18 november 2012

Tal av Mujica

José Mujica
Ni kanske minns att jag häromdagen skrev om Uruguays president José Mujica?

Här är ett tal av Mujica där hen tar upp sådant som konsumtionssamhälle, lycka, tillväxtens problem, globalisering, livsstil, marknadsreglering m.m. Ett kort citat:
Development cannot go against happiness. It has to work in favour of human happiness, of love on earth, human relationships, caring for children, having friends, having the basics. Precisely because this is the most precious treasure we have: Happiness.
Väldigt grön med andra ord, förutom en ganska stark antropocentrisk ådra. Kan ha lite att göra med de enorma mängder nötdjur och får som de "producerar" i Uruguay.

Tipset fick jag av Andreas Larsson som lämnade det som kommentar till inlägget om Mujica på Gröna partiets Facebook-sida.


Misshandel

När jag var 11-12 år, så berättade en i hockeylaget med glöd i ögonen om några kompisar som sprutat in senap i analen på en katt som följdaktligen sprungit sig till döds. Kanske var det någon slags myt, men jag blev oerhört upprörd och försökte pressa personen ifråga på vilka det var. Hen vägrade dock röja sina vedervärdiga polares namn. Jag blev nästan tokig där i omklädningsrummet och grät och skrek.

Idag fick jag genom nyhetsflödet på Facebook reda på något i samma genre. Här berättar en gammal person (87 år) hur hen misshandlats av fyra ungdomar för att hen sade till dem när de stod och sparkade på en stackars hund.

På Facebook har även en hyllningsgrupp inrättats till 87-åringens ära. En grupp som nu senast hade flera tusen deltagare och är snabbt växande. Vi är många som bryr oss och reagerar, även om det bevisligen är så mycket lättare på internet än ute på gatan.

Det är upprörande hur någon med berått mod kan misshandla ett utsatt djur och dessutom misshandla någon som säger till om något som är så uppenbart moraliskt fel. Uppenbarligen saknar de en mängd moraliska spärrar. Vilket drägg. De formas sannolikt av bland annat sådana här människor? Och är samma jävla skitmänniskor som de här värdelösa idioterna. Är de skadade i huvudet av datorspel eller högerextremism eller något annat är svårt att veta, men seriösa mentala rubbningar råder.

Fy fan, tänker jag, och undrar uppgivet vad som går att göra med sådana vedervärdiga människor som så uppenbart saknar respekt för andra än sig själva? Vad borde vi göra? Mina tankar går till hårda fängelsestraff, även om det inte löser själva problemet. Känns även som att den klassiska rättsliga devisen öga för öga, tand för tand inte vore fel att tillämpa i det här fallet, men jag vet att det är en emotionell ingång i frågan.

87-åringen är däremot fantastisk som hade mod nog att säga till. Sådant civilkurage är ovanligt idag, vilket även visas av att ingen annan ingrep i misshandeln trots att det tydligen är mycket rörelse på platsen.

En anonym privatperson erbjuder 25 000 kr till den som kan komma med tips som kan leda utredningen framåt. Synd om det är vad som behövs för folk att komma in med vittnesmål, men bra att någon är beredd att hjälpa utredningen på det viset.

När det gäller katten och senapen så bär jag fortfarande med mig ett minne av det som river sår i hjärtat. En sådan sak är bara så helt onödig och sinnessjuk. Och om det aldrig hänt så ligger det störda i att finna nöje eller njutning med att fantisera om sådana saker. Marginellt bättre, eftersom det är första steget till handling.

Tilläggas bör att tortyren av djur i exempelvis jordbruk, nöjesindustri eller forskning är knappast bättre, om än med ett annat syfte än att plåga. Där väljer folk att bortse från och acceptera (sic) lidande hos djuren på grund av den så kallade nyttan för människor. En nytta som i särskådning är högst diskutabel. Förkastligt, för att tala klarspråk

Önskar att det här jävla samhället baserades på grundvärdering av livsrespekt istället för prylar och pengar. Ja, då skulle det ju inte vara något jävla samhälle längre, utan bara ett bättre samhälle...

Edit: Förövarna kan ha fastnat på övervakningskameror.

16 november 2012

Babbe what?

Jag följer den sokrateliska skolan och inser att jag är okunnig. Visste nämligen inte vad "babbe" betyder i högerextremistisk terminologi. Enligt Erik Almqvist:
Det är väl ett ord för folk med invandrarbakgrund, antar jag. Det har jag hört förut i alla fall.
Som om hen inte skulle veta...

