Tre filmklipp

Här är tre sevärda filmklipp på Youtube. Särskilt det första sammanfattar ett av Birger Schlaugs senaste blogginlägg, nämligen Söndagsskola för tillväxtvänner del 11.

• The Rat Race!
• The Story of Stuff
• The surprising truth about what motivates us

Våra värderingar

George Monbiot

Jag hade för mig att jag skrivit på bloggen om den här artikeln av George Monbiot. Originaltexten är publicerad i The Guardian, men är här publicerad på hemsidan för KlimatAktion i översättning av Mikael Malmaeus.

Artikeln handlar om politiskt arbete utifrån värdegrunders roll och jag tycker att texten gör flera viktiga och tänkvärda poänger. Jag låter texten tala för sig själv genom att locka till läsning genom att citera några utvalda stycken:

Istället för att göra en rationell kostnads-nyttoanalys så väljer vi att acceptera information som bekräftar vår identitet och våra värderingar, och att bortse från information som gör motsatsen.

[...]

Vår sociala identitet är formad av värden som psykologer klassificerar som antingen yttre eller inre. Yttre värderingar handlar om status och personligt avancemang. Människor med en stark betoning på yttre värderingar är fixerade vid hur andra uppfattar dem. De månar om finansiell framgång, image och berömmelse. Inre värderingar handlar om relationer med vänner, familj och samhälle, och om att acceptera sig själv. De som har en stark betoning på inre värden är inte beroende av beröm eller belöningar av andra människor. De har övertygelser som går utanför dem själva. Få människor tillhör fullständigt den ena eller den andra kategorin. Vår sociala identitet är formad av en kombination av värden.

[...]

De som exempelvis värderar finansiell framgång högt har mindre empati, starkare manipulativa tendenser, är mer attraherade av hierarkier och ojämlikhet, starkare fördomar mot främlingar och mindre intresse för mänskliga rättigheter och miljö. De som har starkare inre självkänsla har mer empati och mer engagemang för mänskliga rättigheter, socialrättvisa och miljö. Olika värderingar ”kuvar” varandra: ju starkare yttre mål och värderingar desto svagare inre mål.

[...]

Vi är inte födda med våra värderingar. De formas av vår sociala omgivning. Genom att påverka vår uppfattning om vad som är normalt och acceptabelt styr politiken våra sinnen lika mycket som våra levnadsomständigheter. Fri och allmän sjukförsäkring tenderar exempelvis att stärka våra inre värderingar. Att utestänga fattiga från hälso- och sjukvård normaliserar ojämlikhet och förstärker yttre värderingar.

[...]

Detta värderingsskifte har förstärkts av reklam och av media. Medias upptagenhet av maktspel, listor över rika människor, mäktiga människor, inflytelserika, intelligenta och vackra människor, besattheten vid att framhäva kändisskap, mode, snabba bilar, dyra semestrar: allt detta inpräntar yttre värden i våra sinnen. Genom att skapa känslor av osäkerhet och otillräcklighet – och därmed försvaga vår inre självkänsla – undertrycker de också inre värderingar.

[...]

Många aktivister för miljö och rättvisa har också försökt nå människor genom att tala till egenintresset: genom att förklara hur exempelvis minskad fattigdom i utvecklingsländer kan utöka marknaden för brittiska produkter, eller genom att försöka få människor att köpa hybridbilar med argumentet att dessa kan imponera på vänner och öka din sociala status. Den taktiken förstärker också yttre värderingar, och minskar ytterligare möjligheterna att lyckas med framtida kampanjer. Grön konsumism har varit ett katastrofalt misstag.

Common Cause föreslår en enkel motstrategi: att vi slutar försöka dölja våra värderingar och istället försöker förklara och kämpa för dem. Progressiva aktivister, menar man, borde försöka öka förståelsen för den psykologi som inspirerar till politisk förändring, och visa hur den manipulerats. De borde också gå samman och utmana de krafter – i synnerhet reklamindustrin – som gör oss osäkra och själviska.

[...]

Men det finns en paradox här, som innebär att vi inte kan förlita oss på politiker att genomföra dessa förändringar. De som är framgångsrika politiker är, per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ärelystnad får gå före sinnesfrid, familjeliv, vänskap – och även kärleken människor emellan.

Vi måste genomföra denna omställning själva. Människor med starka inre värderingar måste sluta skämmas för dem. Vi måste argumentera för den politik vi vill ha, inte med egennyttan som argument utan på grund av att den är empatisk och bra; och mot politik som vi tycker är självisk och dålig. Genom att hävda våra värderingar kan vi förverkliga de förändringar vi vill se.

