Kalsongerbjudandet

Fick precis ett erbjudande i snigelpostbrevlådan om att prova ett par kalsonger. Som de säger så finns det erbjudanden som är så bra att det inte bara går att säga "nej tack". Jag brukar exempelvis uppleva det när jag träffar någon intressant person och erbjuds ett levande samtal.

Hur som haver, eftersom jag inte köpt några nya underkläder på 20 år (dock har jag fått några, både nya och begagnade, över åren) så tänkte jag att jag kunde kosta på mig att läsa igenom reklambladet med öppet sinne.

Erbjudandet är helt ok med ett gratisprov och 9 kr för porto och administration. Det leder till att jag blir någon slags abonnent, så jag får se till att avsluta abonnemanget innan jag får för mycket av det goda. Är ju konsumtionsminimalist.

Skulle kunna ha användning för två eller tre par, men ett par går också an. Ordinarie försändelse innehåller tre par, så det blir väl en sådan eller endast gratisprovet. Lutar åt det senare.

Det ska enligt bladet vara "en fabrikant inom EU" som står för produktionen. Eftersom det inte står importör, så borde rimligen produktionen alltså ske åtminstone i Europa med förhoppningsvis mindre transporter och bättre arbetsvillkor som följd.

Samtidigt går det inte att veta med säkerhet att produktionen inte sker i någon avkrok av ekonomisk frizon där folk får arbeta typ 18 timmar om dygnet 7 dagar i veckan för 2 dollar om dagen. Knepigt, men jag utgår från att den första tesen gäller.

Så, nu till den verkliga mumman och slutklämmen. En bit in i texten så stötte jag på en käck formulering som menade att "det verkliga välbefinnandet kommer inifrån och det är viktigt att du trivs i de underkläder som du använder". Enter humorlandet.

Tankar om valteknisk samverkan mellan Gröna partiet och Vänsterpartiet

Gröna partiet fick en fråga på sin Facebook-sida från Georg Svensson häromdagen. Den löd enligt följande:

Jag tänker att G är ett röstbart alternativ för mig men jag undrar hur det går ihop med V som ju är positiva till tillväxt och liksom alla andra partier håller hårt fast vid en arbetslinje? De är lika fast i dagens tillväxtparadigm som någonsin M & Fp. Det som skiljer är hur de fördelar välfärden i steg 2.

För min del är den kritiken relevant också för mig. Jag formulerade ett ganska omfattande svar för att försöka gestalta hur jag (och som jag tror andra inom partiet) tänker. Tycker att det passar bra att redovisa mitt svar här på bloggen, trots att det var snabbt skrivet, med både upplysning och dokumentering som syfte.

Plattform för påverkan
Riksdagsmandat verkar vara den tydligaste gränsen till om ett parti ges utrymme i media eller ej. KD, MP och SD är alla exempel på det. Vi kan se representation i parlamentet som en av möjligen flera starka plattformar för politisk påverkan, framför allt när det gäller att nå ut till människor och kommunicera ett budskap.

Enda realistiska möjligheten att nå en eller flera riksdagsplatser för G:s räkning tror jag är just valteknisk samverkan med något av de befintliga riksdagspartierna. Där har vi en fallande skala som jag skulle säga följer enligt MP, V, C, FP, S, KD, M, SD. Som ni ser är det egentligen bara de två första som är idémässigt intressanta för G.

Korruptionsgrad
G har lönetak (genomsnittslönen i samhället) och andra interna strukturer som förhoppningsvis lyckas med konststycket att undvika att korrumperas om en maktposition (t.ex. riksdagsmandat) etableras. Det andas förmodligen lite populism över det, men vi menar det och för vår del har populism inget med det att göra. Vi tror helt enkelt att vi får mycket bättre representanter om de inte korrumperas ekonomiskt av vare sig för lite eller för mycket pengar som inkomst från politiskt engagemang.

Att G upprättat strukturer som är tänkt att motverka korruption talar för att många som ogillar/avskyr många politikers egenvinnande mentalitet och besudlade fingrar skulle tycka att G var väldigt intressant. SD red ju till stor del in i riksdagen på den vågen, men gör ingen som helst skillnad i praktiken när det gäller detta. Jag är säker på att en rätt stor andel av befolkningen idag tycker illa om den rådande politikerkorruptionen.