På riktigt är det slang för "babian". Det ligger visserligen nära till hands. Undrade lite över ordet när jag såg reportagen om Almqvist och de andra, men tänkte att det betydde "invandrare" och var slang för typ kebab.

När Almqvist får frågan av journalisten om vad "babbe" betyder, så är det återigen genom den flackande blicken uppenbart att hen inte vill säga som det är. Det var emellertid kännetecknande för hela intervjun.

Vi kan alltså konstatera att det är överslätande att ange betydelsen till "blatte" eller "invandrare" istället för "babian". Därefter kan vi undra varför? I bästa fall beror det på journalistens okunskap, vilket inte är alltför ovanligt i dagens stressjournalistik och ytligfierade mediavärld. I värsta fall handlar det om att media åtminstone delvis försöker upprätthålla rådande normer, där smygrasismen får florera i samhället.

Bildcollage av Jörgen Bumse
Anledningen till att det är värre att kallas för "babian" tänker jag dels är för att orden "blatte" och "invandrare" är mer etablerade pejorativ och dels att djurorienterade skällsord (typ svin, gris, kossa m fl) i vårt antropcentriska samhälle ofta är mer nedvärderande. Jag tror att det är så i varje fall. Visserligen är exempelvis "hora" värre än "kossa", så det är knappast någon generellt giltig tes, men kanske ligger det något i den ändå. I just det här fallet känner åtminstone jag att det förhåller sig så.

Någon sade emellertid att "blatte" egentligen betyder "kackerlacka", Det var jag inte heller medveten om. I min föreställning är betydelsen istället "svartskalle", och jag verkar dela den uppfattningen med rätt många andra. Antar att det har att göra med den koppling jag gjort till ordet i de sammanhang när jag hört det.

Ni kanske noterade att jag betecknade de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna som "det vita skräpet" i ett tidigare blogginlägg? Det var förstås inte särskilt schysst, vilket särskilt framgår av kommentarsfältet. I jämförelse med "babbe" tycker jag dock att det är relativt milt ändå, även om det inte rättfärdigar någonting.

Jag har valt att låta det stå kvar, dels för diskussionen och dels för att jag står för att jag ärligt tycker att Sverigedemokrater verkar ge uttryck för rätt mycket av "white trash"-mentalitet. Argumenten landar liksom i "svenskfientlig", "du är inte svensk" och "Sverige åt svenskarna". Vad fan nu det egentligen betyder här ute i verkligheten...


Motexempel gällande korruption

Jose Mujica
Ett gott exempel i världen!

Uruguays president Jose Mujica väljer bort att låta sig korrumperas och skänker bort 90 % av sitt arvode.

Det gör mig glad. Det förtjänar respekt. Mer sån't här vill jag se.

Sedan visar det sig att hen har rätt så gröna perspektiv överlag på tillvaron och politiken. Citerar ett utdrag från den länkade BBC-artikeln:
The Uruguayan leader made a similar point when he addressed the Rio+20 summit in June this year: "We've been talking all afternoon about sustainable development. To get the masses out of poverty.

"But what are we thinking? Do we want the model of development and consumption of the rich countries? I ask you now: what would happen to this planet if Indians would have the same proportion of cars per household than Germans? How much oxygen would we have left?

"Does this planet have enough resources so seven or eight billion can have the same level of consumption and waste that today is seen in rich societies? It is this level of hyper-consumption that is harming our planet."

Mujica accuses most world leaders of having a "blind obsession to achieve growth with consumption, as if the contrary would mean the end of the world".

Obamarama

Här i Sverige låter det väldigt ofta som att Barack Obama är så mycket bättre än exempelvis Mitt Romney och därför antas rädda världen. Bara för att det inte finns några alternativ.

USA:s demokrater och republikaner är i stort sett av samma skrot och korn. Båda kan sammanfattas med en politik som i första hand främjar storkapitalet. Min sympatier ligger istället helhjärtat hos presidentkandidaterna för the Green Party Dr. Jill Stein och (vice) Cheri Honkala.

De är som alla tredjepartikandidater helt utfrysta från USA:s direkta politiska arena. De får inget utrymme i de flesta mediakanaler, förutom alternativa, och att de ska få delta på de ordinarie debatterna är inte att tänka på för republikanerna och demokraterna som ju håller i trådarna.

