Spärr för kommuner på gång

Kollade på Valmyndighetens hemsida och såg att regeringen tydligen lämnat en proposition i höstas om att införa en småpartispärr även på kommunal nivå. Idag finns ingen spärr för kommuner, men dock 3 % av rösterna för landstingsnivå och 4 % på riks. Förslaget sammanfattas där med följande:

Kan ju säga att jag tycker att våra ledande "representanter" (d v s regeringen) är kompletta idioter. Eller, det är fel uttryckt. De är smarta, men för jävliga. Vi behöver inte någon två-parti-stat à la USA. Vi behöver diskussion, medvetandegörande och ett schysstare politiskt klimat. Om diverse subversiva avarter kommer fram och får mandat, so what?

Det är väl bara bra att släpa fram skiten i ljuset och genomlysa det? På samma gång skulle vi också få små, men bra rörelser representerade. Folk skulle våga rösta mer med hjärtat och hjärnan, än valstrategiskt vilken färg det "måste" bli på regeringen. Är säker på att de demokratiska valen skulle bli avsevärt mycket intressantare för de röstberättigande och demokratin skulle stärkas.

Ahh, just det, det är ju där skon klämmer. De stora partierna tjänar förstås något gruvligt på dessa småpartispärrar. I synnerhet Moderaterna och Socialdemokraterna. Och de vill ju gärna slippa konkurrens i så stor utsträckning som möjligt. Och helst även slippa hantera en jobbig, ifrågasättande befolkning.

Bättre för makten är att vi stressar runt i ekorrhjulen och försöker få dem att snurra allt snabbare i en absurd ekonomisk bubbla som aldrig någonsin kan bli hållbar. Så kontrolleras människan. Om hen tillåter det.

Moderaterna - de osannolika

Fick precis reda på en helt sjuk grej. En vän delade en länk på facebook från politism.se som handlar om att moderaterna nyligen bedrivit valpropaganda genom Stockholms läns landsting. Ungefär som Max. Fast värre.

Pressmeddelandet skickades ut på landstingets eget brevpapper, men finns än så länge fortfarande att beskåda på landstingets hemsida. För säkerhets skull tar jag en skärmdump samt kopierar in texten här nedan innan de gjort en pudel.

Öppet brev till dig som jobbar i Stockholms läns landsting (M)

Den senaste tiden har du säkert hört eller läst om hur de politiska alternativen i årets val påverkar möjligheterna till jobb i Sverige. Inte minst har det brev som hamburgerkedjan Max skickat till sina anställda väckt stor uppmärksamhet. Det är lätt att tro att det bara är jobb i privata företag inom restaurang- och tjänstesektorn som står på spel. Sanningen är en annan.

Socialdemokraterna vill chockhöja arbetsgivaravgiften för alla anställda som yngre än 25 år. Alla i Sverige med unga anställda drabbas alltså av förslaget – och för en stor arbetsgivare som Stockholms läns landsting riskerar en vänsterregering att bli en mycket dyrköpt historia.

Om Socialdemokraternas politik blir verkligheten chockhöjs landstingets kostnader för unga anställda med cirka 115 miljoner kronor. Det motsvarar totalkostnaden för cirka 500 av våra unga medarbetare. Räknar man med alla vårdgivare i hela länet blir siffran av drabbade många gånger högre. Bakom dessa siffror finns människor av kött och blod. Med en vänsterregering skulle de riskera att få sparken.

Socialdemokraternas politik är med detta ett slag mot jobben i den svenska välfärdens kärna. I en tid då vi behöver attrahera fler unga människor till jobb i vård och omsorg vill de göra det dyrare att ha dem anställda. När vi försöker skapa möjligheter för fler att vara med och utveckla den svenska välfärden i riktiga jobb, med avtalsenlig lön och schyssta villkor, vill de riva ned den möjligheten.

Till dig som jobbar inom sjukvården i Stockholm vill jag därför rikta en uppmaning. Många frågor är viktiga för en bra sjukvård. En av de mest centrala handlar om jobben. Rösta inte fram en vänsterregering som vill chockhöja arbetsgivaravgiften för unga som jobbar i Stockholms läns landsting. Gör det inte dyrare att anställa nyexaminerade undersköterskor och sjuksköterskor. Rösta inte bort sjukvårdens unga medarbetare.