Prosperity without growth as pdf

I recently discovered that the Brittish Sustainable Development Commission has closed their activities the 31st of March. The home page has been converted to an archive site.

Tim Jackson

The commissions work is known for the efforts of perhaps primarily Tim Jackson. Here is for instance a nice talk about growth economy which ge held in Stockholm the 8th of Februar.

You want the book? Read it here!

Strange enough the commissions archive site is lacking the link to download one of their very noteworthy reports. I therefore have put up a link of my own to Prosperity without growth (2009).

The access to the book is free of charge. It was earlier available on the commissions own home page for free, but since I can't find it now-a-days I think it's well worth to share it for others who would like to read the report.

Prosperity without growth som pdf

Jag upptäckte häromveckan att den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (Sustainable Development Commission) har avslutat sin verksamhet den 31:a mars. Hemsidan är i dagsläget reducerad till endast arkivsida.

Tim Jackson

Kommissionens arbete är känt bland annat genom Tim Jacksons insatser. Här är exempelvis en videoinspelning av ett bra föredrag om tillväxtekonomin som hen höll på ABF-huset i Stockholm den 8:e februari.

You want the book? Read it here!

Konstigt nog så saknas numera länken för nedladdning av en av deras utmärkta rapporter i pdf-format. Därför har jag lagt upp en länk till Prosperity without growth (2009) här.

Boken är fri att ta del av. Tidigare fanns den tillgänglig fritt på kommissionens hemsida. Jag tycker att den är väl värd att dela.

Väl bekomme.

Sjung basinkomstens lov

Isobel Hadley-Kamptz

Trevligt att se grundtrygghet lyftas i samhällsdebatten av andra än gröna förkämpar. Och Milton Friedman (nyliberal guru som förespråkade negativ inkomstskatt).

Isobel Hadley-Kamptz har tagit upp medborgarlön förut och här är det senaste inlägget på Expressens ledarsida.

Det mytiska varghatet

På vägen att hämta mitt barn Artíga från förskolan häromdagen läste jag i tidningen Metro om en vargkonfrontation utanför Norrtälje norr om Stockholm. Artikeln var inte helt obalanserad, men kan ändå sammanfattas med citatet "kvinna med litet barn utsattes för vargattack". Det låter onekligen som att stora stygga vargen varit framme.

Det går att läsa in lite andra aspekter mellan raderna. Jag lyfter delvis sådant i insändaren jag skrev och skickade till Metro på kvällen samma dag. Metro tog in någon annans insändare om saken 20 april. Dagen efter skickade jag iväg texten till ett antal andra tidningar genom insändarservice på befria.nu. Den som ser insändaren i tryck någonstans får väldigt gärna lämna en kommentar här på sidan.

Publicerad
23/4 Kristiandstadsbladet

Det mytiska varghatet

I en artikel i Metro 18 april luftades på bästa plats lite klassiskt härligt varghat. Det är förstås lätt att sitta på en fyrhjulig motorcykel från Yamaha och leka macho. Piotr menar att "vargarna anföll människor". Piotrs sambo stötte nämligen på två vargar och deras hund blev fångad och ihjälbiten. Ingen människa kom dock till skada. Det är snarare tydligt att de två vargarna försvarade sitt revir och endast attackerade en lösgående släkting.

Vi kan fråga oss hur verkligheten egentligen ser ut? I Sverige mördas varje år 100 till 170 människor och 60 000 misshandlas. De senaste 15 åren har i genomsnitt 400 människor dött och 9 000 skadats i trafikolyckor årligen. Det verkar alltså mer rimligt att på den här grunden förbjuda biltrafik än att utrota varg.

Artikeln berör främst den stackars hund som fick sätta livet till. Att vargen är farlig för hundar är också ett argument som jägarna gärna framför. Under 2010 dog 17 jakthundar av möte med varg. Det är emellertid särskilt intressant att det under perioden 2000-2006 dog eller skadades ungefär 14 500 jakthundar, eller med andra ord 2 400 varje år. Fler jakthundar dör också av vådaskott från jägarna själva än från konfrontation med rovdjur. Det är talande.