Även om vi inte har en lika extrem tvåpartistat (som i praktiken är en enpartistat) här i Sverige, så fungerar det emellertid snarlikt med ett valsystem som är tydligt diskriminerande mot oetablerade partier. Det visar sig exempelvis med spärrnivåer för mandatfördelning, hantering av valsedlar och utrymme i media.

När det gäller Obamas miljöarbete under föregående presidentperiod, där hen visserligen varit relativt kringskuren av republikansk majoritet i senaten under andra halvan (om jag minns rätt), så har den utmärkta (men reklamfinansierade) bloggaren Cornucopia skrivit ett belysande inlägg om USA:s klimatpolitik över de senaste två decennierna. Jag fick tipset genom Birger Schlaugs blogg, vilken jag läser regelbundet med god behållning.

Jimmie med järnröret

Med ett schysst järnrör slår du världen med häpnad...
(citat efter Socker-Conny, d v s Joakim Pirinen)
Gårdagskvällen bjöd i vanlig ordning på en del humor när det surrar av skandal i luften.

En av de uppenbara favoriterna var den av (som jag förmodar) Jonathan Gulbrandsen monterade bilden till höger.

Bildtexten får gestalta min variant av den populäraste skämtsamheten. Tyvärr blir det ju så skämtsamt att det snabbt blir tråkigt. Men det får ni ta.

Här nedan följer ett axplock från Facebook av enligt mig roliga kommentarer till bilden ifråga:
"Det går aldrig att veta när främlingarna slår till... eller hur? ;-)" (Joakim Pihlstrand-Trulp)

"Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad. Nu ryker Ekeroth också. Vem blir näste man till rakning?" (Carl Johan Rehbinder)

"han ser ut som modern Harry Potter med magiska järnröret..,eller vänta är han inte lik shejk från Saudi med Mohammed svärdet! (Ivana F)

"He has solidified a laser beam..." (Anonym)

"No, it's a kebabrulle! :-P" (Joakim Pihlstrand-Trulp)

"JIMMY -The Iron man" (Ivana F)

"Varför sitter han där med en dammsugarslang?" (Jerker Nordlund)

"Det är en rulle aluminiumfolie." (Anonym)

"Nej, det är en kebabrulle... :-P" (Joakim Pihlstrand-Trulp)

"Tills för några dagar sen trodde jag att "babbe" betydde kebab. Ack så oskuldsfull man kan vara när man hellre läser Pondus än kvällspressen." (Jonas Flygare)

"Jag har själv blivit slagen med ett järnrör. Kan tala om för alla att det inte var mysigt!.." (Paul V Josefsson)

"Näej, mysigt är väl inte det första man tänker! :-(" (Angelica Lindberg)

"Nej, mysigt och SD går inte riktigt ihop." (Joakim Pihlstrand-Trulp)

"Alltså, denna bild framkallar ju mardrömmar redan utan järnröret... brrrr." (Anonym)
Eftersom kommentarerna är offentliga, så började jag när jag skrev inlägget med att ta mig friheten att ange källorna för citaten. Sedan började jag fundera innan publiceringen "gör jag fel som inte frågar?" och "kan det finnas en fara här med åsiktsregistrering och dylikt?". Så jag frågar först och korrigerar istället inlägget efterhand för dem som är ok med att stå med namn här. De som inte är det får kvarstå som "Anonym".

15 november 2012

Smygrasismen

Bra analys av Soran Ismail i Gomorron Sverige idag angående SD-politikernas klavertramp. Medkännande, tolerant, vältaligt och insiktsfullt. Mycket riktigt så handlar det inte om person eller parti, utan om den underliggande rasismen i samhället. Här uttrycker hen även dessa tankar genom en debattartikel i Expressen.



Påminner för övrigt om det klassiska Valstugereportaget (2002) av journalisterna Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson där framför allt Moderaterna fick klä skott för den utbredda smygrasismen. Det är också rätt uppenbart att moderater och sverigedemokrater ofta gör gemensam sak, vad än de förra försöker frånsvära sig utåt.

Observera att jag inte menar att samtliga moderater har mer eller mindre rasistiska värderingar, men enligt empirin så finns det en överrepresentation. Det är väl kanske också naturligt därute på högerkanten.

En levande stad

Det här fenomenet går ganska lätt att räkna på
Jag tycker att fri kollektivtrafik principiellt är en god idé. Det verkar också som att det finns stor samhällsekonomisk nytta med en sådan strategi, åtminstone i tätorter. Investeringen betalar sig helt enkelt i smidigare och effektivare transportsystem och miljövinster.

