Språkdemokrati

Foto: Jens Karlsson

Här är en debattartikel som Johan Svensson och jag har arbetat ihop på initiativ av den förstnämnda. Vi har försökt få den publicerad på olika håll, men den har inte blivit accepterad. Inte ens på Newsmill. Det visar kanske på något. Vad kan vi fråga oss.

Jag har ett öppet förhållningssätt till kultur och vill därför inte att det här debattinlägget missförstås till att handla om statisk språkkonservering i malherbsk anda (efter François de Malherbe som på 1500-talet initierade en utarmning av det franska språket).

Språk är uppenbart centralt för vår kommunikation. Jag ser därför en poäng med att flytta över initiativet över språkdefiniering från kulturklubben Svenska Akademin samt de vinstdrivande mediekoncernernas intressen till en mer objektiv och fristående instans. Därför ställer jag mig positiv till en folkomröstning om majoritetsspråk så som den skisseras här.

Låt folket rösta om svenska språket!

En demokratisering av Sveriges majoritetsspråk är inte möjlig så länge regeringen fortsätter att hyckla om det gemensamma samhällsspråkets betydelse för demokratin och riksdagen ser svenskan som ett meningslöst kommunikationsutbyte.

I Sverige har vi för närvarande en språklag som reglerar det svenska språkets ställning i samhället, inte dess innehåll. Det svenska huvudspråket är samhällets gemensamma språk och det språk som ska användas i all offentlig verksamhet. Rätten att beskriva vad som är det svenska samtidsspråket har istället överlåtits till ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Bonniers svenska ordbok (BSO). Det finns därför inget officiellt majoritetsspråk i Sverige, även om svenskan i praktiken uppfattas som ett sådant.

Det är dock egentligen bara möjligt att tala om språk i allmän mening som ett system för mänsklig kommunikation. Vad som är ett språk beror därför ofta på språkpolitik och vem som använder begreppet. Det språk som beskrivs i SAOL (2006) och BSO (2010) är med andra ord Svenska Akademiens och mediekoncernen Bonniers subjektiva beskrivningar av samtidssvenskan. Exempelvis finns det hebreiska hälsningsordet ”shalom” med i både SAOL och BSO, men däremot inte ”tjena”.

I förarbetena till språklagen (prop. 2008/2009:153) framgår det dessutom att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga”. Ändå påstår Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med särskilt ansvar för just demokratifrågor, i ett brevsvar den 12/9 2010 att en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde.

I en replik på DN Debatt den 25/1 skriver Ohlsson att regeringen vill ”öka demokratisk medvetenhet” hos unga människor som riskerar att hamna i olika former av våldsbejakande extremism. Forum för levande historia har därför fått i uppdrag att ta fram ett nytt undervisningsmaterial. På Levandehistoria.org skriver myndigheten att den ”genom att ta hjälp av historien skapar […] kunskaper om samtiden”. Men hur beskrivs historien, förklaras samtiden och lärs demokratiska värderingar ut med ett i grunden odemokratiskt skriftspråk?

Enligt Tore Jansson, tidigare professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är språken en del av historien. Då nästan all historiebeskrivning baseras på skriftliga källor är skriften inte bara ”en förutsättning för all historia utan på sätt och vis skapar själva språken”. Historien är därför beroende både av de människor som använder språken och av de språk som beskriver den. Därför är det tveksamt om ett skriftspråk som saknar demokratisk beskrivningsgrund kan ge upphov till en demokratisk historiebeskrivning. Ändå har vi idag inget forum för levande svenska.

Den som har monopol på historiebeskrivningen kan använda detta för att förmedla sin egen bild av samtiden. Det hävdas till exempel att folkupproret som ledde till president Mubaraks avgång den 11/2 inte hade varit möjligt utan Internet och sociala medier som alternativ till de statliga mediernas förljugna samtidsbeskrivningar.

Svenska ord kan idag definieras som alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang. Det finns i princip inget krav på viss frekvens i samtidsspråket. SAOL:s ”sladdharv” förekommer exempelvis inte alls i Mediearkivet vid tidpunkten för utgivningen av ordlistans trettonde utgåva (2006-04-01). Den moderna svenskan behöver inte heller följa huvudreglerna för svensk stavning, uttal och böjning. Alla ord är helt enkelt svenska. Med detta synsätt är det inte heller så förvånande att riksdagens konstitutionsutskott i ett pressmeddelande använder engelskans ”whistle-blowers” (BSO) genomgående istället för ord som visslare, visselpipor, visselblåsare och visselpipeblåsare.

