Jag är övertygad om att
arbetstidsförkortning skulle leda till
ökad livskvalitet. Det skulle ge mer tid för socialt liv, intressen, hobbies, kunskapsutveckling och kultur. Dessutom ger det möjlighet till att fler får utrymme på arbetsmarknaden. Det är väl förmodligen ett av skälen till varför de borgerliga krafterna ogillar idén eftersom det skulle kunna slå hål på strategier om "naturlig" eller optimal arbetslöshet. Ja, då optimal i meningen arbetsgivar- och kapitalintressen.
I frågan om arbetstidsförkortning ingår delvis insikten om att vi konsumerar alldeles för mycket idag för att miljön ska ha en chans. Eftersom jag anser att
rationell konsumtion är något positivt och eftersträvansvärt, så tycker jag inte att en arbetstidsförkortning med bibehållen lön är nödvändig eller ens önskvärd. Det gör också att en
normförändring till exempelvis genomsnittligt sex eller fyra timmar per dag blir lättare att genomföra då förslaget inte måste finansieras i direkt mening.
Eftersom resonemanget ovan riskerar att låta nyliberalt, så vill jag vara tydlig med att jag är för stark
fördelningspolitik liksom den utmärkta idén om
basinkomst eller
medborgarlön. Det senare har även en sådan nyliberal auktoritet som
Milton Friedman (som lanserat idén om optimal arbetslöshet) propagerat för, men hen kallade det då
negativ inkomstskatt.
Visionärt konkret tänker jag mig en
basinkomst på säg 5 000 kr i månaden (exakt siffra beror förstås på de samhällsekonomiska möjligheterna och den kan mycket väl hamna högre), en genomsnittlig arbetsvecka på 15-20 timmar samt
grundavdraget höjt till kanske 100 000 kr per år med
100 % marginalskatt (en idé jag har efter
Birger Schlaug) där var och en kan öronmärka sin inbetalda skatt till olika slags samhällsverksamheter som miljöarbete, kollektivtrafik, skola eller vård. Det senare kan i praktiken ses som en skattesänkning på arbete och kan därför sägas ingå i en
grön skatteväxling, där det ingår att vi lägger skatt på uttag av råvaror, energi och miljöförstöring på rationella nivåer utifrån skattens funktion som styrmedel för beteenden. Det vore även lämpligt med en
generell omsättningsskatt, istället för som idag skatt främst riktad mot omsättning som inbegriper mänsklig arbetskraft.
Det här är åtminstone en del av en
vision om en statsekonomi som bygger på
solidaritet och
rättvisa, vilket vi människor bevisligen mår bra av. För mig är det en bild av ett samhälle där vi kan må bra som levande, tänkande och kännande varelser istället för att fastna i stress och krav som löneslavar och konsumister. Är det något du som läser håller med om eller finner provocerande?