Hur ser det ut för vargen då? 10-15 % av vargpopulationen skjuts av i licensjakterna. Ett evolutionsbiologiskt högst tveksamt tilltag. Utöver skyddsjakt, så dödades det i år 19 vargar i en jakt som omfattade över 18 000 jägare. I fjol deltog över 10 000 jägare för att döda 28 vargar, vilket för övrigt var en individ mer än vad tilldelningen tillät. Det är 400-900 jägare per varg. En lynchmobb av rang.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Skickad 18/4 till Metro samt 19/4 till Aftonbladet, Alingsås Tidning, Arbetarbladet, Arboga Tidning, Arvika Nyheter, Avesta Tidning, Bärgslagsbladet, Barometern Oskarshamns-Tidningen, Bergslagsposten, Blekinge Läns Tidning, Blekinge Posten, Bohusläningen, Borås Tidning, Borlänge Tidning, Dagbladet Nya Samhället, Dagen, Dagens Nyheter, Dala-Demokraten, Dalarnas Tidningar, Dalslänningen, Elfsborgs Läns Allehanda, Enköpings-Posten, Eskilstuna Kuriren, ETC.se, Expressen, Fagersta-Posten, Falköpings Tidning, Filipstads Tidning, Flamman, Folkbladet, Folket Morgontidningen, Fria Tidningar, Göteborgs-Posten, Gefle Dagblad, Gotlands Allehanda, Gotlands Tidningar, GT, Hallands Nyheter, Hallandsposten, Haparandabladet, helahälsningland.se, Helsingborgs Dagblad, Hjo Tidning, Hudiksvalls Tidning, Hufvudstadsbladet, Jönköpings-Posten, Jakobstads Tidning, Karlskoga Kuriren, Karlskoga Tidning, Katrineholms-Kuriren, Kinda-Posten, Kristianstadsbladet, Kvällsposten, Länstidningen Östersund, Länstidningen Södertälje, Laholms Tidning, Lidingö Tidning, Ljusdals-Posten, Ljusnan, Lysekilsposten, Mariestads-Tidningen, Metro, Motala & Vadstena Tidning, Nerikes Allehanda, Norra Halland, Norra Skåne, Norra Västerbotten, Norrbottens-Kuriren, Norrköpings Tidningar, Norrländska Socialdemokraten, Norrtelje Tidning, Nya Kristinehamns Posten, Nya Lidköpings-Tidningen, Nya Wermlands-Tidningen, Nynäshamns Posten, Piteå-Tidningen, Provinstidningen Dalsland, Södermanlands Nyheter, Säffle-Tidningen, Sala Allehanda, Sigtunabygden.se, Skärgården, Skånska Dagbladet, Skaraborgs Allehanda, Skaraborgs Läns Tidning, Smålänningen, Smålands-Tidningen, Smålandsposten, Stockholm City, Sundsvalls Tidning, Svenska Dagbladet, Sydöstra Sveriges Dagblad, Sydsvenska Dagbladet, Täby Danderyd Tidningen, Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda, Tidningen Härjedalen, Trelleborgs Allehanda, Trollhättans Tidning, Ulricehamns Tidning, Upsala Nya Tidning, Världen idag, Värmlands Folkblad, Värnamo Nyheter, Västerbottens Folkblad, Västerbottens-Kuriren, Västerviks-Tidning, Vasabladet, Vestmanlands Läns Tidning, Vimmerby Tidning, Ystads Allehanda, Åbo Underrättelser, Åland, Ölandsbladet, Örebro-Kuriren, Östersunds-Posten, Östgöta Correspondenten, Östgöten och Östra Småland.

Kärnkraftsexpert om kärnkraftens risker

Det här gör mig lite glad, nöjd och hoppfull. En synnerligen initierad person lyfter fram kärnkraftens realiteter i Dagens Nyheter. Lars-Olov Höglund är kärnkraftsingenjör och har varit med i projekteringen av reaktorerna i Ringhals och Forsmark under 70- och 80-talet. Benämningen kärnkraftsexpert är inte oskälig.

Det som hände i Fukushima är i grunden samma sak som hände i Forsmark 2006. Elförsörjningen bröts, vilket leder till härdsmälta om inte reservsystem kommer igång. Den gången hade vi tur. Två av fyra dieselgeneratorer startade ändå, trots att de hade samma fel som de två som visade sig inte fungera.

Visst får det här konsekvenser för kärnkraftsindustrin. Med rätta. Sjukt vore annat. Svenska strålskyddsmyndigheten (SSM) säger sig vara med på noterna. Den som lever får se.

Sälj skiten!

Delade häromdagen en länk på Facebook till en serieremsa av tecknaren Jan Berglin som jag tänker gör sig bra även här. Det är nämligen en för mig viktig fråga och jag har följdaktligen skrivit om privatiseringarnas baksidor och absurditeter tidigare här på bloggen.

Sammanfattningsvis så handlar den tecknade beskrivningen om borgerlighetens strategi att sälja ut allt vad allmän nytta och tillgång heter. Gärna till hutlöst underpris så att takten i utförsäljningarna inte riskerar att mattas av.

