Dock hördes en del kritiska röster exempelvis genom Leif Karlsson (politiskt sakkunnig på socialdepartementet) och Lars Wohlin (f.d. riksbankschef), men de fick förstås ingen nämnvärd respons.
Kuppen handlade i korta drag om Riksbankens avreglering av bankernas marknad. Utlåningstaket och styrräntan för bankerna togs helt sonika bort och i kombination med fast växelkurs ledde det obönhörligen och snabbt till ekonomisk kris. Vilket var helt att vänta.
Avregleringen av kreditmarknaden tvingade Sveriges politiska makthavare att acceptera den nyliberala synen på arbete och istället arbeta inflationsinriktat. Därigenom ledde det till exempelvis en radikal förändring av skattesystemet som det innan avregleringen varit svårt att få demokratisk majoritet för i Riksdagen. Det instrument politikerna lämnats för att hantera problemen var numera bara finanspolitiken. Åtstramningar och budgetnedskärningar följde naturligt i krisens spår.
Ett seriöst och sevärt reportage i Dokument inifrån, upplagt på Youtube i sex avsnitt om 10 minuter vardera.
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5
Del 6
Då följer förstås frågan, vem tjänar på det här? N'est-il pas évident? De riktigt rika förstås. Nyliberalismens kärna är att hålla superkapitalisterna under vingarna. Utan en gödsling av marknaderna med krediter, vilket bevisligen låneexpansionen ledde till, så hade heller inte fortsatt ekonomisk tillväxt varit så lätt att uppnå. Och nästa fråga är då, till vilken nytta? Samma svar som ovan med tillägget ingen alls för vanliga människor.
För mig är det självklart att en ordentlig reglering av den finansiella marknaden är helt nödvändig. I linje med det följer naturligtvis ett paradigmskifte när det gäller synen på ekonomi. Och på djupet ligger förhållningssättet att vi har bara ett jordklot. Vi behöver vara rädda om det och varandra.