Det blir däremot svårare att förstå hur svenska ord skulle kunna komma att utgöra ett hot mot språket självt. I språklagens förarbeten varnas det nämligen för att domänförluster kan uppstå när koncentrationen av vissa svenska ord, de oanpassade direktlånen, blir för hög inom olika samhällsområden. Som exempel på en sådan domänförlust, ”när ett språk ersätter ett annat inom en domän”, anges engelskan i högre utbildningar och forskning. Ändå anses samma engelska ord och uttryck vara svenska om de förekommer i andra sammanhang, exempelvis i tidningssvenskan.

Språkvetenskapligt är det inte heller möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan. Ändå påstår Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen, att ”det engelska språket är överlägset det svenska” vid rubriksättning.

Från politiskt håll kan nämnas att endast en av riksdagens 349 ledamöter besvarat de två ja- eller nej-frågor om det odemokratiska svenska språket som ställdes i ett öppet brev den 7 december förra året. Den svarande ledamoten tackar dock nej till att motivera sina ställningstaganden ytterligare eftersom denna upplever det som ”ett meningslöst kommunikationsutbyte” att besvara samma frågor igen utan att få svar på sina egna.

Vi uppmanar därför till en folkomröstning där det svenska folket får avgöra vilket eller vilka språk som ska vara Sveriges officiella majoritetsspråk. Två av huvudalternativen bör rimligen vara ”svenska” samt ”svenska och engelska” (som första- respektive andraspråk). I båda alternativen ges beskrivningsrätten av vad som ska anses vara svenska till en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna det svenska språket. Vi anser att en officiell svensk ordlista är nödvändig för att säkerställa att språket får en demokratisk beskrivningsgrund.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna

Johan Svensson

Författare till Det odemokratiska språket

Moderata papegojsjukan

Ah, den moderata papegojsjukan sprider sig! Kanske dags att koppla in Smittskyddsinstitutet? Ser ut som att vi börjar få en epidemi för handen.

Tesen utvecklas och beskrivs i det här radioinslaget i Tankesmedjan i P3.

Ni minns väl Tobias Billström (M) och ingen kommentar av tredjepartsuppteckningar (som egentligen var förstapartserfarenheter) 53 gånger på raken?

Sofia Arkelsten blev moderaternas partisekreterare 1 okt 2010

Nu har liknande symptom åter kunnat skönjas bland den mörkblå parnassen. Intervjuaren Thomas Ramberg försökte i Ekots lördagsintervju (19/3) bland annat få svar från Sofia Arkelsten (M) om korruptionsskandalen som gällde exempelvis bjudresan från Shell. Något jag tog upp tidigare här på bloggen.

Svaret blev "jag har en annan roll nu" på repeat. Arkelsten verkar mest inställd på att rätta Ramberg, vända fram och tillbaka på frågeställningar och glida undan obekväma frågor. Det är hen inte ensam om. Och inte Billström heller. Det verkar vara en centralt tillsatt nyckelingrediens i moderaternas retoriska strategi. Samtidigt så är det klart att det kan vara svårt att "hänga med hela varvet" när det "låter som 'Så ska det låta' ".

Eller, för att avsluta med ett citat ur nämnda lördagsintervju:

- Om ett stort företag, eller lobbyorganisation, idag vill bjuda dig på ett seminarium som du tycker är intressant. Du får flyg dit, du får hotell och mat bekostat. Hur skulle partisekreteraren Sofia Arkelsten hantera det? Vad skulle du svara då?

- Jag har ju inte tidigare varit på någonting som jag har blivit bjuden på, utan jag har ju deltagit i seminariet och fått omkostnader betalda.

Fler glidare

Kom genom en länk på Facebook till ett inlägg på Aftonbladets ledarblogg med titeln Hela regeringskansliet ska kampanja för M. Det publicerades 1 april och jag är inte helt klar över om det är ett aprilskämt eller ej.

Via det inlägget så kom jag vidare till en kort text av Björn Fridén, publicerad idag på samma sida med rubriken Jag ger upp. Jag ger upp. Det hänger ihop med i synnerhet mitt föregående blogginlägg och visar ytterligare på det generella fenomen som korruptionsträsket manifesterar sig i inom politiken och företagsvärlden.