G går klart längre än V, men V har åtminstone den starkaste tillämpade partiskatten bland de etablerade partierna. MP har den svagaste. Övriga har ingen. Även om många skulle uppskatta G:s arbete för att motverka korruption, så är det ett givet problem för G att de allra flesta ändå kommer att välja att rösta på något annat parti för att inte slänga bort sin röst.

Har G däremot goda chanser att komma in genom valteknisk samverkan, så riskeras inte en röst på G att kastas bort genom 0 mandattilldelning efter valet p.g.a. att partiet inte fått mer än 4 % av rösterna.

Kommunikation
Den viktigaste funktionen med G är att våga driva en visionär politik utifrån grön ideologi. I praktiken handlar det om att våga vara ett verkligt alternativ till dagens framtidsfarliga politik. Det ger därför utrymme för hjärta och ärlighet inom politiken, vilken ju är ett fält som i det perspektivet numera är en veritabel öken. Vi tror helt enkelt att folk längtar efter politiker som vågar vara ärliga och schyssta att det rådande rätt så djupa politikerföraktet är ett uttryck för det.

Det råder förstås samma förhållande här att 4 %-spärren gör en valrörelse där G står helt själva mer eller mindre omöjlig. Visst har vi Facebook och Twitter, men jag har vid mångtaliga tillfällen redan känt på rätt bra hur censurerad och osynliggjord du blir om du inte redan tillhör den etablerade gräddfilen. G kan inte som enskild företeelse räkna med något som helst medialt utrymme, åtminstone inte i traditionell media som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT, TV4, Sveriges Radio o.s.v. Så lär det också fortsätta att förhålla sig till dess att partiet nått parlamentarisk representation.

Sannolikheten är stor att det skulle bli annorlunda med en trovärdig valteknisk samverkan för handen. Då finns det nämligen konkret information på bordet om att G med största sannolikhet får minst en riksdagsledamot på plats.

För KD räckte det att Alf Svensson kom in i riksdagen som ensam ledamot för partiet, vilket skedde genom valteknisk samverkan med Centerpartiet (som just på grund av det samarbetet såg sig tvungna att byta namn till Centern, eftersom de kallade sig för det på sin gemensamma valsedel och de upptäckte att de skulle behöva ligga ute med flera miljoner kronor i ett halvår till dess att valmyndigheten efter valet betalade tillbaka utläggen för tryckning och distribution av valsedlar; endast partier som får mer än 1 % av rösterna får sådan service till skänks och Centern riskerade att räknas som ett nytt parti). Historien visar att KD sedan dess och åtminstone än så länge varit en etablerad del av rikspolitiken.

Ideologisk förankring och ärlighet
Vänsterpartiet är väl det enda parti som vågat försöka stå hyfsat förankrat i sin ideologi när övriga riksdagspartier mest bara verkar låta sig uppslukas av den förhärskande nyliberala grundideologin samt försöka kämpa med varandra i ett slags ihåligt mittenfält.

Vi gröna håller knappast med V om allt, men det mod partiet uppvisar i det fallet förtjänar definitivt respekt. För min del ger jag inte mycket för kommunist-skräck-argumentet, trots att jag känner till rätt mycket om hur illa kommunismen i Sovjetunionen fungerade när det begav sig.

Häri ligger emellertid den största risken för G med en valteknisk samverkan med V, nämligen att rätt många kanske skulle försaka en röst på G p.g.a. fördomar om V. Det går förstås inte att vet om det skulle bli på det viset, men jag tror faktiskt att risken inte är särskilt överhängande. Det hänger givetvis mest på huruvida vi lyckas med att kommunicera vår politik eller ej liksom vilken bild folk i allmänhet får av samarbetet.

Frihet att stå för sin politik
En valteknisk samverkan förutsätter som sagt frihet att följa egna politiska plattformar och således utforma självständiga valrörelser. Därmed faller i egentlig mening problemet med sammankoppling mellan G:s och V:s idétraditioner. Det kan dock vara en svår uppgift att kommunicera eftersom samtliga direkta (t.ex. politiker och politiskt anknutna intresseorganisationer) och indirekta (t.ex. media och företag) politiska motståndare lär hugga som kobror på just detta.

Samsyn och skillnader
När det gäller sådant som social rättvisa, miljö, jämlikhet, demokrati, fredsarbete och djurrätt, så har vi nog rätt hög samsyn med V. Åtminstone mycket högre än med övriga riksdagspartier, särskilt nu när MP i praktiken kastat in handduken i dessa frågor.