Den tredje rutan är klockren i sin beskrivning av verksamheters förytligande och utarmning. En effekt vi kan se med önskvärd tydlighet när det gäller såväl avregleringen av radio som strukturerna inom marknadsanpassad media överlag. Bibliotek är på gång att privatiseras på sina håll, exempelvis i Nacka (Stockholm). Vi ser förstås även gott om baksidor i verksamheter som vård och skola.

Jag har skickat en motion om de här frågorna till Miljöpartiets kongress. Du kan läsa den bland annat här på bloggen och motionen heter Vinstdrivande bolag får stå själva.

Om kärnkraft och energipolitik

Foto: Eva S Andersson

Jag skrev i dagarna en artikel om kärnkraft och energipolitik som nu publicerats på Newsmill 7/4 och i Fria Tidningen 16/4. Nekad på DN Debatt och SvD Brännpunkt/Opinion med anledning av "utrymmesbrist", vilket är en standardformulering som egentligen oftast uttrycker brist på kändisskap. Spelets regler. Inget svar ännu från Aftonbladet. Struntade i Expressen, för den tidningen är både otillgänglig och ointressant.

Två dagar efter att jag skickat in artikeln till DN Debatt, så publicerades däremot en artikel av Maria Wetterstrand (Mp) och Lise Nordin (Mp) på samma tema. Tesen de drev är lovlig och innebär att Sverige kan och bör stänga ner två reaktorer under mandatperioden. En läsvärd artikel och naturligtvis tyngre namn.

Det som är lite tråkigt är att Miljöpartiet (och nu inte nödvändigtvis Maria W och Lise N) har tonat ner sin kritik av kärnkraften under 2000-talet. Ett exempel är det Birger Schlaug belyste på sin blogg om när Peter Eriksson (Mp) den 19:e november 2007 menade att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet, att kärnkraft är "begränsat bra" och "visst kan det vara en dellösning".

En tydlig politisk utveckling där maktmål sätts i förgrunden. Syns det inte självklart att kärnkraftskritiken från Miljöpartiets håll hade varit mer solid och värd att lyssna på om den hade varit tydlig och stringent innan katastrofen i Fukushima? Tur att vi har politiker som rakryggat tagit kampen också under det första decenniumet på 2000-talet, såsom Akko Karlsson (Mp) och Elisabeth Wanneby (Mp) i Kalmar län där Oskarshamn tillika kärnkraftsverk är beläget.

Katastrofens mörka moln

En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan och kärnkraften har kommit på skam. Den goda nyheten är att vi varken behöver välja kärnkraft eller fossila bränslen. Energifrågan handlar inte om att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det viktigaste är istället att vi rationaliserar vår energianvändning genom att effektivisera och vara resurshushållsamma.

Jordbävningens tunga skalv med påföljande tsunami. En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan. Idag är över tiotusen döda och nära tjugotusen saknade. Nära en halv miljon människor har blivit hemlösa. Katastrofen har slagit sönder tillvaron för otaliga och satt ett djup hack i bilden av samhällets trygghet.

Men det stannar inte vid de direkta konsekvenserna av havsvågen. Elsystemet slogs ut i Fukushima. Ett av världens säkraste kärnkraftverk befinner sig i regionen och råkade ut för partiell härdsmälta och påföljande explosioner. Myndigheter har gjort sitt yttersta för att lugna befolkningen och förhindra allmän panik. Energibolaget TEPCO håller så gott det går inne med information på grund av, som det heter, betydande ekonomiska intressen.

Efterhand som tiden går uppdagas förhållanden och samband. I dagarna rapporterades att det i havet 500 meter utanför det havererade kärnkraftverket Fukushima påvisats mer än 3000 gånger högre nivåer av radioaktiv jod än det tillåtna. Det är skrämmande och visar på att strålningsföroreningar sprider sig. Det har också kommit uppgifter om att människor strålskadats även utanför kärnkraftverket.

Ser vi till vår del av världen, så kommer vi givetvis inte att råka ut för någon tsunami i Sverige. Trots det kan vi inte bortse från risker för allvarliga olyckor liksom för det som brukar betecknas som terrorattentat. Med Sveriges aktiva inblandning i militära interventioner runt om i världen ökar förstås risken för landet som måltavla. Det är ett argument för civil, humanitär hjälp som alternativ, men också mot kärnkraft.

Även om vi skulle efterleva vår neutralitetsprincip (numera alliansfrihetsprincip) bättre, så innebär kärnkraften ändå alltid en risk. När olyckan är framme så får det enorma konsekvenser. Skulle bolagen Vattenfall, Fortum och E.ON som äger kärnkraften i Sverige betala marknadsmässiga försäkringspremier, så skulle verksamheten bli direkt olönsam. Talande nog så var inte kärnkraftsanläggningarna i Fukushima försäkrade mot de skador som orsakats av jordbävning eller tsunami.

