Till Lars-Åke Norling, VD för Telenor

Här är ett brev till Telenor med anledning av att de avskedat två anställda för att de anmälde missförhållanden på sin arbetsplats. Brevet har jag efter min vän Johan B Löfquist och jag har skrivit om texten lite.

Min uppmaning är att sprida brevet till så många som möjligt. Se till att folk skickar in en kopia i sitt eget namn. Låt gärna Telenor veta att vi är beredda att försvara arbetsrätten genom att rösta med plånboken, men företagen måste också få veta varför de förlorar kunder. Konsumentsolidaritet kanske vi kan kalla det.

Vill du skicka brevet eller någon variant av det till Telenor, så går det bra via konsument@telenor.com eller den här länken.

Hej Lars-Åke,

Jag skriver det här brevet till dig eftersom du är VD och koncernchef för Telenor Sverige.

Jag är kund hos det företag som du är ytterst ansvarig för. Nu har jag tagit del av information som tyder på att Telenor behandlar sina anställda på ett ovärdigt sätt. Jag länkar här till min källa, LO-tidningen: http://lotidningen.se/2011/12/02/telenor-sparkar-personal-som-anmalde-hot/

Med anledning av den artikeln undrar jag hur det står till med er policy vad det gäller era anställda?

Jag vet mycket väl att artikeln publiceras i en tidning som drivs av er motpart i denna tvist. Som partsinlaga går det inte att ta som den enda sanningen och det är därför jag skriver för att höra den andra partens syn på saken. Jag tycker att det vore illa om ett företag som jag stödjer genom att vara kund hos behandlar sina anställda illa. Det kunde ju röra sig om något av mina barn eller någon vän. Har ni inte gjort fel så behöver ni inte bekymra er om min kundstatus.

Jag anser däremot att det är min skyldighet att meddela dig som ytterst ansvarig för Telenor att om det skulle visa sig att Telenor har behandlat dessa två f.d. anställda i linje med vad de beskriver i artikeln och att de avskedats på osakliga grunder, så kommer jag att säga upp mina förehavanden hos er för att istället anlita någon av era konkurrenter.

Jag kommer i så fall också via Facebook och Twitter och bloggar, insändarsidor och andra tillgängliga medier att berätta om mitt ställningstagande för alla och envar som vill lyssna. Ta det gärna som ett hot, för det är vad det är. Hur stort det hotet är blir upp till er att avgöra.

Det här är en viktig fråga för mig. Jag vill verkligen inte att våra barn ska växa upp i ett samhälle där de behöver vara rädda att bli bestraffade för att de vågar stå upp för något som de anser vara rätt och riktigt.

Det kan vara bra att veta att jag inte är omöjlig eller oförsonlig. Om ni vet med er att ni gjort fel i det här fallet och genast tar ert fulla ansvar genom att kompensera de avskedade med ekonomisk ersättning, en ursäkt samt erbjudande om att få tillbaka jobbet samt ser till att genast utbilda ansvariga chefer i arbetsgivaransvar, etik och moral, så kan jag mycket väl fortsätta vara kund hos Telenor. Då visar ni nämligen att viljan är god och att ni är seriösa med att försöka bli en bättre arbetsgivare.

Vänligen,
Joakim Pihlstrand-Trulp

LO-tidningen Aftonbladet

Dagens nya religion

Jag har, liksom fler med mig, funderat lite på hur lika tillväxtprotagonisterna egentligen är religiösa fundamentalister. Vi kan som exempel jämföra med ett av de kristna kreationisternas mer centrala argument gällande jordens ålder.

Kreationisten: - Jorden är 6000 år gammal. Och det enligt min tolkning av de i Gamla testamentet redovisade släktleden mellan Adam och Kung Salomo. Det är sant, för Bibeln säger det [källkritik när den är som bäst, red. anm.].

Vetenskapspersonen: - Omfattande forskning pekar på att jorden är ca 4,5 miljarder år gammal och att liv uppstod ungefär 1 miljard år senare.