Med vänlig hälsning,

Kristoffer Tamsons

Valledare för Nya moderaterna i landstinget
070 737 41 52

Ärligt talat så tycker jag att det är vidrigt. Hur kan de få hålla på?

Melodifestivalen

Musik är ett av de roligare intressena jag har.

Nu är det också tydligen melodifestivaltider igen. Ska uttala mig om det, ehuru jag inte äger någon TV och faktiskt är helt ointresserad av kommersiellt orienterad glättig musik. Tycker ändå att det är intressant när en vän häromdagen berättade att det bara var skräp som spelades/visades i Melodifestivalen igår.

Jag säger bara:

Breaking news! Skitlåtar i melodifestivalen!
Well, I'm not surprised...

Fast jag ska erkänna att jag gillar låten Euphoria med Loreen som var på tapeten för något år sedan. Den sätter sig onekligen på hjärnan och är ändå annorlunda på ett positivt sätt.

Känner annars till åtminstone en riktigt bra eurovisionlåt, nämligen We are the winners med LT United. Min favorit 4-ever. För den underbara ironins skull som varje eurovisionfan är komplett oförstående inför.

Hen

Jag är en förespråkare av könsneutralt språk. Särskilt tydligt blir det med användningen av "hen" som könsneutralt pronomen för tredje person singularis.

Kan förmedla lite historia om saken.

Vad jag minns så väcktes idén om "hen" redan på 1960-talet. Kollar upp lite källor och kan komplettera med Rolf Dunås 1966.

Jag kom först i kontakt med användandet av "hen" 2003 på Grön Ungdoms (GU) höstmöte i samtal med bland andra Ylva Lundkvist, Tomas Q Nilsson och Lars Westerberg. Blev direkt rätt så pepp och började själv fundera över ordet och även använda det. Skickade in förslag på "hen" till Språkrådet i början av 2004, men utan reaktion.

Inför Miljöpartiets partiprogramsrevidering på våren 2005 lade jag en motion om könsneutralt språk i Grön Ungdom till höstmötet 2004. Det var het debatt där exempelvis Max Andersson i ett retoriskt och i övrigt vältaligt inlägg målade fram en metafor av GU:s retoriska kulspruta och menade att "hen" inte hade plats i magasinet. Några talade för frågan, men som jag minns det talade fler emot det. Särskilt av de mer etablerade medlemmarna. Förslaget röstades också ner med en rösts marginal (typ 46-45).

För min del var det dock ett fantastiskt träningsläger och jag var verkligen tvungen att anstränga mig när jag talade med folk för att föregå med gott exempel. Fick korrigera mig flera gånger under helgen, men efter tre dagar intensivt henande så var mitt könsneutrala språk fullfjädrat och faktiskt helt naturligt. Bra grej där.

Hade mitt förslag gått igenom så hade motionen skickats med GU-stämpel till kongressen, vilket hade stärkt frågan rätt ordentligt. Flera jag talade med efteråt sade att de hade röstat nej, trots att de tyckte att idén var bra. Argumentet lät ungefär som "inte vi, inte nu". Och det är bara att fråga sig det klassiska "om inte vi, vem? om inte nu, när?". Så mycket för ungdomens radikalitet.

Kan som en parentes tillägga att jag hade ungefär samma erfarenhet med till exempel demokratifrågor inom GU, där de flesta rävar menade att vi behövde ha ett mer traditionellt demokratiförfarande för att vi unga skulle lära oss hur det går till i kommun och riksdag. Jag tycker att det är ett ihåligt argument, och bättre är naturligtvis att stärka demokratin så långt som möjligt internt och därmed agera som ett positivt exempel för samhället i stort.

Hur som helst, nederlag i GU 2004, men skam den som ger sig! Envis som jag är lade jag motionen som enskild medlem till Miljöpartiets (MP) kongress 2005, vilken i stort sett enbart behandlade partiprogramsrevidering.

Mitt förslag behandlades emellertid inte som någon egentlig fråga, utan majoriteten av den sittande partistyrelsen ansåg att den enbart handlade om språklig korrigering. Motionen förpassades därför till slasken i kongressens inledning innan särskilt många ombud var på plats tillsammans med frågor om skiljetecken eller enskilda ord. Jag lade in en ordningsfråga om att flytta upp motionen i dagordningen, men det röstades ned. Förslaget avslogs sålunda i klump i sällskap med petitesser.