Kärnkraftsenergibolagen i Sverige bekostar en olycka med pengar ur skalbolag med minimala likvida medel. Förut rörde det sig om upp till 3,3 miljarder kronor som bolagen var tvungna att ha tillhanda för skadeståndsanspråk. Under 2009 så höjdes gränsen genom riksdagsbeslut till 12 miljarder kronor. Den ändringen har emellertid ännu inte kunnat träda i kraft på grund av att EU:s Pariskonvention först måste ratificeras av samtliga medlemsländer. I vilket fall är summan fortfarande otillräcklig.

Kostnaderna för en ordentlig kärnkraftsolycka kan utan vidare uppgå till belopp av hundratals miljarder kronor. För att inte tala om all skada som inte går att mäta i pengar. Den verkligt stora smällen får samhället och naturen ta. I vanlig ordning är det alltså kortsiktiga vinster och ohållbara system som får företräde med otillräckliga krav på ansvarstagande.

Politikerna är valda av folket för att ta ansvar för samhället och framtiden. Det är ett demokratiskt problem att de är obenägna att ta det ansvaret. Fina ord utan täckning räcker inte särskilt långt, utan det är handling eller ord som leder till handling som räknas. Alltför ofta verkar viljan till makt och egenvinning vara större än viljan till samhällsansvar.

Med anledning av klimathotet så har det blivit populärt att argumentera för att vi måste välja kärnkraft för att kunna fasa ut fossila bränslen. Det resonemanget bygger på att vi måste ha ständigt ökad efterfrågan på energi. Det måste vi inte. Kopplingen är intim mellan energianvändning, miljöbelastning och ekonomisk tillväxt. Vi behöver hållbara ekonomiska perspektiv. Tillväxtekonomin är i vilket fall omöjlig, så med rätt inställning och insikter så behöver vi varken välja kärnkraft eller fossila bränslen.

I grunden handlar det här om det ohållbara i ett samhällssystem vars själva grundval heter ekonomisk tillväxt. Det är otaliga mörka moln som radas upp i horisonten, där vi kan se energikris, kollapsande ekosystem, svält och social oro. Lägg till detta allehanda olyckor i storskaliga system, vare sig dessa är i kärnkraftsverk, vattenkraftdammar, gruvdrift, oljeriggar eller annan industri.

Svaret på energikrisen är alltså inte att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det är inte rimligt att förse stora delar av dagens och kommande förväntat ökande energibehov genom konvertering av jordbruksmark.

Istället handlar det främst om att vi behöver rationalisera vår energianvändning genom att energieffektivisera och vara resurshushållsamma. Vi kan komma långt med tillräckliga ekonomiska styrmedel. Som exempel bör skatt på energi vara klart högre än idag. Det är smärtsamt, men kom ihåg att problembilden gör långt mer ont.

Det framsynta sätt vi kan möta dagens ödesfrågor på är genom att så snabbt som möjligt få till stånd en tillräcklig omställning av samhället. Vår framtid avgörs om vi lyckas etablera en hållbar ekonomi där vi använder resurser rationellt och lever i respekt och samverkan med natur och människor.

Det är möjligt. Det måste vara möjligt, för annars går världen som vi känner den under och väldigt många av oss som lever här med den. Den utarmade plats som lämnas kvar lär knappast vara något idylliskt semesterparadis att efter väl uträttat värv luta sig tillbaka i. Vi kan bättre, om vi vill. Och det finns all anledning att vilja.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Tvånget att begära

På tips från min vän Johan Rydén, så fick jag chans att läsa en utmärkt debattartikel i DN av Nina Björk. Det handlar om konsumtionssamhället och skillnaden mellan behov och begär.

Jag citerar en sekvens från artikeln som jag tycker gör synnerligen viktiga poänger:

Säg [...] att vi konsumerar utifrån begär och inte utifrån behov och att detta leder till att konsumtion individualiseras och att sanning relativiseras. Vad får det för politiska konsekvenser? Det får konsekvensen att frågorna om hur mycket och vad vi köper avskrivs från den gemensamma politiska agendan. Det blir upp till var och en att avgöra vad h[e]n ska köpa, vad h[e]n ska begära. Ingen annan kan säga att h[e]n har fel, för sanningen om ett begär känner bara den enskilda individen. Det finns inte sant och falskt i den här frågan, utan kunden, det vill säga den begärande människan, har alltid rätt.

‎Men det angår ju faktiskt mig vad du köper. För om det inte skulle vara min sak att kritisera vad du köper så skulle det inte heller vara min sak vad din konsumtion gör med naturen. Men det är min sak. Det är min och allas sak. För behovet av rent vatten, ren luft, isar som inte smälter, vattendrag som inte höjs är inte en privatsak. Det är nödvändigt för min och allas överlevnad.