Som exempel tillbringar enligt analys- och teknikföretaget WSP varje resenär i Stockholm i genomsnitt 6,6 veckor per år åt att pendla och sitta i köer. En stor del av tidsslukandet kan hänföras massbilismen, som dessutom är en enorm miljöbov. Det spelar liksom ingen roll att bilen rationellt nyttjad är ett utmärkt verktyg för transport, när den är så kapitalt missbrukad idag. Till exempel är 70 % av bilresorna under 5 km långa.

Collage av Andreas Larsson

Den verkligt stora nackdelen med fri kollektivtrafik är emellertid att vi människor genom minsta motståndets lag till viss del har en drift att vara lata (konstigt vore väl annat) och att motorburna färdmedel som är "gratis" lite för lättvindigt ersätter en god portion cykling och gång.

Det här tål att fundera över. Det har jag gjort. Tycker jag själv åtminstone.

Jag är exempelvis övertygad om att det går att arbeta med tillgängligheten för motorburen trafik respektive cykel och gång för att motverka effekten. I min vision av tätorters transportsystem så är majoriteten av gatorna i staden avstängda för motorburen trafik. Istället kan på de ytorna inrymmas cykel- och gångstråk, spaljéer, träd, odlingar, marknadsplatser, konstutställningar, aktiviteter, gatuteater m.m., m.m.

En av poängerna är att städernas infrastruktur i så fall skulle tala mer för möten, kultur och sociala relationer än avgasbefrämjande, stressande trafik. Visst känns det en smula mer livsbefrämjande än dagens betongöken?

Tanken är att det visst ska gå att ta sig genom staden med exempelvis bil, men att tillgängligheten endast behöver vara minimal. Eller med mitt sätt att se det, rationell. Idag är nämligen den största delen av vägytorna avsatta för motorfordon, såväl rullande som parkerade.


Jag tycker faktiskt att det är rätt hemskt med alla dessa bilar, vilket är ett starkt bidragande skäl till varför jag inte trivs med att spankulera omkring inne i stan. Tror inte att jag är ensam om den känslan, även om den förstås inte delas av alla. Om jag får gissa, så håller de flesta (givetvis) faktiskt med mig i detta.

Den här idén skulle självfallet även påverka möjligheterna till kollektivtrafik, men där tänker jag mig att det går att tillåta en något större tillgänglighet, liksom för varutransporter och definitivt utryckningsfordon.

Länge leve en levande stad!

14 november 2012

Tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid

En intervju i serien En bok, en författare på Kunskapskanalen där Birger Schlaug samtalar med den fristående forskaren Björn Forsberg om hens bok Omställningens tid - tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid.

Det är ett underbart samtal att lyssna till. Ja, förutom att framtidsbilden i vissa perspektiv är rätt så dyster förstås. Från mitt perspektiv ser jag enbart hopp om en bättre och lyckligare verklighet om vi lyckas forma om det ekonomiska paradigmet till att baseras på balansekonomi. Faran är snarast de sociala och ekologiska kriser som det politiska målet om tillväxt till varje pris medför.

Boken vill jag läsa. Samtalet låter som Gröna partiet i ett nötskal och detsamma gäller rimligen verket som intervjun grundar sig på.

SD utan sin mask

Ze Look
Erik Almqvist, nyligen avgången riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och ekonomisk-politisk talesperson:
Sanningen kommer alltid fram
Döm själva utifrån Expressens filmreportage och referatartikel. Finns även ytterligare belysande material här (om vittnesmål och journalistfrågor till Almqvist i riksdagsfoajén), här (Almqvists presskonferens), här (om att Almqvist motionerat om att kvinnor kallas för "hora"), här (Almqvist. "Jag vet att det här inte stämmer"), här (ingen partiblomma när SD höll presskonferens), här (statsvetare om att Almqvist är ett typiskt uteslutningsfall), här (Åkesson: "Vi har agerat så kraftfull vi kan"), här (SD:s riksdagspersoner beväpnar sig med järnrör), här (telefonintervju med Almqvist om järnrören), här (telefonintervju med Westling om järnrören), här (intervju med Ekeroth) och här (intervju med Åkesson: "Det ser helt enkelt inte bra ut"). Här kommenterar också SVT:s Mats Knutsson händelserna (enormt kul att hen säger "talesperson" flera gånger istället för "talesman"; det rör på sig).