Jag ger upp. Jag ger upp

Explosion på oljeriggen Deepwater Horizon 21 april 2010
Olyckan dödade 11 människor som arbetade på platsen

Okej, ni kommer ihåg den där oljeplattformen som exploderade utanför USA:s sydkust förra året…? Den där explosionen som kostade 11 människor livet och sedan ledde till att närmare 800 miljoner liter olja läckte ut i havet och förstörde kusten, miljön, djurlivet och folks levebröd. Transocean var en av ägarna av oljeplattformen, som för att öka vinstmarginalerna hade gjort stora neddragningar i säkerheten.

Transocean meddelar nu att de högsta cheferna ska få en rejäl bonus för "best year in safety performance in our company's history", trots att 9 av de 11 döda var deras anställda - utöver alla de andra skador som anförts ovan. För detta belönas VD:n Steve Newman med, förutom sin lön på 850.000 dollar (som höjts med 34% från föregående år) också med

• förmåner för 622.057 dollar
• bonus på 374.062 dollar
• optioner för 1,9 miljoner dollar
• aktier för 2 miljoner dollar

Det här väcker egentligen bara en enda fråga: Vad hade varit ett dåligt år?

Samhälle på glid

Den av mig och många andra aktade och uppskattade Birger Schlaug skrev idag ett blogginlägg med den påpassliga titeln Dum, dummare, dummast.

Det som tas upp är för det första att SJ i god korporativistisk anda sedan 20 december 2010 hyr in en presstalesperson som negligerar klimathotet genom att kalla det klimathysteri och förlöjligar konceptet ekologiska fotavtryck. Johan Ingarö som extern konsult. Förtroendeingivande.

För det andra det hutlösa i att Vattenfall frejdigt betalar ut 90 miljoner i bonusar och fallskärmar till tre personer i toppen av Vattenfalls tyska avdelning, förmodligen i konflikt med gällande regelverk. Hans-Jürgen Cramer fick som exempel 25 miljoner kronors ersättning för fem månaders (!) arbete. Uppenbarligen en lika inkompetent som för egot lönsam insats. Hejdlöst.

Och för det tredje har Telia dragit igång en fräsch och hipp annonskampanj med Blondinbella som galjonsfigur. Detta blogg- och kändisfenomen som med Birgers ord kan sammanfattas till "vars koncept bygger på att leende fortast möjligt shoppa upp planetens naturresurser". Underbart är kort.

Tidsandan. Hur kommer det sig att jag plötsligt känner mig så kräkfärdig? Är också lite villrådig i att hitta bland känslorna förbluffad, förbannad och uppgiven. Hur känner du?

Klaus Rauscher, Hans-Jürgen Meyer och Hans-Jürgen Cramer
Klonade exemplar eller bara en tillfällighet?

När det gäller Vattenfall, så vill jag citera lite grova absurditeter från en artikel om saken i Sydsvenskan (mina fetstilsmarkeringar):

‎När vice vd Klaus Rauscher 2007 fick sparken av Lars G Josefsson, på grund av problem i tyska kärnkraftverk, fick Rauscher ett avgångsvederlag värt 49,5 miljoner kronor. Efterträdaren Hans-Jürgen Cramer satt i fem månader på sin post och fick, förutom lön på 1,7 miljoner kronor och bonus på 1,5 miljoner kronor, ett avgångsvederlag värt 20,9 miljoner kronor.

[...]

‎När finansdirektören Hans-Jürgen Meyer fick sparken i mars förra året utlöstes hans fallskärm motsvarande 21,5 miljoner kronor. [...] Hans-Jürgen Meyer tillträdde i februari 2008, och fick det året 3,5 miljoner kronor i lön och över 2,9 miljoner kronor i bonus. 2009 fick han 4,2 miljoner kronor i lön och 3,8 miljoner kronor i bonus.

[...]

Lars G Josefsson

‎Elva år som koncernchef för Vattenfall har gett Lars G Josefsson 88 miljoner kronor i lön. Till det kommer 61,7 miljoner kronor som avsatts till hans pension. Tillsammans med pensioner från tidigare arbetsgivare ger det 60-årige Josefsson 5,7 miljoner kronor om året fram till 65 års ålder, 2,9 miljoner kronor fram till 76 år och därefter trappas pensionen ner till 519 000 kronor om året vid 80 års ålder och framåt.