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på [hens] känslor, [hens] begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

[...] när du tillfredsställer begäret är det inte privat - det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.

Djurförsöks(o)etiska nämnder

Under åren 2002-2006 så satt jag som ledamot för Miljöpartiet i Stockholms norra djurförsöksetiska nämnd samt som ledamot i en av nämndens beredningsgrupper. Det var en intressant, lärorik och frustrerande tid.

Under dessa fyra år så behandlades i runda tal 1500 ansökningar. Som ledamot var jag oftast ensam om att reservera mig, men en del reservationer stod också Djurens Rätts representant Mikael Pedersen för. Om någon annan reserverade sig så var det ett verkligt undantag som bekräftar regeln. Jag är sannolikt unik med att ha reserverat mig i ca 80 % av fallen.

Av alla dessa ärenden så kan jag minnas att endast två avslogs. Ett sökt tillstånd till djurförsök riskerade att bli en skandal då det tagits upp i media innan prövningen. Det handlade om att 50 marsvin skulle tas ut till en skjutbana för att därefter skjuta 1-5 skott med en magnumbössa på olika avstånd från djurens öron. Därefter skulle marsvinen avlivas, dissekeras och förändringar i hörselapparatens cellstrukturer undersökas.

Fixerade kaniner

Varför? För att försöka påvisa och vetenskapligt dokumentera hörselskador av att skjuta med gevär utan hörselskydd. Helt absurt, och bra att nämnden avslog ansökan. De gjorde det dock av fel skäl, nämligen av feghet.

Det andra ärendet var uppe för tredje gången och avslogs av språkliga skäl. Den var nämligen återigen skriven på engelska och nämndens arbetsordning föreskrev att ansökningar skulle vara skrivna på svenska. Utan krav på språklig kvalitet kan tilläggas.

Nakenmus med cancersvulst

Under de år jag satt i nämnden kunde jag se att ett stort antal djurförsök befann sig i samma kategori som marsvinsförsöket, men där petades det i bästa fall lite på ytan i detaljerna. Exempelvis en föreskrivning om minskat antal försöksdjur från 3200 till 3000, endast två istället för tre katetrar får opereras in, avlivningsmetoder och så vidare. Viljan och kunskapen att ersätta djurförsök helt med in vitro metoder var låg.

Saknar ord... :-(

Enligt min mening var de flesta djurförsök som nämnden klubbade igenom etiskt förkastliga. I synnerhet gällde det i relation till nyttan för människan, vilket var den centrala princip som nämnden hade att utgå ifrån. Ständigt hänvisades till grundforskning som argument, vilket höll för beslut i alla lägen.

Min erfarenhet visar att de djurförsöksetiska nämnderna inte behandlar särskilt mycket av etiska överväganden utan i första hand är ett legitimeringsinstrument för att allmänheten ska få känna sig trygg med att det faktiskt skett en etisk prövning. Då måste ju djurförsöken vara nödvändiga, tänker gemene person och även många forskare.

Ger makt verkligen rätt?

Anledningen till den enorma tillämpningen av djurförsök heter dock inte nödvändigtvis god och nödvändig forskning. Det heter snarare möjlighet att standardisera experiment och utrymme för publicering i tidskrifter vilket direkt korrelerar med karriär och pengar. Det är den kultur och system som vi har utvecklat. Vi tar oss rätten att utföra djurförsök för att vi har makten att göra det. Däri finns väldigt lite av etiskt rättfärdigande.

I nämnden hade vi sammanträde en gång i månaden och vid varje sammanträde så behandlade vi i vanliga fall mellan 15 och 30 ärenden. Vid ett tillfälle hade vi så mycket som 40 ärenden att behandla på tre timmar. Det blev extra hetsigt, men var åtminstone en engångsföreteelse. Efter första mötet så skrev jag 17 reservationer där jag ägnade i genomsnitt en timme per reservationstext.

Ett liv i bur

Det säger sig självt att det inte är hållbart. Jag övergick till att efter nästa möte skriva enskilda reservationer, men med en slags standardfraser beroende på vilken typ av forskning som avsågs. Då började vissa stroppar till forskarämnen att klaga. Det lustiga i sammanhanget är ju också att alla medlöpare som bara jakade med i att godkänna ärenden inte behövde skriva en bokstav för sitt "ställningstagande".