Om du nu har tittat och reflekterat, så ger jag här mitt omdöme. Visst var det en ganska ordentlig avklädning? Det här är de verkliga Sverigedemokraterna. Nej, ränderna har inte gått ur. De är fortfarande nynazister och fascister. Och det är faktiskt helt irrelevant om den gode Erik avgår "självmant" eller ej. Hen hade aldrig gjort det om inte en förkrossande bevisbörda uppdagats.

Ingen bör väl kunna ha förtroende för någon som blåljuger andra rakt upp i ansiktet. Det gäller vem som helst och vi har sett det många gånger förut, främst från högt uppsatta borgare och sossar. Det är sjukt att de här falskspelarna får diverse förtroenden och poster om och om igen.

Jag anser att det är hög tid för "svenskarna" att vakna upp och kasta ut det vita skräpet ur riksdagen. Rasistpopulisterna har inget där att göra. Vad är det för mening i att vi ska återuppleva 30-talets Tyskland?

De ekonomiska, sociala och ekologiska kriserna vi ser idag har inget att göra med migration. Visst suger integrationspolitiken (genom att vara relativt segregerande) och har så gjort länge, men grundproblemen för samhället heter tillväxtekonomi (där det högsta politiska målet är ständig materiell, och dessutom exponentiell, tillväxt), otillräckligt reglerad kapitalism och brist på respekt för annat liv än rika människor.

Kalsongerbjudandet

Fick precis ett erbjudande i snigelpostbrevlådan om att prova ett par kalsonger. Som de säger så finns det erbjudanden som är så bra att det inte bara går att säga "nej tack". Jag brukar exempelvis uppleva det när jag träffar någon intressant person och erbjuds ett levande samtal.

Hur som haver, eftersom jag inte köpt några nya underkläder på 20 år (dock har jag fått några, både nya och begagnade, över åren) så tänkte jag att jag kunde kosta på mig att läsa igenom reklambladet med öppet sinne.

Erbjudandet är helt ok med ett gratisprov och 9 kr för porto och administration. Det leder till att jag blir någon slags abonnent, så jag får se till att avsluta abonnemanget innan jag får för mycket av det goda. Är ju konsumtionsminimalist.

Skulle kunna ha användning för två eller tre par, men ett par går också an. Ordinarie försändelse innehåller tre par, så det blir väl en sådan eller endast gratisprovet. Lutar åt det senare.

Det ska enligt bladet vara "en fabrikant inom EU" som står för produktionen. Eftersom det inte står importör, så borde rimligen produktionen alltså ske åtminstone i Europa med förhoppningsvis mindre transporter och bättre arbetsvillkor som följd.

Samtidigt går det inte att veta med säkerhet att produktionen inte sker i någon avkrok av ekonomisk frizon där folk får arbeta typ 18 timmar om dygnet 7 dagar i veckan för 2 dollar om dagen. Knepigt, men jag utgår från att den första tesen gäller.

Så, nu till den verkliga mumman och slutklämmen. En bit in i texten så stötte jag på en käck formulering som menade att "det verkliga välbefinnandet kommer inifrån och det är viktigt att du trivs i de underkläder som du använder". Enter humorlandet.

13 november 2012

Tankar om valteknisk samverkan mellan Gröna partiet och Vänsterpartiet

Gröna partiet fick en fråga på sin Facebook-sida från Georg Svensson häromdagen. Den löd enligt följande:
Jag tänker att G är ett röstbart alternativ för mig men jag undrar hur det går ihop med V som ju är positiva till tillväxt och liksom alla andra partier håller hårt fast vid en arbetslinje? De är lika fast i dagens tillväxtparadigm som någonsin M & Fp. Det som skiljer är hur de fördelar välfärden i steg 2.
För min del är den kritiken relevant också för mig. Jag formulerade ett ganska omfattande svar för att försöka gestalta hur jag (och som jag tror andra inom partiet) tänker. Tycker att det passar bra att redovisa mitt svar här på bloggen, trots att det var snabbt skrivet, med både upplysning och dokumentering som syfte.

Plattform för påverkan
Riksdagsmandat verkar vara den tydligaste gränsen till om ett parti ges utrymme i media eller ej. KD, MP och SD är alla exempel på det. Vi kan se representation i parlamentet som en av möjligen flera starka plattformar för politisk påverkan, framför allt när det gäller att nå ut till människor och kommunicera ett budskap.