I ljuset av tunga investeringar i kol- och kärnkraft så är den enkla slutsatsen således att Vattenfalls resurser i stor utsträckning prioriteras till bonusar och fallskärmar åt företagstoppen samt menlösa felsatsningar och kapitalt resursslöseri. Det är bara att gratulera svenska folket samt påminna om att det tragiskt nog skulle bli ännu sämre vid en privatisering. Hur osannolikt det än kan tyckas.

Och vad gör regeringen med sin representation och kontroll? Som Anders Borg så käckt uttryckte saken som stridbar ungtupp 1988 och i handling skickligt lever upp till efter bästa förmåga: "inte ett jota". Sedan går det bra att breda ut orden över den nyliberala smörgåsbuffén. Saknar konkret betydelse, men smörjer massornas kugghjul.

Det här sjunger i samklang med den etablerade effektiva borgerliga strategin av de tre s:en sänk, sälj ut och skjut sönder de allmänna tillgångarna. Då får vi bara den privata sfären som alternativ kvar. Mission accomplished.

Sökord

Jag tittade lite på bloggens trafikkällor och hittade ett intressant sökord som jag känner lust att kommentera:

"hur arbetar moderat parti för ett ekologist hållbart samhälle"

Svaret är tämligen enkelt. Inte alls.

Borgerlig retorik

Ett litet belysande inslag på Youtube om retorik och rymliga samveten. Hur står det till egentligen? Går det att påstå vad som helst? Uppenbarligen...

Anders Borg, ur den imaginära boken "Det bästa jag sagt".

Avsändare: Alliansfritt Sverige.

Superbolaget General Electric fixar skattefrihet

Ett humorfyllt inslag med Jon Stewart med rubriken "I give up!", som är en välförtjänt känga mot girighet och nyliberal råkapitalism.

GE CEO Jeffrey R Immelt heads President's Council on Jobs and Competitiveness
Foto: Drew Angerer (NY Times)

Inslaget går ut på att världens största företag GE (General Electric) inte betalade någon skatt i USA i fjol. Tvärtom så får GE genom skatteavdrag en negativ skattesättning på 10,5 % (Stewart säger 60 %, men det är nog en överdrift som en del av humorn i programmet) och är alltså pengar från staten till bolagets kassakista. I samma veva så flyttas stora delar av arbetsstyrkan utomlands. Stewart passar på att samtidigt göra en poäng av att det republikanska partiet fortsätter i försöken att sänka fackföreningsrörelserna och deras existensberättigande.

Här är ett kul ironiskt citat från det 5 minuter långa videoklippet:

"Down with greedy parasitic Unions! Teacher! Fire! Cop! No more Unions! And at the same time that these greedy, public workers are living their Champale wishes and Spam-viar dreams, we're making it harder and harder for good honest corporate citizens to create jobs here."

*Champale är tydligen ett märke av någon slags maltdryck, gissningsvis använt för att det liknar ordet champagne.

Klimathotet är verkligt

Ett intressant inlägg i klimatdebatten, som jag hittade på Supermiljöbloggen.

Organisationen Statistics Canada har mätt temperaturen i elva olika delar av Kanada mellan 1948 och 2009 och kan visa i en rapport att temperaturen har ökat i linje med forskarnas förutsägelser. Medeltemperaturen har ökat mer i Kanada än globalt, vilket bekräftar forskarnas modeller att vi kommer att se en större temperaturförändring i de arktiska regionerna.

Det här är rimligen ett svårt slag för de klimatförnekare som med jämna mellanrum påstår att forskningen om klimatförändringarna är överdriven och felaktig. Föga förvånande egentligen eftersom forskarvärlden är i stort sett enig, förutom några enstaka alltför inflytelserika klimatförnekare som uppenbart tar bra betalt från industri och politiker.

Forum och kommentartrådar på internet lär dock fortsätta bli spammade och trollade av medvetna eller naiva medlöpare. På samma vis som gäller den rådande rasismen och främlingsfientligheten.

Hur behandlar vi varandra?

Så här tycker jag att vi ska behandla djuren och varandra. Med respekt och kärlek.

