Systemfel som hotar världen

Har hunnit med att se 2/3 av filmen Systemfel som hotar världen (eng. The Four Horsemen) och vill rekommendera den. Den kommer faktiskt inte med så mycket nytt för min del, men den är seriös och solid och ger mig ytterligare förankrat tankegods i kritik av dagens ohållbara samhällssystem.

Jag gillar filmen skarpt och skulle säga att den är ungefär som Zeitgeist fast ännu bättre.

Trailer The Four Horsemen

Ur filmen: Om bankväsendet

Sälj skiten!

Delade häromdagen en länk på Facebook till en serieremsa av tecknaren Jan Berglin som jag tänker gör sig bra även här. Det är nämligen en för mig viktig fråga och jag har följdaktligen skrivit om privatiseringarnas baksidor och absurditeter tidigare här på bloggen.

Sammanfattningsvis så handlar den tecknade beskrivningen om borgerlighetens strategi att sälja ut allt vad allmän nytta och tillgång heter. Gärna till hutlöst underpris så att takten i utförsäljningarna inte riskerar att mattas av.

Den tredje rutan är klockren i sin beskrivning av verksamheters förytligande och utarmning. En effekt vi kan se med önskvärd tydlighet när det gäller såväl avregleringen av radio som strukturerna inom marknadsanpassad media överlag. Bibliotek är på gång att privatiseras på sina håll, exempelvis i Nacka (Stockholm). Vi ser förstås även gott om baksidor i verksamheter som vård och skola.

Jag har skickat en motion om de här frågorna till Miljöpartiets kongress. Du kan läsa den bland annat här på bloggen och motionen heter Vinstdrivande bolag får stå själva.

Privatisering, halleluja!

Foto: Mikael Damkier

Nu har det kanske varit lite väl många inlägg om Wikileaks på kort tid. Det behöver förvisso inte vara dåligt, då kampen om ett öppet och fritt samhälle är synnerligen viktig. I det här blogginlägget ska jag emellertid ta upp något lika enkelt som uppenbarligen centralt för dagens samhällsutveckling. Det ska handla om driften till privatisering.

Betänk till att börja med olika fall av privatiseringar som skett över de senaste åren. Missförhållandena inom privata bolag som hanterar äldreomsorg där människor får liggsår och personalen endast har tid för utdelning av medicin. Kanske är det inte någon skillnad från innan privatiseringarnas tidevarv enligt följande artikel, eller så kan vi tvärtom
ana en kvalitativ skillnad i varande där en alltmer pressad och stressad personal lättare tappar tålamod med utsatta äldre och rentav oftare förtrycker dessa med psykiskt och fysiskt våld? Sjukhus som optimerar sin personaltäthet av rationaliserings- och besparingsskäl och helt enkelt försämrar möjligheterna för att få nödvändig, kvalitativ vård i rätt tid.

Foto: Pål Bugge

Privata så kallade friskolor som drar in på material och personal och exempelvis ser till att elever på skolan tar över funktioner som matlagning och städning (enligt en vän till mig som är elev på Kunskapsskolan). Att friskolor är mer generösa med betyg av marknadslogiska konkurrensskäl, eller den frejdiga entreprenör som startade en gymnasieskola med syfte att kunna ge sitt barn högre betyg.

 Den suspekta utförsäljningen av tio köpcentrum till det brittiska bolaget Boultee, vilka chockhöjt hyror för handlare och orsakat en smärre skandal. Särskilt i åtanke av moderaternas uppenbara slapphänthet alternativt överlagdhet vid genomdrivandet av affären. Går det att förklara på annat vis än en korrupt process?

Visst, globaliserad ekonomi och visst, nyliberalism råder och tyst det är i husen, men vad jag ändå inte riktigt kan förstå är hur privatiseringsideologin kan tillåtas få så fritt spelrum som den tar sig idag? Visst går det att tycka att allt blir bättre när företag håller i rodret och att allt blir sämre när staten gör det. Och vice versa. Men det verkar ju i allmänhet vara mest tyckande.

Foto: Kent Höglund

Ska vi vara imponerade när till exempel S:t Görans sjukhus basunerar ut att de gjort mångmiljonbelopp i vinst? Enligt den här artikeln i DN köptes sjukhuset av investmentbolaget Bure (sedermera Capio) för 250 miljoner kr och har sedan 2003 gjort över 260 miljoner kr i vinst varje år. Omsättningen är i dagsläget på ca 1,5 miljarder kr och sjukhuset är till i stort sett 100 % skattefinansierat.