När det gäller ekonomi skiljer vi oss nog mest gentemot V. Som Georg säger så är V positiva till tillväxt (se partiprogrammet), vilket jag tolkar som ett erkännande av tillväxtekonomin som i mitt gröna perspektiv är en absurditet och praktisk omöjlighet. Jag anser att det inte går att nå ett hållbart samhälle med ständig, exponentiell materiell tillväxt som överideologi och mål för ekonomin. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att V ännu inte förkastat tillväxt som politiskt mål, eftersom det ju går på tvären med arbete för miljö och social välfärd. Andra skillnader lär vara en slags romantisering av lönearbete liksom utformning av skattesystemet.

När vänsterpartister talar om t.ex. arbetstidsförkortning, så uppfattar jag det som att det för dem är självklart att sådana reformer innebär bibehållen lön. För mig rimmar det illa med medvetenhet om konsumtionssamhällets baksidor och de miljö- och sociala problem överkonsumtionen medför.

Samtidigt så står båda partierna för en ordentlig fördelningspolitik med sikte på ett jämlikt och rättvist samhälle. Andra likheter inom ekonomi kan som exempel vara kritik av kapitalismen (utan att behöva förkasta penningsystemet rakt av) och det finansiella systemet, vilja till större reglering av marknadsekonomin för att försöka göra den funktionell inom ramarna för vad jorden klarar av och möjligen även själva målen med skattepolitiken.

Samarbetspartner
Trots de ibland rätt så djupa skillnaderna, så har vi ändå samsyn kring mycket. Om inte annat ligger kompromisser säkert inom räckhåll i de flesta frågor. Det gör att en valteknisk samverkan blir mer intressant. Även om det i saklig mening inte spelar någon roll, så är det klart att hur samarbetspartnern är funtad påverkar vilken bild samarbetet ger till andra.

Det är enbart just den saken som är skälet till att MP vore en lämpligare samarbetspartner än V, men MP:s partistyrelse väljer att i nuläget se G dels som en konkurrent och dels som en oviktig och osynlig sådan. MP är idag inte särskilt rädda för G, vad jag vet. Förmodligen också med rätta om vi tittar precis i nuet. Med en valteknisk samverkan med V så bör emellertid MP bli livrädda.

Diskussion internt
Frågan om valteknisk samverkan med V har diskuterats inom Gröna partiet och vad de diskussionerna samt en direktdemokratisk omröstning visat är en nära enhällig inställning hos medlemmarna att G bör vara positiva till en valteknisk samverkan med V. Den åsikten är som sagt inte alldeles självklar, men jag har försökt att redogöra för åtminstone något av bakgrunden till den här ovan.

Slutsats
I valet mellan att stå helt själva och att samverka valtekniskt med V, så väljer G valsamverkan. Om G får välja. Nu är vår förhoppning att V:s medlemmar genom sin partistyrelse tycker som vi i den frågan.

Alkoholism

Här är en Café-artikel som fick mig att gråta. Väldigt stark och läsvärd text av Fredrik Backman om alkoholism och drogmissbruk och den ångest som är kopplad till det.

Känner att jag vill bjuda på att bli förtrolig, även om jag vet att det känns obekvämt för alla inblandade. Min framlidna mamma var alkoholist och tablettmissbrukare. Hen blev det smygvägen efter år av 1-2 glas vin per dag efter att som ensamstående förälder ha lagt barnen på kvällen. Fast alkoholbruket började strax innan 30-årsåldern som partyfixare i diplomatins tjänst. Gissar att det tog kanske 5-10 år innan bruket förvandlats till missbruk. Och som artikeln säger så är alkoholism en progressiv sjukdom.

Den enda negativa kritik jag kan ge på artikeln är att den överfokuserar på mäns alkoholism. Statistiskt övervägande eller ej. Många av de s.k. "manliga" beteenden eller perspektiv som tas upp känner jag nämligen igen från bland annat min förälder.