Jag är emellertid rätt säker på att partistyrelsen visst såg poängerna med mitt förslag, för de var knappast dumma i huvudet, men att de var rädda för att partiet skulle framstå som flummigt och en hasch-rökande tomterörelse. Tycker att det mest är fegt och svagt och rätt meningslöst för "stigfinnare" att väja för alla nya stigar utan enbart trampa ingångna spår. En klar diskrepans mellan teori och praktik i mitt gamla parti. Något som ser ungefär likadant ut fortfarande, om inte värre.

Lite glad kan jag ändå vara att MP sent omsider genomförde hen-reformen 2012 i samband med nästa partiprogramsrevidering. Visserligen ett år efter att jag lämnat partiet och startat Gröna partiet för gröna idealister, men det är rätt bra ändå. Gissar att det heller inte den här gången sågs med blida ögon av majoriteten av ledningen, men ombuden ville den här gången annorlunda. Klart är att spridning och diskussion och därmed ökad medvetenhet i samhället bäddade för omställningen. En viss populism råder därmed kan en tycka, och det ligger nog rätt mycket i det när det gäller mitt gamla historiskt sett gröna parti.

Slutligen kan jag tillstå att jag inte tycker att det är världens viktigaste fråga det här med "hen", men det har absolut sociala, psykologiska och politiska poänger i rätt riktning. För ett jämlikare samhälle.

Att välja fritt är stort, men att välja rätt är större

Ja, nu är det valår igen. Det har väl knappast undgått någon? Nu ska det fläskas på och bankas sönder åta in i h-vitte. Tänker att det då passar ypperligt med lite egenkomponerad vulgärhumor:

Att rösta med plånboken är som att tänka med röven. Det spelar ingen roll var skiten hamnar, bara den kommer ut och arslet får vara glatt och nöjt. Det är allt som räknas. I den bästa av världar.

Lite så känns politiken ibland. Plånboksfrågor. Tvi vale. När någon yppar frasen "mer i plånboken" som om det vore världens räddning, så kan du vara trygg med att det sakligt sett mest handlar om skit.

Jul, strålande jul

Nätt, begagnad
och med finurlig fot.

Julafton. Denna magiskt bitterljuva dag.

Kan tyckas att det är mot alla odds, men det var faktiskt en rätt bra dag. Det hjälper förstås att lyckas välja bort det mesta av julhets inför och under festligheten. Firandet var centrerat kring umgänge med barnen och exet. Vi var först och tog hand om en väns lilla kakadua. På promenaden hem blev det några ögonblick av Kalle Anka när vi passerade lägenhetsfönster. I sig en komisk syn. Det gjorde dock inte särskilt mycket att vi missade showen då ingen av oss äger någon TV och är nöjda med det.

Tillbaka från spåret.

Väl hemma blev det några paket i konsumtionsminimalistisk anda. Vi åt hemlagat vegetariskt i form av ugnsbakade rotfrukter och pizzabullar. En julspis för furstar. Av annan förtäring bjöds det på julmust och god alkoholfri glögg med smak av lakrits och hallon. Vi delade även på en julöl, mest för att den var lite speciell. Vi valde emellertid bort julgroggen,eftersom den ändå inte är något vidare alternativ för oss. För min del tog jag mig istället senare på kvällen ut på en liten juljogg i duggregnet. Det ska jag följa upp med ett varmt julbad.

Jag vet, jag är allt bra präktig ibland. Men det känns gott att vara.

Arbetsmoral

Här är en intressant undersökning som visar det vi alla vet om folks inställning till arbete; ett fåtal är engagerade, de flesta glider med och några saboterar. Kunde vara bättre.

Dyker upp lite ironiska tankar. Arbetslinjen 4-ever. Piska folk till arbeten som inte finns, så löser vi allt! Minska absolut inte på normen för arbetstid utan höj istället hellre pensionsåldern.

Dagens politiska paradigm är liktydigt med besk medicin för samhällskollaps.

I skydd av mörkret

Utan belysning. Nattrunda. Gråmörker. Anar trädens silhuetter och skogens massa. Löpspåret ringlar sig framför som en grå flod. Himlens spegling i en vattenyta. Dimman som suddar ut trädtopparna. Lugnt, tyst och endast mina stegs taktfasta trummande. Trolskt. Skönt. Eller läskigt. Åtminstone om jag vore rädd för zombies, spöken eller människoätande vargar. Vilket jag lyckligtvis inte är.