Jag vill nu gestalta ett exempel hämtat från min egen verklighet. Det går även att läsa en liknande redogörelse på min andra blogg, som delvis handlar om schack, där inlägget "Politik, vaf..." var ett embryo till den här mer politiskt inriktade bloggen.

I början av 2006 försökte vi få vård just på Capio S:t Görans sjukhus eftersom sambon var gravid och mådde dåligt med bland annat feberattacker. Vi då bodde ca 500 m från sagda sjukhus. Vi fick till att börja med vänta i över två timmar på akutavdelningen för att till slut få komma in till en sjukskötare. Hen ställde lite frågor och tog sedan ett urinprov och meddelade att det förmodligen var urinvägsinfektion. Vi kunde emellertid inte få komma in till någon läkare för en mer definitiv diagnos eller få en utskrift av recept till antibiotika. Istället meddelades det att vi fick lov att söka oss någon annanstans, förslagsvis till Sabbatsbergs sjukhus.

Vi var alltså tvungna att ta oss över Karlbergskanalen och förbi Vasaparken, vilket innebar minst en halvtimmes resande, och sitta i ytterligare ca två timmars kö på nästa sjukhus. När vi kom in till läkaren så skrev hen efter en snabb och effektiv undersökning ut antibiotika och konstaterade undrande det absurda i att S:t Göran hade skickat oss dit.

Av de andra drygt tio ”kunderna” på S:t Görans akutavdelning så fick ingen komma in till själva det heliga sjukhuset. Visst ligger det nära till hands att undra om det ens fanns någon läkare inne på akutavdelningen? Hög beredskap kostar naturligtvis pengar, så för Capio S:t Görans sjukhus är det gissningsvis rationellt att reducera personal på akutavdelningen för en högre "effektivitet" och därmed vinst. Symptomatiskt.

Foto: Lena Paterson

Låt oss försöka undersöka de grundläggande mekanismerna för borgarnas privatiseringsiver. Det är helt uppenbart att de säljer ut det mesta till kraftigt rabatterade priser. Kapitalisterna skrattar hela vägen till banken och det behöver vi inte vara särskilt förvånade över egentligen. Devisen verkar vara att "privat verksamhet per definition är bättre" och "det här kommer de aldrig kunna köpa tillbaka". Det kanske också handlar om att några kompisar eller de politiska makthavarna själva genom bulvanverksamhet kan sko sig lite extra i tillvaron på skattebetalarnas bekostnad. Vad vet vi egentligen om det? Möjligen kan vi tillåta oss mer eller mindre kvalificerade gissningar. I vilket fall, something is rotten in the state of the world, för att tala med Hamlet.

Foto: Sigge Persson

Om vi sedan lyfter blicken och studerar själva verksamheten. Vi kan gärna ta vård och skola som exempel. Hur kan någon gå med på att låta aktiebolag eller andra vinstfokuserade verksamheter få ekonomiskt stöd från skattemedel för att utöka deras vinst?! Från oss vanliga medborgare rakt ner i deras stinna kassakistor. Det är ju faktiskt helt sjukt!

Jag anser tvärtom att eventuell vinst inte ska få användas för annat än att utveckla verksamheten. När en ägare krasst plockar ut, säg, 200 000 kr för att köpa, säg, en bil, eller bara ha lite extra cash på banken, så visar det på något som inte riktigt står rätt till. Detsamma gäller för övrigt när ett anonymt aktiekapital kräver så stor vinst som möjligt för maximal utdelning till sina ägare.

Foto: Jens Karlsson

Jag tycker att det är helt i sin ordning att det finns privata skolor eller vårdinrättningar som alternativ. Det är bra med valfrihet. Det är däremot inte ok att vinstdrivande verksamhet ska kunna basera en stor del av sin vinst på bidrag. De bör rimligen få slipa sin verksamhet och klara sig på marknadsmässig finansiering, alltså exempelvis avgifter i konsumentledet eller de vederbörliga skattetekniska manövrarna. Då kan de gärna få ha hur stor vinst som helst och göra vad de vill med den. Det lär förstås visa sig på kundunderlaget. De besuttnas gräddfil. Helt i sin ordning, så länge inte vi övriga behöver betala för den och det samtidigt finns schyssta alternativ.

Ett problem är även att de vanliga människor som använder sig av dessa privata tjänster eller resurser dels inte har insyn i de ekonomiska förehavandena och dels ofta är maktlösa när det gäller reella alternativ. Men det är väl å andra sidan kapitalism i ett nötskal: Utnyttja de utsatta.

