0736 85 09 00

trulpen@mp.se

Smutsig maktstrid om gröna kärnfrågor?

Lars Ångström

Med anledning av den före detta miljöpartisten och riksdagsledamoten Lars Ångströms debattinlägg "Smustig maktstrid bakom grön fasad" i Aftonbladet (7 feb) så svarade den miljöpartistiska ikonen Per Gahrton med en ledare "Låt språkrörsfrågan handla om gröna kärnfrågor" (8 feb) på hemsidan för den gröna tankesmedjan Cogito.

Per Gahrton

Jag svarade på Pers ledare med en kommentar samma dag, vilken jag skriver in här nedan. Kanske är det också på sin plats med en replik i Aftonbladet? Det som Lars Ångström tar upp om så kallad maktstrid har mer att göra med frågor om demokrati och informella strukturer. Det är något jag som språkrörskandidat av det otippade slaget får känna på emellanåt, såväl inom som utanför Miljöpartiet.

Det är främst av det skälet som Per lyfter i ledaren som jag ställer upp som språkrörskandidat. Ideologisk förankring. Vi gröna behöver våga vara samhällskritiska. Samhället behöver att vi är det.

För samhällsomställningens skull behöver vi i våra ambitioner stå nära grön ideologi, men även för att få tilltro från väljarna för grön politik. Det talas ofta om Miljöpartiets politiska arbete som att vi måste sortera bort allt som är obekvämt för att få förtroende. Vem som helst borde inse att det förhåller sig precis tvärtom.

Genom att våga stå för verkligt grön politik - tillväxtkritik, arbetstidsförkortning, basinkomst, pacifism, frihetlighet, när- och direktdemokrati, grön ekonomisyn, grön skatteväxling, social rättvisa, djurrätt m.m. - så kan Miljöpartiet visa att det går att lita på och är ett verkligt alternativ i svensk politik.

Det finns inga giltiga eller lyckosamma självändamål med makt. Jag tror att en grönt ideologisk inriktning ger Miljöpartiet förutsättningar för att bli statsbärande som en positiv bieffekt. Ska det vara ett mål i sig självt, så finns inte utrymme för det grönt samhällskritiska på vägen dit. Den sedan länge inslagna linjen kan nå ungefär så långt som dagens nivåer, vilket knappast är "exceptionellt" som Lars Ångström vill påstå.

Miljöpartiets roll borde vara att de rådande strukturerna närmar sig Miljöpartiets mål och visioner istället för tvärtom. Det behöver inte alls innebära kompromisslöshet. Kompromisser och överenskommelser går utmärkt även med ideologisk förankring, men det går illa för oss när grundvärderingar kompromissas bort.

Det behövs en solid grund att stå på liksom mod och integritet att våga stå där. Jag tror helhjärtat på det och vill uppmana oss alla att på allvar driva målen om verklig samhällsomställning istället för att nöja oss med skrap på ytan.

Med hopp om att en annan värld är möjlig.