Enda realistiska möjligheten att nå en eller flera riksdagsplatser för G:s räkning tror jag är just valteknisk samverkan med något av de befintliga riksdagspartierna. Där har vi en fallande skala som jag skulle säga följer enligt MP, V, C, FP, S, KD, M, SD. Som ni ser är det egentligen bara de två första som är idémässigt intressanta för G.

Korruptionsgrad
G har lönetak (genomsnittslönen i samhället) och andra interna strukturer som förhoppningsvis lyckas med konststycket att undvika att korrumperas om en maktposition (t.ex. riksdagsmandat) etableras. Det andas förmodligen lite populism över det, men vi menar det och för vår del har populism inget med det att göra. Vi tror helt enkelt att vi får mycket bättre representanter om de inte korrumperas ekonomiskt av vare sig för lite eller för mycket pengar som inkomst från politiskt engagemang.

Att G upprättat strukturer som är tänkt att motverka korruption talar för att många som ogillar/avskyr många politikers egenvinnande mentalitet och besudlade fingrar skulle tycka att G var väldigt intressant. SD red ju till stor del in i riksdagen på den vågen, men gör ingen som helst skillnad i praktiken när det gäller detta. Jag är säker på att en rätt stor andel av befolkningen idag tycker illa om den rådande politikerkorruptionen.

G går klart längre än V, men V har åtminstone den starkaste tillämpade partiskatten bland de etablerade partierna. MP har den svagaste. Övriga har ingen. Även om många skulle uppskatta G:s arbete för att motverka korruption, så är det ett givet problem för G att de allra flesta ändå kommer att välja att rösta på något annat parti för att inte slänga bort sin röst.

Har G däremot goda chanser att komma in genom valteknisk samverkan, så riskeras inte en röst på G att kastas bort genom 0 mandattilldelning efter valet p.g.a. att partiet inte fått mer än 4 % av rösterna.

Kommunikation
Den viktigaste funktionen med G är att våga driva en visionär politik utifrån grön ideologi. I praktiken handlar det om att våga vara ett verkligt alternativ till dagens framtidsfarliga politik. Det ger därför utrymme för hjärta och ärlighet inom politiken, vilken ju är ett fält som i det perspektivet numera är en veritabel öken. Vi tror helt enkelt att folk längtar efter politiker som vågar vara ärliga och schyssta att det rådande rätt så djupa politikerföraktet är ett uttryck för det.

Det råder förstås samma förhållande här att 4 %-spärren gör en valrörelse där G står helt själva mer eller mindre omöjlig. Visst har vi Facebook och Twitter, men jag har vid mångtaliga tillfällen redan känt på rätt bra hur censurerad och osynliggjord du blir om du inte redan tillhör den etablerade gräddfilen. G kan inte som enskild företeelse räkna med något som helst medialt utrymme, åtminstone inte i traditionell media som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, SVT, TV4, Sveriges Radio o.s.v. Så lär det också fortsätta att förhålla sig till dess att partiet nått parlamentarisk representation.

Sannolikheten är stor att det skulle bli annorlunda med en trovärdig valteknisk samverkan för handen. Då finns det nämligen konkret information på bordet om att G med största sannolikhet får minst en riksdagsledamot på plats.

För KD räckte det att Alf Svensson kom in i riksdagen som ensam ledamot för partiet, vilket skedde genom valteknisk samverkan med Centerpartiet (som just på grund av det samarbetet såg sig tvungna att byta namn till Centern, eftersom de kallade sig för det på sin gemensamma valsedel och de upptäckte att de skulle behöva ligga ute med flera miljoner kronor i ett halvår till dess att valmyndigheten efter valet betalade tillbaka utläggen för tryckning och distribution av valsedlar; endast partier som får mer än 1 % av rösterna får sådan service till skänks och Centern riskerade att räknas som ett nytt parti). Historien visar att KD sedan dess och åtminstone än så länge varit en etablerad del av rikspolitiken.

Ideologisk förankring och ärlighet
Vänsterpartiet är väl det enda parti som vågat försöka stå hyfsat förankrat i sin ideologi när övriga riksdagspartier mest bara verkar låta sig uppslukas av den förhärskande nyliberala grundideologin samt försöka kämpa med varandra i ett slags ihåligt mittenfält.