Foto: Håkan Berg

Så, hur svårt ska det vara? De kommunala skolorna och landstingens sjukvård bör rimligen vara skattefinansierad och vara ett alternativ tillgängligt för alla. Privat, vinstdrivande verksamhet bör inte få en krona i stöd, men kan i gengäld plocka ut hur mycket vinst de vill ur verksamheten. Som det ser ut idag är såväl vård som skola mycket lukrativa verksamheter där multinationella bolag dras till Sverige som flugor till honung. Knappast särskilt positivt om vi ser till hur det stora flertalet av sådana verksamheter sköts eller snarare missköts till förmån för den heliga vinsten.

Sedan tycker jag att det gärna kan få finnas ett mellanalternativ, det vill säga en privat aktör som skriver under en förbindelse om att all vinst ska återinvesteras i verksamheten. Dessa kan få en del av sin finansiering från skattemedel. "Min modell" (det finns säkert andra som tänkt i liknande banor) inbegriper alltså följande tre kategorier:

1. Statlig verksamhet - Till största delen finansierad med skattemedel
2. Ej vinstdrivande privat verksamhet - Delvis finansierad med skattemedel
3. Privat verksamhet - Finansierad genom konsumentavgifter, reklam, privata bidrag m.m.

Foto: Håkan Berg

Så, nu kan vi fråga oss varför det inte ser ut på det här synnerligen logiska sättet? Vilka manipulationer gör att borgerligheten kan få komma undan med genomgripande erosion av det här landets ekonomiska grund? Utan att protesterna stormar? Eller åtminstone ett avståndstagande från att välja om de hala kålsuparna? Nej, istället är Moderaterna & Co mer populära än någonsin. Helt absurt.

Och borgarna som inte ens är förmögna att fixa schyssta jobb, utan avreglerar och försämrar för flertalet här och nu och säljer ut framtiden till ekonomisk och ekologisk undergång. Är det värt någon billig hundring mer i plånboken? De verkliga vinsterna plockar storkapitalet hem, helt i enlighet med tidsandan.

Gott folk. Dags att se igenom dimmridåerna och hitta ut från träsket?

Avskaffa monarkin & nej till president

Jag tänkte fortsätta min bloggmässiga uppvärmning lite till genom att nagla fast monarkin i blickfånget. En lika liten som kär fråga för en antirojalist. Kanske är frågan närapå obefintlig i vikt, men just rättvise- och traditionalistaspekterna gör att den känns tillräckligt relevant för att dryfta. Till saken.

För många år sedan funderade jag över det här som är så populärt i kritiken av monarkin, nämligen det om att tvunget ersätta monarken med en president. Jag kom snart fram till att jag inte såg någon poäng med republik. Och jag ser fortfarande ingen poäng med det. Vi behöver inte en president, med kanske ännu större kostnader som resultat, bara för att monarken blir avsatt. För min del tycker jag att demokrat räcker alldeles utmärkt som epitet, och jag tror att vi utan problem kan hänvisa till posten statsminister och vara nöjda med det.

Behöver vi ens en statschef, som mest bara har en ceremoniell och representativ funktion? Sådant som att öppna riksmötet skulle ju passa för riksdagens befintliga talperson och att leda en konselj vid regeringsskifte kan väl lika gärna avgående regeringsrepresentant göra? Eller varför inte Wallenberg, Kamprad, Rausing, Stenbäck eller någon annan wanna-be-kung? Kanske med diplom som motprestation?

Någonstans tycker jag att det verkar som att anledningen till att just republik förespråkats och blivit norm i monarkikritiken ursprungligen handlar om ett förhärligande av nationen USA. Stämmer det, så är det bara löjligt. Stämmer det inte så skulle jag uppskatta att någon upplyser mig om de verkliga skälen.

Det är givetvis positivt att monarkahuset har inrättat en kognatisk tronföljd sedan 1980, vilket betyder att äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Det ärar dem. Nu är det bara ett problem kvar med tronföljden, nämligen att den ärvs. Jag skulle därför vilja föreslå monarkval kanske varannat år. Det skulle sätta lite piff på cirkusen.

En annan attraktiv väg att gå är att privatisera monarkin, vilket ju är populärt och sker på så många andra samhällsområden idag. Särskilt tidsandan samt valspråket ”för Sverige - i tiden” borgar för ett sådant förfaringssätt. En köpt licens och saken är klar. Det vore stringens det, Reinfeldt! Det skulle också bli bra mycket roligare med flera monarker som får konkurrera om uppmärksamheten. Så, vad väntar vi på? Konkurrensutsätt monarkahuset nu!