Mitt i natten är en smått fantastisk tid på dygnet att springa. Och en hel del andra saker, ofta kreativa. Det finns ett lugn och en stämning som sällan får utrymme i dagsurret. Synd bara att det stör dygnsrytmen. Att prioritera är sällan enkelt.

Girighetens lov

Läste precis en intressant och belysande text om girighet, maktgalenhet och penisförlängare. Om intellektuellt mörker. Om hur vi bäddar för ekologisk undergång. Sådan är kapitalismen. Eftersom vi tillåter den att vara det.

Jag gillar Andreas Cervenkas krönikor i SvD Näringsliv. Tycker också att det är smått fantastiskt att hen ges utrymme i traditionell media som i det mesta annat febrilt försöker vidmakthålla rådande normer, tillväxtens överideologi och det ekonomiska paradigmet.

Några utdrag från krönikan:

I Londons mest exklusiva områden står de svarta Mercedesbussarna på rad. Vilka är det då som bor här? Bankers från London City? Knappast. De pressades ut av de höga priserna för länge sedan. Detta är sannolikt en av de få platser på jorden där en Goldman Sachs-direktör kan svära över sitt öde som simpel löneträl.

 Sinne för proportioner?

Vad driver då den rikaste promillen? Kanske en så enkel sak som fåfänga. [...] Mark Hollingsworth konstaterar i boken Londongrad att de ryska oligarker som intagit staden är som gängledare på en skolgård som ständigt försöker bräcka varandra med bostäder, fotbollslag och superyachter stora som Finlandsfärjor. Ett bevis på att det mänskliga egot är omättligt.

 Sinne för drivkrafter?

Men hur mår de? Att pengar inte är samma sak som garanterad lycka är i och för sig ingen hemlighet. Belgraviabon Hans Kristian Rausings miljarder hindrade honom inte från att skjuta heroin med en dekomposterande hustru i rummet intill – ett beteende som indikerar att den andliga toppformen är en bit bort.

 Sinne för att må bra?

Den nästan tvångsmässiga överkonsumtionen hos den översta procenten har påverkat synen på vad som är normalt, vilket fått de halvrika att också öppna plånböckerna för att hänga med sina grannar och så vidare nedåt i samhällslagren. Plötsligt sitter en hel hålögd medelklass i överbelånade och nyrenoverade hus och bläddrar nervöst i glassiga livstilsmagasin till det rofyllda bruset av en magsårstablett som löses upp i ett glas vatten. Den globala jakten på pengar, prylar och status skulle i så fall ha skett till priset av djupare klyftor, samhällen som slits itu, en och annan finanskris och så lite mänsklig tomhet.

Sinne för ett hållbart samhälle?

Bäst före

Tänkte på en sak med bäring på det senaste inlägget. Sedan några veckor tillbaka läste jag och gav feedback på en guide om dumpstring med titeln Dumpster Diving skriven av Sofia Slavik. Genom den fick jag mer information om något som jag insett sedan länge, nämligen att bäst-före-datum endast indikerar fram till när en vara med största sannolikhet ska kunna hålla en slags högsta kvalitetsnivå vid korrekt förvaring.

Tror att missförståndet kring märkning med bäst-före-datum handlar om att det är en siffra som är tydlig och definierar en gräns. Eftersom vi sedan ett flertal decennier lever i ett bombastiskt överflöd, så har det uppenbarligen legat nära tillhands att tolka "bäst-före" som "dåligt-efter". Hur tokigt det än kan tyckas i rationellt hänseende.

Citerar ur guiden:

Det är i Sverige tillåtet att sälja livsmedel efter att de har passerat bäst före-datum, eftersom livsmedlet för det mesta är fullt ätbart även efter detta datum. Bäst före-datum handlar inte om hur länge ett livsmedel är säkert utan till vilket datum livsmedlet förväntas behålla sin kvalitet, alltså sin smak, färg, krispighet, spänstighet och tuggmotstånd. Det betyder att kvaliteten efter bäst före-datum kan bli sämre men maten är ofta fortfarande fullt ätbar. Hållbarheten på varan beror på om den har förvarats på lämpligt sätt, t.ex. i rätt temperatur.

Bäst före döden?

Faktum är alltså att handlare får sälja varor som passerat bäst-före-datum. Att de allra flesta inte gör det har att göra med policy och någon slags allmän uppfattning om att en produkt är dålig när datumet passerats. Jag vet ju själv att mat kan vara fullt tjänlig flera dagar, veckor, månader eller rentav år efter ett passerat bäst-före-datum; naturligtvis beroende på produkt.