För egen del började jag dricka rätt sent, ungefär när jag var 17 år gammal. Då blev det däremot rätt ordentligt när det var fester på helgerna. Hade dock redan tidigare börjat vakna inför vad min mamma gick igenom och de erfarenheterna fick mig att sluta dricka helt strax innan jag lämnade tonåren. Att universitetsfesterna var så trista och förutsägbara bidrog visserligen. Sedan var jag absolutist i kanske 5-8 år. Därefter släppte jag lite på spärren och nu dricker jag kanske ett halvt eller ett glas vin om året i genomsnitt. Och gärna alkoholfri öl när andan faller på.

Hur som helst, trulpens tips: Läs! Och försök hjälp den som står dig nära att ta sig ur skiten.

Hantera överflödet

Nej, jag tänkte inte skriva om Alwin och jordekorrarna, utan om något som exempelvis det sociala företaget Allwin inriktar sig på. Jag har själv gått till livsmedelsbutiker nära mig och frågat om de kan tänka sig att skänka bort det biologiska avfall som de kasserat. Jag har blivit avfärdad i samtliga fall. Däremot verkar till exempel Allwin lyckas med konststycket. Det är klart att som företag så finns det mer underlag och tilltro till att inget går snett. Ett liknande initiativ som dock inte är företagsbaserat är Great World Network, som startats av min vän Sydney Ankers. En sak de gör är att samla mat och ge till behövande.

En alternativ strategi för att göra något konstruktivt med butikernas avfall vore att låta allmänhet få tillträde till sådant som ska kasseras. Exempelvis mellan kl 13 och 15 varje dag eller måndag, onsdag och lördag. Jag skulle väldigt gärna se att affärerna gjorde detta. Jag har hört att det förekommer i krisens Spanien, där folk får komma någon timme under dagen och hämta avfall och det som ligger kvar slängs. Som jag förstår det så ligger det sällan något kvar.

En bättre strategi än att slänga bort överflödet är att optimera varuflödet. När det trots allt blir saker över, så är det ju tokigt att det ska slängas till den enda nyttan att eventuellt bli energiåtervinning. En väldigt låg nytta i sammanhanget, med tanke på all tid och energi som investeras i framställandet av maten. Mat bör rimligen användas som mat.

Dumpstrat

Det blev av olika skäl ett långt uppehåll från bloggandet. Tänkte idag att nu får jag allt lov att komma igång igen. Har drygt tio årsgamla utkast till inlägg i olika ämnen som väntar på att förfärdigas, men jag börjar med ett lättsamt med många bilder. Dumpstring alltså. Häromdagen var jag ute tillsammans med en vän och vi hittade som vanligt sjukt mycket mat av tillräckligt god kvalitet. Rätt mycket av det här ger jag bort till vänner. Känner mig faktiskt lite som en modern Robin Hood ibland.

Den samlade skörden

Köttfärs och strömming till 100 % reducerat pris som väntar på att bli kattmat

Portionsförpackat samt förväntansfull aspirant

Frukten inkl. kanske 40 kg äpplen

Grönsaker samt annat såsom ägg och sylta till katterna

Ett oförsvarligt antal dajmbollar från Delicato. Värt att provsmaka?

Ja, hen är inte ledsen i varje fall :-)

Kärlek till välfärden

Såg en klockren bild på Facebook igår, som jag delade. Tycker att det är en ovanligt rak tolkning av vad borgerligheten med Moderaterna i spetsen sysslat med sedan de formellt tog makten över politiken 2006.

PS. Citatet lär inte vara äkta. Det är sådant som får tänkas och göras, men inte sägas i de högre kretsarna. Däremot har ju Reinfeldt bl a skrivit en tafflig liten bok om att Sveriges befolkning är duperade och antingen är dumma eller sover och att folket i allmänhet mår bäst av att välfärden avskaffas. DS.

Kungahuset ånyo

Efter en natts arbete (utan någon längre sömn dagen innan) så börjar tankarna liksom puttra. Funderar lite på kungahuset i barnbördstidender.

Min egentliga tanke är: Lägg ner kungahuset. Detronisera blåblodingarna. Avskaffa monarkin. Det är både lätt och behövligt.

Visst är det mest bara skit med patrasket ändå? Och så ska de glida med socialbidrag i mångmiljonklassen utan egentlig motprestation.

Om det här förslaget till beslut inte går att genomföra, så gäller som nästa alternativ - för att tala med tidsandan - att bolagisera och konkurrensutsätta kungahuset. Köp kungalicens, investera några mille och gör dig en extra hacka på juvelbesatt representation. Avelsbrev per auktion.