Paradoxalt nog så är mig veterligen varken moderater, folkpartister eller sossar förespråkare för den lösningen. Det förvånar verkligen eftersom ju allt blir bättre om det privatiseras och konkurrensutsätts, enligt nyliberal billig retorik. Det vore ju också att verkligen tala med samhällsandan.

En slutsats jag drar av de båda exemplen är att det optimala vore att avskaffa kunglig börd rakt av, men att det som alternativ ändå går bra att behålla statsskicket monarki i Sverige. Naturligtvis med vissa förbehåll som redogjorts för ovan. Det är inte så att jag har gått och blivit rojalist, men det gäller ju att försöka se möjligheterna, eller hur?

Slottet, hämtad från jinge.se

Något som jag, hur monarkin än utformas, fortfarande är starkt kritisk till är det som betecknas som apanage. Det är i korta drag statens bidrag till hovets verksamhet och det som föranleder att somliga menar att monarkafamiljen står för ett avancerat fall av socialbidragstagande. Det finns en tydligt skev rättvisesapekt i att en familj där varje familjemedlem (utom Silvia) är mångmiljonär ska erhålla ca 125 miljoner kr i bidrag varje år för sin så kallade verksamhet. Då är heller inte sådant som polisbevakning och omkostnader utanför hovets direkta verksamhet inräknat. Det blir ytterligare suspekt då det inte finns någon insyn i hur drygt hälften av pengarna används, d v s det som går till Hovstaten. Den andra hälften går till Slottstaten, som blivit något mer öppen nu på 2000-talet och årligen granskas av riksrevisionen. Hovstaten granskas av en privat revisor vid namn Evy Jakobsson. Jag vet förstås inte, men det går ju att undra lite över vilken slags tacksamhet som föranledde att hen år 2006 fick Kungens medalj av 8:e storleken i serafimerband?

I en artikel i Aftonbladet från 2003, så ger C-G uttryck för att hen "vill ha mycket mer pengar". Samtidigt så "störs [hen] inte av bristen på insyn.

- Jag tycker det är ganska bra, det måste jag säga, säger h[e]n och skrattar glatt."
Bör vi vara förvånade? Nej, självklart vill monarken slippa att bli skärskådad, men då kan hen också få slippa stålarna. Varje år verkar det också vara samma visa, exempelvis enligt en liknande artikel i Aftonbladet från 2007.

Graf från Ekot, Sveriges Radio

Hur än monarkin kommer att utformas framöver, som existens eller icke-existens, så anser jag att apanaget är något som bör dras in. Ska det allmänna stå för kostnaderna för underhåll av slott och föremål, så bör enligt enkel logik också allmänheten ha tillgång till dessa. Kanske som i exempelvis de flesta simhallar eller muséer, alltså förknippat med inträdesavgift? Vid en privatisering kan ju Hovet istället börja sälja sina tjänster, hushållsnära eller ej, för att finansiera karusellen. Det skulle säkert gå fantastiskt bra med ruljansen med tanke på hovets fantastiska popularitet.

Det finns många som menar att vi får tillbaka de investerade pengarna med råge, med anledning av den marknadsföring av Sverige som monarkahuset bidrar med. Hur det är med den saken beror nog på vem som räknar. Jag är nämligen säker på att det går att räkna på många olika vis när det gäller sådana samband. En bekant till mig menade att monarki är viktig för att det indikerar stabilitet i landet och därmed lockar utländska företag att handla med de inhemska. Det är ett argument jag inte köper alls. Företag handlar rimligen med ”svenska” företag, inte för att vi råkar ha en monark, utan för att det finns vinster att hämta i handeln. Monarkin bör vara tämligen egal i det hänseendet.

I min värld överväger nackdelarna med att behålla ett arkaiskt och orättvist system som monarkin innebär. Omfattande ärvda privilegier kan ju inte vara särskilt sunt. Därför är det dags att sätta ner foten och avskaffa monarkin i dess nuvarande form omedelbums! Som trevlig bonus så skulle också de allra flesta nationalister få ett litet personligt helvete av tandagnisslan, och det är ju faktiskt värt en del. En risk är att vi skulle få fler nationalister, ehuru jag tror att chansen är större för det omvända. Åtminstone på sikt.