Artíga matar ekorre med nötter

Replik om köttkonsumtion

Med anledning av min och Jonas Paulssons debattartikel om köttkonsumtion på Newsmill 30 mars, så fick vi ett beklämmande och andefattigt svar nästa dag från Roger Tiefensee, riksdagsledamot och talesperson i miljöfrågor för Centerpartiet. Jonas svarade Tiefensee omgående, medan jag tog mig tid att skriva en replik 1 april som skickades in på kvällen och publicerades på Newsmill under förmiddagen nästföljande dag. Det är min replik som jag nu lägger upp här.

Visst är köttkonsumtionen problematisk!

Vi bör ha problembilden klar för oss. Den globala biologiska mångfalden har minskat med 30 % på 35 år mellan 1970 och 2005. Över en tredjedel av världens arter är alltså vid det här laget utrotade i industrialismens tidevarv av människans hand. Vi har problem och en del av problemet är att vi äter alltmer kött. Endast en liten del av kostnaderna för köttet betalas direkt av konsumenten. Det mesta betalas genom skattsedeln via jordbrukssubventioner. Roger Tiefensee (C) verkar mena att det är rätt och riktigt, vilket egentligen är argumentation nog.

Roger Tiefensee (C) ger till synes svar på tal gällande min och Jonas Paulssons debattartikel om problemen med att vi konsumerar för mycket kött och riksdagspolitikernas ansvarslöshet i frågan. Det är intressant att läsa de argument som den centerpartistiska riksdagsledamoten och talespersonen i miljöfrågor trummar ihop för sin sak. De kan ge sken av att vara välriktade och tunga som bowlingklot, men är i själva verket lika tunna och lättpunkterade som fladdrande jippoballonger.

I sann kvasiliberal anda uttalas med emfas den klassiska levnadsregeln "rör inte min matkasse". Det förhållningssättet innebär en frihetssyn som enbart är intresserad av det egna jaget. Frihetsbegreppet är emellertid tveeggat och den andra sidan av saken är att den frihet vi tar oss allt som oftast får konsekvenser för andra. En verkligt liberal frihetssyn inkluderar även detta och är en frihet som är rättvis och solidarisk.

Den här frågan handlar inte om att kött bör förbjudas eller att alla ska förmås sluta äta kött. Det går bra för vem som helst att äta hur mycket kött hen vill under förutsättning att det betalas ett rationellt pris för köttet. Det är en marknadstillvänd strategi som ger rationell konsumtion. Marknaden behöver uppenbart reglering och ekonomiska styrmedel eftersom den om och om igen visar att den inte är i stånd att skapa en rimlig prisbild förrän det är försent och resurserna utarmats. De här sambanden gäller naturligtvis all konsumtion.

När vi ser till miljö och sociala strukturer så betalas idag endast en liten del av kostnaderna för köttet direkt av konsumenten. En övervägande del av det i affärerna pinsamt låga köttpriset har sin grund i enorma jordbrukssubventioner vilket betalas genom skatten. Det om något är att peta och gno i våra matkassar. Särskilt för oss som väljer att inte ens äta kött.

Det vore påpassligt om förmodat liberala marknadsivrare jobbade aktivt för att avskaffa dessa huvudlösa ekonomiska bidrag från staten, numera främst EU. Det är dock inget som är realistiskt i Roger Tiefensees fall eftersom hen naturligtvis i första hand företräder jordbruks- och djurindustrins intressen. Att avskaffa jordbrukssubventionerna vore en synnerligen dålig ekonomisk manöver för dem. Att sedan framtiden står på spel, det är mindre viktigt.

Vidare får vi höra den vilseledande tesen att djurindustrin håller hagarna öppna. Visst är betande djur viktiga för att bevara och utveckla ett rikt och öppet odlingslandskap. Kor är bra på att hålla hagarna öppna. Grisar är bra på att böka och hönor är bra på att sprätta, vilket luckrar upp jorden och är en fantastisk förberedelse av odling.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. I själva verket leder intensiv djuruppfödning med stora inslag av proteinfoder som soja till att naturbetesmarker används i liten utsträckning och till utarmning av den biologiska mångfalden. Många djur får heller aldrig ens komma ut i hagarna, vilket särskilt gäller grisar och hönor och kycklingar. Påståendet att industriell djuravel är positivt för den biologiska mångfalden är inte heller särskilt begåvat.

När det gäller djur i jordbruket, öppna hagar och biologisk mångfald så är min vision att vi har fritt levande djur som får fullt utlopp för sina naturliga och sociala beteenden och viljor och som får leva till dess att de dör en naturlig död. Sådant kött av självdöda djur skulle vara etiskt och miljömässigt försvarbart att äta.