På liknande vis som kreationisten så säger den som oreflekterat propagerar för tillväxt (i stort sett alltid mätt utifrån BNP) att obegränsad tillväxt dels är fysiskt möjligt och dels att den alltid är bra. Vi kan höra "argument" som att tillväxt ger nya jobb, utplånar orättvisor och räddar miljön. Rena lögner eller i bästa fall kraftig manipulering med sanningen. Den nyliberala och inflytelserika ekonomen Henry Wallich har uttryckt att

Tillväxt är ett surrogat för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt, finns det hopp, som gör att inkomstskillnader kan tolereras.

För att förstå vad tillväxt verkligen är så behöver vi förstå att en stabil procentuell ökning är detsamma som fördubblingsperiod. 10 % tillväxt per år ger en fördubbling var 7:e år och 7 % tillväxt per år ger en fördubbling var 10:e år. Ekvationen för att ta reda på fördubblingsperioden är helt enkelt 70 dividerat med procentsatsen, där siffran 70 stammar från uttrycket 100 x ln2 (ln2 är den naturliga logaritmen av 2). Själva matematiken måste dock inte förstås för att kunna tillämpa kunskapen om tillväxt.

Nu när jag har förberett dig, kära läsare, så vill jag dela med mig av ett exempel som jag formulerade för en tid sedan. Anpassat för dataåldern. Här kommer det:

Anta att du har en hårddisk på 140 TB. Den är tom. Så introduceras ett datavirus som fördubblar antalet befintliga tecken en gång per sekund. Viruset börjar med ett tecken. Hur lång tid tar det innan hårddisken är full (alltså tills 140 000 000 000 000 tecken fyllt disken)?

Svara eller gissa gärna i kommentarfältet. Också rena gissningar är varmt välkomna, så var inte blyga!

Här passar det också bra att ta upp en problematisering av den rådande framstegstron i samhället. Utveckling och tillväxt av miljövänligare teknologier är ett slag i luften, då den ökande omsättningen logiskt nog snabbt och genomgående äter upp miljöförbättringen. Alltså landar det i praktiken i en miljöförsämring, om än möjligen något mindre än med miljösämre teknologier. Det gäller kanske inte alltid utsläpp, men åtminstone sådant som är mer grundläggande och avgörande såsom energianvändning och naturresursuttag. Tvättmaskinen, papper eller bilen är mer än tydliga exempel.

Vi kan inte lita till att teknologiutvecklingen kommer att rädda världen på egen hand, för det har den inte förutsättningar för. Särskilt gäller det här enligt den marknadsekonomiska modellen.

Konsumentmakt får endast relevans när politiker tar sitt ansvar och med exempelvis ekonomiska styrmedel eller lagregleringar gör miljösämre verksamhet dyrare än miljöbättre dito. Att som idag hänvisa till konsumentens ansvar är enbart ett sätt för politiker att avsvära sig ansvar.

När någon uttrycker andemeningen "tillväxten måste vi ha, till varje pris, för den är alltid bra" så vet vi att det är detsamma som att hen skulle påstå att hen inte påverkas av gravitationen. Det går ju utmärkt att tro och tycka det, men vi kan inte med gott samvete säga att det vilar på någon rationell, vetenskaplig grund. Denna någon kan alltså lika gärna passa på att mena att jorden är 6000 år gammal eller platt.

I själva verket är det logiskt och rationellt helt uppenbart att samhällets själva grundproblem idag heter tillväxtparadigm och konsumtionssamhälle. Det är det som sänker världen idag. Och vi kommer aldrig att kunna råda bot på några av de sociala eller miljörelaterade ödesfrågorna så länge som vi inte förändrar oss på den punkten.

Tron på tillväxt är en lika dogmatisk som grundläggande del av dagens nya religion som bland annat kan kallas för nyliberalism. Som svar på den religionen vill jag säga att tyckande utan grund är en politisk och intellektuell farsot.