Jo jo, skillnad på folk och folk ska det vara i nyliberalismens och nykonservatismens förlovade land. Stinker värre än köttkorv.

Kemikaliesamhället

Jaha, då råkade jag lite fint radera ett tidigare inlägg. Det är surt och jag ska inte försöka formulera om det. Inlägget handlade i varje fall om en film som visades på SVT Play. Titeln är Underkastelsen. En sevärd film som handlar om kemikaliesamhället. Se den idag, för imorgon kan det vara försent!

Veteran-SM

Nu i helgen springer jag Veteran-SM i löpning på distanserna 200, 400, 800, 1500 och 3000 m. Eventuellt också stafett 4x200 m. Platsen är Storängshallen i Huddinge.

Den som har tid och lust får väldigt gärna komma och heja. Det kommer att bli ett fint tillfälle att exempelvis få en kram eller se mig spy. Förmodligen flera gånger dessutom. Har hört av säkra källor att det är en obetalbar upplevelse.

Lite kul är att jag varken varit junior eller senior som löpare, utan börjar tävla först som veteran. Jag tränade emellertid rätt mycket när jag var yngre, bland annat regelbundna och egenkomponerade löpningspass under några år. Nu är träningen dock mer professionellt inriktad eftersom jag har förmånen att få hjälp av en gammal elitlöpare.

Något som är lite speciellt är att jag kommer att springa samtliga lopp med mina femfingerskor (Vibram) som jag köpte begagnade i höstas. Fick problem med iliotibial-bandet i högra knät i september, högst sannolikt beroende på ett par nya uppbyggda skor som ska motverka pronation. Det handlar om att pronerade fötter liksom vinklas inåt vid steget.

Eftersom jag därmed har en pågående inflammation i ledbandet, så gör det ont i knät mer eller mindre med alla skor när jag springer. Med femfingerskorna så får jag däremot inte någon smärta, även om jag fortfarande känner av inflammationen när jag exempelvis trycker på knäleden. Intressant, eller hur?

Djävulstomten video

Gjorde bland annat en video om gatuteatern som jag visst missat att lägga upp här.

Och filmen finns även upplagd på Vimeo för den som gillar den platsen bättre eller om Youtube börjar krångla.

John Stuart Mill om tillväxt

Nu är det dags för lite idoldyrkan genom att citera ett längre avsnitt ur John Stuart Mills Principles of Political Economy with some of their Applications to Social Philosophy från 1848, men fortfarande brännande aktuellt.

Längst ner står att finna en översättning av en del ur samma kapitel, gjord av Valter Mutt för Carl Schlyters räkning i en folder om arbetstidsförkortning.

Book IV, Chapter VI
Of the Stationary State

§1. The preceding chapters comprise the general theory of the economical progress of society, in the sense in which those terms are commonly understood; the progress of capital, of population, and of the productive arts. But in contemplating any progressive movement, not in its nature unlimited, the mind is not satisfied with merely tracing the laws of the movement; it cannot but ask the further question, to what goal? Towards what ultimate point is society tending by its industrial progress? When the progress ceases, in what condition are we to expect that it will leave mankind?

It must always have been seen, more or less distinctly, by political economists, that the increase of wealth is not boundless: that at the end of what they term the progressive state lies the stationary state, that all progress in wealth is but a postponement of this, and that each step in advance is an approach to it. We have now been led to recognize that this ultimate goal is at all times near enough to be fully in view; that we are always on the verge of it, and that if we have not reached it long ago, it is because the goal itself flies before us. The richest and most prosperous countries would very soon attain the stationary state, if no further improvements were made in the productive arts, and if there were a suspension of the overflow of capital from those countries into the uncultivated or ill-cultivated regions of the earth.