Jag utvecklade därför min reservationsstrategi till en allmän reservation, med utrymme för att skriva en enskild reservation vid särskilda fall, och klagomålen upphörde. Varför vet jag inte, men det kände jag i vilket fall var ett lyckosamt grepp från mitt håll. Därför vill jag dela med mig av den reservationstext jag formulerade.

Jag tillägnar reservationen de 100 till 200 miljoner djur i världen som utsätts för försök inom forskningen varje år. Oräknat experimenten så är bara det att bli uppfödd och tvingad att leva i bur djurplågeri. Liksom alla djur som inte kommer hela vägen till experiment. Jag vill också tipsa om stiftelsen Forska utan djurförsök som gör ett viktigt arbete i opinionsbildning och ansatser till finansiering av vettig forskning.

Reservation

Stockholms norra djurförsöksetiska nämnd

Reservationen gäller de djuretiska ansökningarna 274/05, 281/05, 282/05, 284/05, 309/05, 310/05, 312/05, 313/05, 315/05, 316/05, 319/05, 319/05, 320/05, 321/05, 322/05, 323/05, 324/05, 325/05, 326/05, 328/05, 331/05, 332/05, 333/05 samt 334/05 som behandlats på nämndens sammanträde den 24 november 2005.

Med anledning av tid, välbefinnande samt genomslagskraften av reservationer, så skriver jag här en sammantagen och allmänt hållen reservation för de ärenden där jag inte stödjer de godkännanden som getts av majoriteten av nämndens ledamöter.

Nytta vägt mot lidande
Enligt min mening uppväger inte den tänkta nyttan med försöken den grad av lidande som försöksdjuren utsätts för genom bland annat transporter, hållning, hantering och experiment.

Bristande överförbarhet
Överförbarheten av resultat mellan djur och människa är mer eller mindre osäker och ger per definition tvetydiga resultat. Utifrån ett vetenskapsfilosofiskt och -etiskt perspektiv finns det all anledning att vara skeptisk.

Alternativa metoder
Det finns rimligen bättre forskningsmetoder för att nå svar på forskningens frågor. Klinisk relevans är redan idag i många fall mer avgörande än djurförsök, även på ett tidigt stadium. Alternativa strategier och metoder behöver förstås utvecklas mer, vilket för övrigt inte lär innebära några olösliga problem vid ett reellt paradigmskifte.

Förebyggande åtgärder som strategi
De flesta sjukdomar, och i synnerhet välfärdssjukdomar såsom fetma och diabetes, kan bäst och kostnadseffektivast undvikas genom förebyggande åtgärder. Det är något som samtiden ofta blundar för. Istället slösas idag enorma resurser, liksom både djurs och människors lidande, på att försöka komma tillrätta med redan uppkomna problem.

Perspektiv
I ljuset av detta blir de etiska aspekterna av djurförsök tydligare och mer intressanta, enligt min mening. För mig är alla levande varelser viktiga och värda respekt. Makt ger inte per automatik rätt. Vi ska som människor inte utsätta andra för lidande om vi inte verkligen behöver det. Det är min åsikt att nödvändigheten inte är tillräcklig när det gäller dessa djurförsök.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Stockholm, 24 november 2005

Språkdemokrati

Foto: Jens Karlsson

Här är en debattartikel som Johan Svensson och jag har arbetat ihop på initiativ av den förstnämnda. Vi har försökt få den publicerad på olika håll, men den har inte blivit accepterad. Inte ens på Newsmill. Det visar kanske på något. Vad kan vi fråga oss.

Jag har ett öppet förhållningssätt till kultur och vill därför inte att det här debattinlägget missförstås till att handla om statisk språkkonservering i malherbsk anda (efter François de Malherbe som på 1500-talet initierade en utarmning av det franska språket).

Språk är uppenbart centralt för vår kommunikation. Jag ser därför en poäng med att flytta över initiativet över språkdefiniering från kulturklubben Svenska Akademin samt de vinstdrivande mediekoncernernas intressen till en mer objektiv och fristående instans. Därför ställer jag mig positiv till en folkomröstning om majoritetsspråk så som den skisseras här.

Låt folket rösta om svenska språket!

En demokratisering av Sveriges majoritetsspråk är inte möjlig så länge regeringen fortsätter att hyckla om det gemensamma samhällsspråkets betydelse för demokratin och riksdagen ser svenskan som ett meningslöst kommunikationsutbyte.

I Sverige har vi för närvarande en språklag som reglerar det svenska språkets ställning i samhället, inte dess innehåll. Det svenska huvudspråket är samhällets gemensamma språk och det språk som ska användas i all offentlig verksamhet. Rätten att beskriva vad som är det svenska samtidsspråket har istället överlåtits till ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Bonniers svenska ordbok (BSO). Det finns därför inget officiellt majoritetsspråk i Sverige, även om svenskan i praktiken uppfattas som ett sådant.