Jag har exempelvis ätit kräm som gått två år över tiden och havreyoghurt som passerade bäst-före två månader tillbaka utan några negativa effekter på hälsan. Jag luktade och kollade helt enkelt om det smakade ok.

Som det är idag verkar väldigt många kasta mat så fort en siffra är "fel". Utan att testa och undersöka hur det verkligen står till med matkvaliteten. Som om en liten tomte dyker upp vid tolvslaget och gör maten skämd.

Den dag det blir svårare att få tag på mat, så förlorar naturligtvis också bäst-före-datumet sitt osaliga grepp över folks medvetanden. Titta, lukta och eventuellt smaka. Det är grunden för ett rationellt tillvägagångssätt.

Dumpstring 3.0

Nu har projekt dumpstring 2.0 varit igång ett tag och kunnat utvärderas. Alla parter är nöjda hittills, så det är kul och fungerar bra.

Det har även utvecklats ytterligare ett steg genom att jag sedan en tid tillbaka fått förtroende att rensa hyllorna, vilket är något personalen inte alltid hinner med eller delvis kan missa. Det gäller exempelvis sådant som trasiga förpackningar eller passerade bäst-före-datum och jag hjälper även till att sätta ner priset på sådant som börjar närma sig utgång.

Även om jag inte kan vara där varje dag, så känns det bra att bidra och de verkar uppskatta den extra hjälpen.

Snart efter att vi inlett vårt samarbete, så kände jag att jag ville ge tillbaka något lite extra. Till att börja med var jag inne på att laga till någon slags lunchbuffé av dumpstrade råvaror. Det kom aldrig riktigt till stånd och jag var heller inte säker på hur god idén verkligen var.

Dumpstertårta av Annelie Nilsson

Sedan upptäckte jag av en händelse en dag att en förälder i mitt äldsta barns förskoleklass är ruskigt bra på att baka tårtor. Så jag frågade om hen kunde baka en tårta med utgångspunkt i dumpstring. Det gick bra och på bilden syns resultatet i en riktigt snygg tårta med fantastisk detaljrikedom. Personalen blev minst sagt glatt överraskad och jag kan tillstå att gåvan både var och gjorde gott.

Tävling, träning och skador

Jag vet, jag har varit alldeles för inaktiv när det gäller mitt bloggande. Det har blivit så och jag får ta det för vad det är. Och ni med, kära läsare.

Planen har länge varit att komma igång med att skriva igen och det här är en form som jag gillar och finner sympatisk. Jag har frihet att formulera mig som jag vill utan att behöva fundera kring refusering. Jag är min egen chefredaktör. Gott så.

Mina medaljer från IVSM och VDM 2013

Det senaste inlägget på bloggen tar upp att jag skulle delta i inomhus-SM i friidrott för veteraner (IVSM). Det gjorde jag också och här kommer rapporten. Passar också på att berätta lite om andra tävlingar jag deltagit i på vårkanten, liksom om träning och skador. Ska emellertid försöka att inte brodera ut texten alltför mycket.

Höstens träning hade av olika skäl fallerat och i början av januari var jag inte direkt i form. Jag hade dock börjat komma igång med löpträningen och genomfört en del nyttiga intervallpass innan IVSM som arrangerades i Karlskrona 9-10 februari. Var inte helt trygg med mina förutsättningar, men bestämde mig för att ändå försöka efter bästa förmåga.

Det var väldigt trevligt att få skjuts av Fabrice Odille till Karlskrona och av Ulf Eriksson hem till Stockholm. Jag sprang ju även i loppen tillsammans med dem. När det gällde övernattning så soffsurfade (couchsurfing) jag och hade turen att få tag på en väldigt trevlig värd i Lucia Jane Beltrame. Jag fick flera positiva svar på mina förfrågningar och jag träffade också flera av dem samt vänner till Lucia. Många schyssta, trevliga, glada och gästvänliga personer, så min tillvaro i Karlskrona var guldkantad på fler än ett vis.