This impossibility of ultimately avoiding the stationary state—this irresistible necessity that the stream of human industry should finally spread itself out into an apparently stagnant sea—must have been, to the political economists of the last two generations, an unpleasing and discouraging prospect; for the tone and tendency of their speculations goes completely to identify all that is economically desirable with the progressive state, and with that alone. With Mr. M'Culloch, for example, prosperity does not mean a large production and a good distribution of wealth, but a rapid increase of it; his test of prosperity is high profits; and as the tendency of that very increase of wealth, which he calls prosperity, is towards low profits, economical progress, according to him, must tend to the extinction of prosperity. Adam Smith always assumes that the condition of the mass of the people, though it may not be positively distressed, must be pinched and stinted in a stationary condition of wealth, and can only be satisfactory in a progressive state. The doctrine that, to however distant a time incessant struggling may put off our doom, the progress of society must "end in shallows and in miseries," far from being, as many people still believe, a wicked invention of Mr. Malthus, was either expressly or tacitly affirmed by his most distinguished predecessors, and can only be successfully combated on his principles. Before attention had been directed to the principle of population as the active force in determining the remuneration of labour, the increase of mankind was virtually treated as a constant quantity; it was, at all events, assumed that in the natural and normal state of human affairs population must constantly increase, from which it followed that a constant increase of the means of support was essential to the physical comfort of the mass of mankind. The publication of Mr. Malthus' Essay is the era from which better views of this subject must be dated; and notwithstanding the acknowledged errors of his first edition, few writers have done more than himself, in the subsequent editions, to promote these juster and more hopeful anticipations.

Even in a progressive state of capital, in old countries, a conscientious or prudential restraint on population is indispensable, to prevent the increase of numbers from outstripping the increase of capital, and the condition of the classes who are at the bottom of society from being deteriorated. Where there is not, in the people, or in some very large proportion of them, a resolute resistance to this deterioration—a determination to preserve an established standard of comfort—the condition of the poorest class sinks, even in a progressive state, to the lowest point which they will consent to endure. The same determination would be equally effectual to keep up their condition in the stationary state, and would be quite as likely to exist. Indeed, even now, the countries in which the greatest prudence is manifested in the regulating of population are often those in which capital increases least rapidly. Where there is an indefinite prospect of employment for increased numbers, there is apt to appear less necessity for prudential restraint. If it were evident that a new hand could not obtain employment but by displacing, or succeeding to, one already employed, the combined influences of prudence and public opinion might in some measure be relied on for restricting the coming generation within the numbers necessary for replacing the present.

§2. I cannot, therefore, regard the stationary state of capital and wealth with the unaffected aversion so generally manifested towards it by political economists of the old school. I am inclined to believe that it would be, on the whole, a very considerable improvement on our present condition. I confess I am not charmed with the ideal of life held out by those who think that the normal state of human beings is that of struggling to get on; that the trampling, crushing, elbowing, and treading on each other's heels, which form the existing type of social life, are the most desirable lot of human kind, or anything but the disagreeable symptoms of one of the phases of industrial progress. It may be a necessary stage in the progress of civilization, and those European nations which have hitherto been so fortunate as to be preserved from it, may have it yet to undergo. It is an incident of growth, not a mark of decline, for it is not necessarily destructive of the higher aspirations and the heroic virtues; as America, in her great civil war, has proved to the world, both by her conduct as a people and by numerous splendid individual examples, and as England, it is to be hoped, would also prove, on an equally trying and exciting occasion. But it is not a kind of social perfection which philanthropists to come will feel any very eager desire to assist in realizing. Most fitting, indeed, is it, that while riches are power, and to grow as rich as possible the universal object of ambition, the path to its attainment should be open to all, without favour or partiality. But the best state for human nature is that in which, while no one is poor, no one desires to be richer, nor has any reason to fear being thrust back by the efforts of others to push themselves forward.

That the energies of mankind should be kept in employment by the struggle for riches, as they were formerly by the struggle of war, until the better minds succeed in educating the others into better things, is undoubtedly more desirable than that they should rust and stagnate. While minds are coarse they require coarse stimuli, and let them have them. In the meantime, those who do not accept the present very early stage of human improvement as its ultimate type, may be excused for being comparatively indifferent to the kind of economical progress which excites the congratulations of ordinary politicians; the mere increase of production and accumulation. For the safety of national independence it is essential that a country should not fall much behind its neighbours in these things. But in themselves they are of little importance, so long as either the increase of population or anything else prevents the mass of the people from reaping any part of the benefit of them. I know not why it should be matter of congratulation that persons who are already richer than any one needs to be, should have doubled their means of consuming things which give little or no pleasure except as representative of wealth; or that numbers of individuals should pass over, every year, from the middle classes into a richer class, or from the class of the occupied rich to that of the unoccupied. It is only in the backward countries of the world that increased production is still an important object: in those most advanced, what is economically needed is a better distribution, of which one indispensable means is a stricter restraint on population. Levelling institutions, either of a just or of an unjust kind, cannot alone accomplish it; they may lower the heights of society, but they cannot, of themselves, permanently raise the depths.