Vi gröna håller knappast med V om allt, men det mod partiet uppvisar i det fallet förtjänar definitivt respekt. För min del ger jag inte mycket för kommunist-skräck-argumentet, trots att jag känner till rätt mycket om hur illa kommunismen i Sovjetunionen fungerade när det begav sig.

Häri ligger emellertid den största risken för G med en valteknisk samverkan med V, nämligen att rätt många kanske skulle försaka en röst på G p.g.a. fördomar om V. Det går förstås inte att vet om det skulle bli på det viset, men jag tror faktiskt att risken inte är särskilt överhängande. Det hänger givetvis mest på huruvida vi lyckas med att kommunicera vår politik eller ej liksom vilken bild folk i allmänhet får av samarbetet.

Frihet att stå för sin politik
En valteknisk samverkan förutsätter som sagt frihet att följa egna politiska plattformar och således utforma självständiga valrörelser. Därmed faller i egentlig mening problemet med sammankoppling mellan G:s och V:s idétraditioner. Det kan dock vara en svår uppgift att kommunicera eftersom samtliga direkta (t.ex. politiker och politiskt anknutna intresseorganisationer) och indirekta (t.ex. media och företag) politiska motståndare lär hugga som kobror på just detta.

Samsyn och skillnader
När det gäller sådant som social rättvisa, miljö, jämlikhet, demokrati, fredsarbete och djurrätt, så har vi nog rätt hög samsyn med V. Åtminstone mycket högre än med övriga riksdagspartier, särskilt nu när MP i praktiken kastat in handduken i dessa frågor.

När det gäller ekonomi skiljer vi oss nog mest gentemot V. Som Georg säger så är V positiva till tillväxt (se partiprogrammet), vilket jag tolkar som ett erkännande av tillväxtekonomin som i mitt gröna perspektiv är en absurditet och praktisk omöjlighet. Jag anser att det inte går att nå ett hållbart samhälle med ständig, exponentiell materiell tillväxt som överideologi och mål för ekonomin. Jag tycker faktiskt att det är lite konstigt att V ännu inte förkastat tillväxt som politiskt mål, eftersom det ju går på tvären med arbete för miljö och social välfärd. Andra skillnader lär vara en slags romantisering av lönearbete liksom utformning av skattesystemet.

När vänsterpartister talar om t.ex. arbetstidsförkortning, så uppfattar jag det som att det för dem är självklart att sådana reformer innebär bibehållen lön. För mig rimmar det illa med medvetenhet om konsumtionssamhällets baksidor och de miljö- och sociala problem överkonsumtionen medför.

Samtidigt så står båda partierna för en ordentlig fördelningspolitik med sikte på ett jämlikt och rättvist samhälle. Andra likheter inom ekonomi kan som exempel vara kritik av kapitalismen (utan att behöva förkasta penningsystemet rakt av) och det finansiella systemet, vilja till större reglering av marknadsekonomin för att försöka göra den funktionell inom ramarna för vad jorden klarar av och möjligen även själva målen med skattepolitiken.

Samarbetspartner
Trots de ibland rätt så djupa skillnaderna, så har vi ändå samsyn kring mycket. Om inte annat ligger kompromisser säkert inom räckhåll i de flesta frågor. Det gör att en valteknisk samverkan blir mer intressant. Även om det i saklig mening inte spelar någon roll, så är det klart att hur samarbetspartnern är funtad påverkar vilken bild samarbetet ger till andra.

Det är enbart just den saken som är skälet till att MP vore en lämpligare samarbetspartner än V, men MP:s partistyrelse väljer att i nuläget se G dels som en konkurrent och dels som en oviktig och osynlig sådan. MP är idag inte särskilt rädda för G, vad jag vet. Förmodligen också med rätta om vi tittar precis i nuet. Med en valteknisk samverkan med V så bör emellertid MP bli livrädda.

Diskussion internt
Frågan om valteknisk samverkan med V har diskuterats inom Gröna partiet och vad de diskussionerna samt en direktdemokratisk omröstning visat är en nära enhällig inställning hos medlemmarna att G bör vara positiva till en valteknisk samverkan med V. Den åsikten är som sagt inte alldeles självklar, men jag har försökt att redogöra för åtminstone något av bakgrunden till den här ovan.

Slutsats
I valet mellan att stå helt själva och att samverka valtekniskt med V, så väljer G valsamverkan. Om G får välja. Nu är vår förhoppning att V:s medlemmar genom sin partistyrelse tycker som vi i den frågan.