När det gäller resultat så var inte tiderna mycket att skryta med och jag hamnade långt över mina personbästaprestationer, men uppnådde i varje fall målet att ta guld på 800 m (2.12,57) och 1500 m (4.33,43). Tog det så lugnt som möjligt för att ha tillräckliga krafter för alla tre distanser jag ställde upp i. I sista loppet på 3000 m (9.54,04) var Tomas Olsson från Högby IF i särklass och jag var därför klart nöjd med mitt silver efter god kamp med Ulf.

Som jämförelse kan nämnas att i fjol tog jag inga medaljer på vare sig IVDM eller IVSM, vilket var i nära anslutning till att jag började träna löpning seriöst i januari. Däremot blev det guld på 1500 m och 5000 m några månader senare på VDM i maj.

Efter IVSM upprätthöll jag i februari och mars en rätt så intensiv träning med många hårda intervallpass, ofta med spikskor. Här hade jag mycket nytta och nöje av att träna tillsammans med Christofer Fogel som flyttat upp till Stockholm från Småland. Det visade sig att intensiteten kanske varit lite väl hög ändå, för båda började vi känna av rätt ordentliga smärtor i underbenens benhinnor. Inget farligt, men lite jobbigt.

Det visade sig också i inomhustävlingen Sista Chansen i Storängshallen i Huddinge. Jag löpte 600 m (udda distans) på 1.33,55, vilket kan sägas vara helt i fas med mitt PB på 800 m som är 2.04,65. Trots det kände jag att jag sprungit rätt så illa och hade hyfsat gott om krafter kvar vid målgång. Det kändes med det i åtanke som en positiv indikation. Däremot gick det sämre nästa dag på 1500 m där jag föll ihop mycket på grund av benont och kom i mål på 4.38,18. Resultaten från tävlingen går att hitta här.

Därefter blev det en lite lugnare period, delvis beroende på sjukdom, och benhinnorna har fått chans att hämta sig. Nästa tävling jag siktade på var Stockholms distriktsmästerskap utomhus för veteraner (VDM). Det kändes helt ok inför tävlingen till dess att jag mindre än en vecka inför tävlingen körde ett intervallpass på 10 x 200 m med stående vila på en minut där jag siktade på 31-32 s per intervall. Problemet var att jag var lite stressad och slarvade med uppvärmningen, varmed jag drog på mig en lätt skada på högra hälsenan när jag drog på i intervallerna. Jag avbröt i början av den femte intervallen, då jag insåg att det raskt blev värre. Vilket blev väldigt mycket tydligare när kroppen sedan kallnat av.

Illa, illa. Det blev haltande samt försök till rehabilitering med vila och excentriska tåhävningar så gott det gick. Kände på måndagen att det var kört med tävling, men det blev ändå snabbt bättre under de kommande dagarna. Genomförde därför ett lugnare intervallpass på torsdagen och på fredagen bestämde jag mig för att ändå ställa upp på VDM. Trots avrådanden från flera bekanta.

Det var nog lite av en chansning, men såhär i efterhand så är jag glad att jag tävlade i VDM med resultatet tre guldmedaljer på vardera 400 m, 800 m och 1500 m och ett silver på 5000 m.

Det skadan framförallt behöver för att läka är lågintensiv aktivitet för att öka cirkulationen i vävnaden. På första loppet som var 400 m ville jag dock testa med spikskor och tålöpning. I stundens hetta tryckte jag även på lite för hårt. Tre dåliga faktorer som förvärrade skadan med rätt mycket smärta som följd. Fick en inte särskilt bra, men under omständigheterna hyfsad tid på 58.52.

Hade i efterklokhetens skimmer hellre sprungit på 65 s och sparat mig. Det var också den insikt och strategi jag tillämpade i de följande loppen. Det visade sig också på tiderna, men det viktigaste var att det kändes bra att springa lugnt och hälsenan kändes inte värre än efter 400 m-loppet. Tiden som följt efter tävlingen har också präglats av rehabilitering och i nuläget känns det nästan helt läkt.

Nu närmast siktar jag på att springa 1500 m den 6 juni på Tyresö ungdoms- och veteranspel samt 600 m (bl a i sällskap med Mattias Sunneborn) och 800 m på SAYO ute i Sollentuna 8-9 juni. Därefter följer den för mig viktigare tävlingen Nordiska mästerskapet i friidrott för veteraner (VNM) i Norge. Där avser jag att ställa upp i 800 m, 1500 m och 3000 m hinder och det är bara att hoppas och träna för det bästa. Första prioritet är dock att bli helt återställd. Som det ser ut nu går det bra.