Roger Tiefensee dristar sig även till att jämföra fläskkorv med sojakorv. Återigen ett klassiskt lågvattenmärke av vilseledande retorik. Det är nämligen endast en bråkdel av den importerade sojan som används direkt för mat till människor. Över 90 % av de ca 350 000 ton soja som importeras till Sverige årligen används i kraftfoder till kor, tjurar, grisar, hönor och kycklingar. Soja ingår även som utfyllnad i en del köttmat, vilket rimligen också är den klart största delen av soja i livsmedel direkt avsedd för människor. I stort sett all sojaimport går alltså åt till produktion av animalisk föda. Att vegetarianer och helvegetarianer äter soja blir helt plötsligt ett icke-argument och ett tomt slag i luften med lustig bumerangeffekt.

De växande sojaodlingarna i Brasilien leder till att regnskog och naturliga gräsmarker görs om till åkermark. I Argentina exploateras cerradon som är Sydamerikas motsvarighet till savann. Sojaproduktionen medför bland annat jorderosion och stora mängder bekämpningsmedel sprids över odlingarna, vilket förorenar miljön och medför allvarliga hälsorisker. Märk väl att det är konsumtionen av kött-, ägg- och mjölkprodukter som är klart övervägande orsak till den här problembilden.

Roger Tiefensee tar med rätta upp matsvinnet som ett problem, men insinuerar samtidigt att vi som är kritiska till den huvudlösa överkonsumtionen av kött inte är intresserade av att arbeta mot minskat resursslöseri. Inget kan vara mer fel. Som konsumtionsminimalist så slänger jag i stort sett aldrig mat. Även om maten är skamligt billig i dagens uppskruvade konsumtionssamhälle, så är det fullständigt respektlöst att slänga bort det som det investerats så mycket energi och resurser i att få på bordet. Med tanke på oljetoppen så kommer vi dessutom snart att få lära oss resurshushållsamhet den hårda vägen, så det är lika bra att lära sig vanan redan nu.

Att det slängs mat i onödan är en viktig fråga och jag håller alltså med om att vi bör åtgärda det. Viktigast är ändå att minska miljöbelastningen genom att skifta konsumtionen mot det som är mindre energikrävande och mindre dåligt för miljön. Det är den klart största delen av kakan. Roger Tiefensee menar att de i Centerpartiet går in för "att strategiskt bekämpa utsläppen framför att bekämpa bilar, kött eller skumbananer" vilket i stort sett verkar betyda en naiv tro på att överkonsumtion inte bidrar till utsläpp. Till skillnad från dessa aktörer är inte tomma politiska floskler det viktigaste för mig. Ett av de mest effektiva sätten att komma tillrätta med de skeva konsumtionsmönstren i dagens samhälle är tillräckliga ekonomiska styrmedel. Det är nödvändigt.

När det gäller djuretik så kämpar jag för djurrätt. Jag anser att det är bättre att inte leva alls än att leva under de fruktansvärda förhållanden som överlag råder i djurindustrins verksamhet. Det är ingen idyll, vad än bönder och industrin själv och olika populistiska politiker vill framhålla. Mer sanningsenliga ord är omänsklig tortyr och förtryck. En mjölkko kan i vanliga fall bli 25 år gammal, men får idag endast leva 6 år till dess att "produktionstoppen" passerats. Tjurar får endast leva ett år. Det finns otaliga fler exempel över hela linjen. Det värsta är ändå att de under sin korta levnadstid får leva under hemska förhållanden.

Jag tycker att det är självklart att det lidande som vi orsakar miljarder och åter miljarder andra individer är förkastligt. Genom att vi har styrkan och makten till det, så tar vi oss rätten till att behandla andra efter eget gottfinnande. Det är ett väldigt tungt vägande argument mot djurindustrin. Samma logik gäller förstås också miljöargumentet mot överdriven köttkonsumtion, men där får vi själva lida i direkt mening för konsekvenserna av en utarmad natur.