On the other hand, we may suppose this better distribution of property attained, by the joint effect of the prudence and frugality of individuals, and of a system of legislation favouring equality of fortunes, so far as is consistent with the just claim of the individual to the fruits, whether great or small, of his or her own industry. We may suppose, for instance (according to the suggestion thrown out in a former chapter), a limitation of the sum which any one person may acquire by gift or inheritance to the amount sufficient to constitute a moderate independence. Under this twofold influence society would exhibit these leading features: a well-paid and affluent body of labourers; no enormous fortunes, except what were earned and accumulated during a single lifetime; but a much larger body of persons than at present, not only exempt from the coarser toils, but with sufficient leisure, both physical and mental, from mechanical details, to cultivate freely the graces of life, and afford examples of them to the classes less favourably circumstanced for their growth. This condition of society, so greatly preferable to the present, is not only perfectly compatible with the stationary state, but, it would seem, more naturally allied with that state than with any other.

There is room in the world, no doubt, and even in old countries, for a great increase of population, supposing the arts of life to go on improving, and capital to increase. But even if innocuous, I confess I see very little reason for desiring it. The density of population necessary to enable mankind to obtain, in the greatest degree, all the advantages both of co-operation and of social intercourse, has, in all the most populous countries, been attained. A population may be too crowded, though all be amply supplied with food and raiment. It is not good for man to be kept perforce at all times in the presence of his species. A world from which solitude is extirpated is a very poor ideal. Solitude, in the sense of being often alone, is essential to any depth of meditation or of character; and solitude in the presence of natural beauty and grandeur, is the cradle of thoughts and aspirations which are not only good for the individual, but which society could ill do without. Nor is there much satisfaction in contemplating the world with nothing left to the spontaneous activity of nature; with every rood of land brought into cultivation, which is capable of growing food for human beings; every flowery waste or natural pasture ploughed up, all quadrupeds or birds which are not domesticated for man's use exterminated as his rivals for food, every hedgerow or superfluous tree rooted out, and scarcely a place left where a wild shrub or flower could grow without being eradicated as a weed in the name of improved agriculture. If the earth must lose that great portion of its pleasantness which it owes to things that the unlimited increase of wealth and population would extirpate from it, for the mere purpose of enabling it to support a larger, but not a better or a happier population, I sincerely hope, for the sake of posterity, that they will be content to be stationary, long before necessity compels them to it.

It is scarcely necessary to remark that a stationary condition of capital and population implies no stationary state of human improvement. There would be as much scope as ever for all kinds of mental culture, and moral and social progress; as much room for improving the Art of Living, and much more likelihood of its being improved, when minds ceased to be engrossed by the art of getting on. Even the industrial arts might be as earnestly and as successfully cultivated, with this sole difference, that instead of serving no purpose but the increase of wealth, industrial improvements would produce their legitimate effect, that of abridging labour. Hitherto it is questionable if all the mechanical inventions yet made have lightened the day's toil of any human being. They have enabled a greater population to live the same life of drudgery and imprisonment, and an increased number of manufacturers and others to make fortunes. They have increased the comforts of the middle classes. But they have not yet begun to effect those great changes in human destiny, which it is in their nature and in their futurity to accomplish. Only when, in addition to just institutions, the increase of mankind shall be under the deliberate guidance of judicious foresight, can the conquests made from the powers of nature by the intellect and energy of scientific discoverers become the common property of the species, and the means of improving and elevating the universal lot.

Den här översättningen av Valter Mutt är lite tydligare än ovanstående, då den bär ett rakare språk och till viss del är en kondensering av urkunden:

Redan socialliberalismens upphovsman John Stuart Mill ifrågasatte möjligheten av ständig tillväxt och skriver i sitt huvudverk Nationalekonomins principer (1848):

En ung J S Mill

Jag inser inte varför det skulle var något att glädjas över att personer som redan är rikare än någon har behov av att vara skulle kunna fördubbla sin konsumtion av sådant som ger liten eller ingen tillfredsställelse annat än som symboler för rikedom. Det är bara i mindre utvecklade länder som ökad produktion fortfarande utgör ett viktigt mål: i de mest utvecklade länderna behövs istället jämnare fördelning.