Det är dock egentligen bara möjligt att tala om språk i allmän mening som ett system för mänsklig kommunikation. Vad som är ett språk beror därför ofta på språkpolitik och vem som använder begreppet. Det språk som beskrivs i SAOL (2006) och BSO (2010) är med andra ord Svenska Akademiens och mediekoncernen Bonniers subjektiva beskrivningar av samtidssvenskan. Exempelvis finns det hebreiska hälsningsordet ”shalom” med i både SAOL och BSO, men däremot inte ”tjena”.

I förarbetena till språklagen (prop. 2008/2009:153) framgår det dessutom att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga”. Ändå påstår Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med särskilt ansvar för just demokratifrågor, i ett brevsvar den 12/9 2010 att en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde.

I en replik på DN Debatt den 25/1 skriver Ohlsson att regeringen vill ”öka demokratisk medvetenhet” hos unga människor som riskerar att hamna i olika former av våldsbejakande extremism. Forum för levande historia har därför fått i uppdrag att ta fram ett nytt undervisningsmaterial. På Levandehistoria.org skriver myndigheten att den ”genom att ta hjälp av historien skapar […] kunskaper om samtiden”. Men hur beskrivs historien, förklaras samtiden och lärs demokratiska värderingar ut med ett i grunden odemokratiskt skriftspråk?

Enligt Tore Jansson, tidigare professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är språken en del av historien. Då nästan all historiebeskrivning baseras på skriftliga källor är skriften inte bara ”en förutsättning för all historia utan på sätt och vis skapar själva språken”. Historien är därför beroende både av de människor som använder språken och av de språk som beskriver den. Därför är det tveksamt om ett skriftspråk som saknar demokratisk beskrivningsgrund kan ge upphov till en demokratisk historiebeskrivning. Ändå har vi idag inget forum för levande svenska.

Den som har monopol på historiebeskrivningen kan använda detta för att förmedla sin egen bild av samtiden. Det hävdas till exempel att folkupproret som ledde till president Mubaraks avgång den 11/2 inte hade varit möjligt utan Internet och sociala medier som alternativ till de statliga mediernas förljugna samtidsbeskrivningar.

Svenska ord kan idag definieras som alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang. Det finns i princip inget krav på viss frekvens i samtidsspråket. SAOL:s ”sladdharv” förekommer exempelvis inte alls i Mediearkivet vid tidpunkten för utgivningen av ordlistans trettonde utgåva (2006-04-01). Den moderna svenskan behöver inte heller följa huvudreglerna för svensk stavning, uttal och böjning. Alla ord är helt enkelt svenska. Med detta synsätt är det inte heller så förvånande att riksdagens konstitutionsutskott i ett pressmeddelande använder engelskans ”whistle-blowers” (BSO) genomgående istället för ord som visslare, visselpipor, visselblåsare och visselpipeblåsare.

Det blir däremot svårare att förstå hur svenska ord skulle kunna komma att utgöra ett hot mot språket självt. I språklagens förarbeten varnas det nämligen för att domänförluster kan uppstå när koncentrationen av vissa svenska ord, de oanpassade direktlånen, blir för hög inom olika samhällsområden. Som exempel på en sådan domänförlust, ”när ett språk ersätter ett annat inom en domän”, anges engelskan i högre utbildningar och forskning. Ändå anses samma engelska ord och uttryck vara svenska om de förekommer i andra sammanhang, exempelvis i tidningssvenskan.

Språkvetenskapligt är det inte heller möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan. Ändå påstår Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen, att ”det engelska språket är överlägset det svenska” vid rubriksättning.

Från politiskt håll kan nämnas att endast en av riksdagens 349 ledamöter besvarat de två ja- eller nej-frågor om det odemokratiska svenska språket som ställdes i ett öppet brev den 7 december förra året. Den svarande ledamoten tackar dock nej till att motivera sina ställningstaganden ytterligare eftersom denna upplever det som ”ett meningslöst kommunikationsutbyte” att besvara samma frågor igen utan att få svar på sina egna.

Vi uppmanar därför till en folkomröstning där det svenska folket får avgöra vilket eller vilka språk som ska vara Sveriges officiella majoritetsspråk. Två av huvudalternativen bör rimligen vara ”svenska” samt ”svenska och engelska” (som första- respektive andraspråk). I båda alternativen ges beskrivningsrätten av vad som ska anses vara svenska till en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna det svenska språket. Vi anser att en officiell svensk ordlista är nödvändig för att säkerställa att språket får en demokratisk beskrivningsgrund.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna

Johan Svensson

Författare till Det odemokratiska språket