Reklam?

Vad är egentligen reklam? Det går ju faktiskt att fundera över. Här är några av mina tankar om saken.

Foto: Ulf Sjöstedt

Produktinformation?

Jag tror att argumentet för reklam initialt har handlat om att det är produktinformation. Det ser vi ju med all önskvärd tydlighet att det inte förhåller sig på det sättet. Vad har som exempel kvinnobröst för relevans i relation till mobiltelefoner? Vilken koppling har bra miljö eller en slingrande bergsväg av frihet till storstadsbilism? Och vad har komjölk med starka ben att göra? Just det. Ingenting.

Foto: Conny Nylén

Jag är säker på att du kan hitta tusentals fler exempel på uppenbart vilseledande marknadsföring om du väljer att betrakta samhällsbilden. Och då har vi inte heller börjat peta i det som inte är uppenbart, vilket förmodligen omfattar den större mängden av de budskap som bombarderar oss i tillvaron.

Foto: Björn Carlsson

Generellt är min åsikt i den här frågan att allt utom just produktinformation helt sonika borde förbjudas. Det skulle alltså leda till att enbart exempelvis teknisk information om produkter skulle få presenteras, och då utan säljande bilder, klatschiga slogans, häftiga logotyper eller rena lögner.

Direktreklam

Foto: Lena Paterson

Ett fenomen som enligt min mening innebär ett stort resursslöseri är oadresserad reklam, eller med andra ord det som brukar kallas direktreklam. 99,99 % av de som får detta i sin brevlåda är förmodligen egentligen helt ointresserade av det reklamställaren har att erbjuda. Lägg till detta alla de träd som avverkas för att producera pappersmassa, alla transporter det inbegriper samt alla som ska arbeta med utformning, försäljning och distribution.

Visst, därigenom bistår ju branschen med en del arbeten och BNP-tillväxt, men som verksamhet är den i vilket fall onödigt och resursslösande. Lägg där till perspektivet att vi bör (och förmodligen vill) ha mer konstruktiva, givande och samhällsuppbyggande arbeten samt att ekonomisk tillväxt i vårt samhälle snarare är en nutids- och framtidsfara än en räddare i nöden, så framstår direktreklamen snarast som förkastlig och framtidsfarlig.

Ett förbud mot all slags oadresserad reklam är företagsetiskt oproblematiskt eftersom företagen ju i vilket fall kommer att konkurrera på lika villkor. Det är en viktig poäng, tycker jag.

Reklamens funktion

Foto: Claes-G Svanteson

Reklam handlar idag i grunden om att etablera en känsla och framförallt en igenkänning av ett varumärke. Absurt nog så fungerar bevisligen även en upprepningseffekt, åtminstone till viss del. Vi tror gärna att vi står fria från påverkan och väljer exempelvis Colgatetandkräm eller Pampersblöjor i affären för att det verkar vara en trygg och bra tillverkare. Det går att gräva i forskningen kring detta, men det räcker nog med att titta på stora, framgångsrika företags reklambudgetar för att inse att reklam fungerar. Till viss del kryper en bild fram av oss som manipulerade och blinda marionetter när det generellt sett gäller vår roll som konsumenter.

Foto: Björn Breitholtz

Konsumentmakt?

Foto: Janne Olander

Det här resonemanget problematiserar även det idag populära konceptet konsumentmakt. Något som såväl politiker och många organisationer gärna framhåller som en nyckel till exempelvis hållbar utveckling. Jag tänker tvärtom att konsumentmakt till största delen, men inte enbart, är en chimär. Jag grundar det påståendet dels på att människor generellt sett i första hand ser till sin egen plånbok, och dels på att företagen främst ser en möjlighet till att göra extra förtjänster i och med en särskild grupp av konsumenter vill handla etiskt och därför är beredda att betala mer. Denna grupp kommer dock alltid att vara försvinnande liten.