Och inte heller skänker tanken på en värld där inget lämnats till naturens spontana aktivitet någon större glädje; där varje stycke land odlats upp och där varje blommande vildmark eller naturlig betesäng lagts under plogen och där varje fyrfoting eller fågel som inte gjorts till husdjur utrotats och där varje häck eller överflödigt träd röjts undan och där knappast en plats finns kvar där en vild buske eller blomma kan växa utan att utrotas som ogräs av det avancerade jordbruket.

Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det.

Det behöver knappast påpekas att ett stationärt tillstånd av kapital och befolkning inte innebär ett stationärt tillstånd för mänskliga framsteg. Det kommer att finnas lika mycket utrymme som någonsin för kultur och sociala framsteg; lika mycket utrymme att förfina konsten att leva, och mycket större sannolikhet för att så sker när kampen för överlevnad inte längre upptar all energi. Också det tekniska vetandet kommer att kunna utvecklas lika framgångsrikt, med den skillnaden att istället för att enbart tjäna syftet att få förmögenheter att växa, så kommer de industriella framstegen att minska behovet av arbete.

Till Lars-Åke Norling, VD för Telenor

Här är ett brev till Telenor med anledning av att de avskedat två anställda för att de anmälde missförhållanden på sin arbetsplats. Brevet har jag efter min vän Johan B Löfquist och jag har skrivit om texten lite.

Min uppmaning är att sprida brevet till så många som möjligt. Se till att folk skickar in en kopia i sitt eget namn. Låt gärna Telenor veta att vi är beredda att försvara arbetsrätten genom att rösta med plånboken, men företagen måste också få veta varför de förlorar kunder. Konsumentsolidaritet kanske vi kan kalla det.

Vill du skicka brevet eller någon variant av det till Telenor, så går det bra via konsument@telenor.com eller den här länken.

Hej Lars-Åke,

Jag skriver det här brevet till dig eftersom du är VD och koncernchef för Telenor Sverige.

Jag är kund hos det företag som du är ytterst ansvarig för. Nu har jag tagit del av information som tyder på att Telenor behandlar sina anställda på ett ovärdigt sätt. Jag länkar här till min källa, LO-tidningen: http://lotidningen.se/2011/12/02/telenor-sparkar-personal-som-anmalde-hot/

Med anledning av den artikeln undrar jag hur det står till med er policy vad det gäller era anställda?

Jag vet mycket väl att artikeln publiceras i en tidning som drivs av er motpart i denna tvist. Som partsinlaga går det inte att ta som den enda sanningen och det är därför jag skriver för att höra den andra partens syn på saken. Jag tycker att det vore illa om ett företag som jag stödjer genom att vara kund hos behandlar sina anställda illa. Det kunde ju röra sig om något av mina barn eller någon vän. Har ni inte gjort fel så behöver ni inte bekymra er om min kundstatus.

Jag anser däremot att det är min skyldighet att meddela dig som ytterst ansvarig för Telenor att om det skulle visa sig att Telenor har behandlat dessa två f.d. anställda i linje med vad de beskriver i artikeln och att de avskedats på osakliga grunder, så kommer jag att säga upp mina förehavanden hos er för att istället anlita någon av era konkurrenter.

Jag kommer i så fall också via Facebook och Twitter och bloggar, insändarsidor och andra tillgängliga medier att berätta om mitt ställningstagande för alla och envar som vill lyssna. Ta det gärna som ett hot, för det är vad det är. Hur stort det hotet är blir upp till er att avgöra.

Det här är en viktig fråga för mig. Jag vill verkligen inte att våra barn ska växa upp i ett samhälle där de behöver vara rädda att bli bestraffade för att de vågar stå upp för något som de anser vara rätt och riktigt.

Det kan vara bra att veta att jag inte är omöjlig eller oförsonlig. Om ni vet med er att ni gjort fel i det här fallet och genast tar ert fulla ansvar genom att kompensera de avskedade med ekonomisk ersättning, en ursäkt samt erbjudande om att få tillbaka jobbet samt ser till att genast utbilda ansvariga chefer i arbetsgivaransvar, etik och moral, så kan jag mycket väl fortsätta vara kund hos Telenor. Då visar ni nämligen att viljan är god och att ni är seriösa med att försöka bli en bättre arbetsgivare.

Vänligen,
Joakim Pihlstrand-Trulp

LO-tidningen Aftonbladet