Foto: Sören Gunnarsson

I sann kapitalistisk anda så reduceras därmed många konsumenter bort som gärna skulle vilja handla mer etiskt, men inte känner att de har råd. Företagen är naturligtvis enbart intresserade av att hitta det optimala krysset i grafen där pris och konsumtion möts. Enligt kapitalistisk teori är de som vinstmaximerande institutioner sällan beredda att ta sitt samhällsansvar och på eget bevåg premiera etiskt acceptabla produkter eftersom de på sikt skulle gå under i den kapitalistiska verkligheten.

Foto: Alex Bartholdson

Alternativet är att en kvalificerad majoritet av befolkningen gör allvar av sin konsumentmakt, men för det första så kommer det inte att hända så länge som de etiska produkterna är dyrare än de traditionella och för det andra så undrar jag: Varför vänta? Det som krävs är ekonomiska styrmedel som riktar in sig på miljöfaktorer och social rättvisa. Det är de folkvaldas huvudsakliga ansvar.

Foto: Alex Bartholdson

Exempel på sådant är straffskatter på produkter som producerats i ekonomiska frizoner eller andra sammanhang där folk arbetar under odrägliga förhållanden, liksom produkter där såväl arbetare som miljö fått åka på stryk genom användning av kemikalier som kan betecknas som miljögifter. På så vis blir de sämre produkterna dyrare och därmed mindre intressanta för konsumenterna. Styrmedel kan även användas positivt, som exempelvis genom att ge ekonomiskt stöd till produktion av havredryck som ett miljöbättre alternativ till komjölk eller stöd för uppförande av vindkraftverk eller stöd till en lokal krukmakare.

Exemplen och möjligheterna är förstås otaliga.

Min analys leder alltså till slutsatsen att argumenten för konsumentmakt är ett av många sätt för den parlamentariska makten att kunna avstå från att ta sitt ansvar i många av samtidens ödesfrågor. Framförallt gäller det den krisartade situationen för våra ekosystem och biosfären som helhet.

Motmedel

Foto: Håkan Berg

Det enda motmedel jag ser oss ha som samhällsvarelser är att vara starkt kritiska till användandet av marknadsföring och rentav i så stor utsträckning som möjligt avstå från att ens ta del av reklamexponering. Det är emellertid synnerligen svårt att värja sig i dagens samhälle där i stort sett hela det offentliga utrymmet är besudlat, affischerat och nerklottrat med företagens hycklande utsagor om en lyckligare tillvaro med deras produkter.

Där kan vi faktiskt tala om systematisk och accepterad skadegörelse, som i det sammanhanget utklassar grafitti och klotter. Eftersom företagen har en helt annan agenda än en revolterande fjortis, så anser jag också reklam vara en långt angelägnare fråga i och med de processer av propaganda, indoktrinering och mental förslavning som den inbegriper.

Reklamfri blogg

Så, nu vet ni kanske lite om varför jag avstår från att ta in reklam på mina bloggar. Åtminstone sådan där jag inte kan kontrollera innehåll och publicering. Jag kan som exempel tänka mig att promota exempelvis Cogito (som är en grön tankesmedja) eller Steg 3 (som arbetar med tillväxtkritik). Bilder är fint och något jag gärna använder mig av för att göra läsningen här roligare och intressantare enligt devisen "en bild kan säga mer än tusen ord". Sedan är förstås min länksamling till andra bloggar en slags reklam, men det är alltså sådana bloggar som jag gärna läser själv och gärna stödjer.

Jag skulle aldrig gå med på att, med eller utan ersättning, göra reklam för exempelvis Pampers (använd tygblöjor), Bofors (vapenindustri, urrrk) eller Svenska Spel (spelberoende, nej tack) eller dylikt.

Foto: Anders Andarve

Nu hoppas jag förstås att jag genom att nämna dessa tre oetiska aktörer i form av exempel inte har gjort annat än negativ reklam för dem samt att tesen "all reklam är bra reklam" inte är giltig.