Vi bör ha problembilden klar för oss. Den globala biologiska mångfalden har minskat med 30 % på 35 år mellan 1970 och 2005. Över en tredjedel av världens arter är alltså vid det här laget utrotade i industrialismens tidevarv av människans hand. Över 90 % av biomassan i haven uppskattas vara borta, med anledning av högteknologiska, övereffektiva, tungt subventionerade fiskeflottor och enorma mängder bifångster och svinn. 60 % av ekosystemtjänsterna (15 av 24) är överutnyttjade och på gränsen av sin bärighet med sjunkande förmåga.

Frågan som köttkonsumtion handlar främst om resursutrymmet, levnadsvillkoren och världens överlevnad. Vi äter alltmer kött i Sverige. Vi äter alltmer kött i världen. Vi har problem. Konsumtion av kött kräver i runda tal tio gånger mer energi än motsvarande vegetabilier. Det är effekten av något som kallas näringskedja. Jag undrar därför hur det egentligen står till med de gröna perspektiven på den centerpartistiska kanten? Det påstås att det är grönt, men syns mig lika grått som betong, asfalt och torftig industrilokal. En annan tung politisk centerspelare, miljöminister Andreas Carlgren (C), gör också sitt bästa för att bidra till den bilden med sin genomskinliga retorik om att skjuta av varg, prospektera naturgas och bygga ut kärnkraft.

Jag kommer med glädje och tillförsikt att sluta gräva i andras matkassar när "de andra" slutar gräva sönder min, mina barns, mina vänners och alla andras framtid.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna som driver bland annat frågor om  ekonomiska styrmedel och avskaffande av jordbrukssubventioner för en rationell mathållning.

Debattartikel om det gröna som alternativ i svensk politik

Här är en debattartikel av mig som refuserats av DN Debatt, SvD Brännpunkt, Aftonbladet och Expressen i nämnd ordning. Sent omsider så blev den publicerad i Miljömagasinet 1/4 och även (utan omsvep kan tilläggas) på Newsmill 30/3.

Det gröna som alternativ i svensk politik

Vår värld befinner sig olyckligt nog i djup kris. Vi kan se det på utarmningen av naturen och sociala oroligheter runt om i världen. Som kontrast är den gröna ideologin en vacker och rationell analys av samhällsprojektet. Den pekar mot en verklighet av en helt annan substans och kvalitet än vad vi ser omkring oss idag. De gröna idéerna bygger på rättvisa och jämlikhet. Hoppet för världens räddning ligger därför i den gröna ideologin och dess politiska förverkligande.

Per Gahrton gav 1980 ut en bok med titeln Det behövs ett framtidsparti där politikens etablerade former kritiserades. Året därpå startade Miljöpartiet som ett demokratiskt alternativ med sikte på miljöfrågorna, vilket snart breddades till generell grön samhällsomställning. Intressant nog är uppmaningen om alternativ i politiken fortfarande aktuell efter trettio år. De flesta politiker vägrar konsekvent att ta ansvar för framtiden trots det demokratiska uppdrag de har som folkets representanter.

Miljöpartiet har under åren av pragmatiska skäl frångått eller osynliggjort flera gröna nyckelfrågor och därmed i praktiken närmat sig den grå delen av den grön-grå skalan. Dagens partiprogram är fortfarande väldigt grönt, men frågan är hur det blir med den saken efter revideringen på kongressen 2013. Mycket av det gröna partiets politiska inriktning beror på förhållningssätt till vad som är grönt och det är varken hugget som stucket eller hugget i sten.

Den gröna ideologin är en vacker och rationell analys av samhällsprojektet. Den pekar mot en verklighet av en helt annan substans och kvalitet än vad vi ser omkring oss idag. De gröna idéerna bygger på rättvisa och jämlikhet. Det är nödvändiga ingredienser för ett gott samhälle, vilket inte minst en historisk betraktelse visar. I tider av kris har rättvisa och jämlikhet varit det kitt som fått människor att sida vid sida vilja arbeta för något gemensamt och större än sig själva.

Vår värld befinner sig olyckligt nog i djup kris. Vi kan se det på utarmningen av naturen och sociala oroligheter runt om i världen. Vi ser det i artutrotning, avskogning, kemikalieförgiftning, jorderosion, sinande vattentäkter, svält, finansiell instabilitet, förtryck och våldsamma konflikter. Den billiga energins era är över i och med peak-oil, tätt följt av produktionstoppar för fosfor, metaller och det mesta av de ändliga resurserna. Det ser onekligen ut som svåra tider vi och våra barn har framför oss.

Samhällsomställning är avgörande för oss som utgör samhället i nutid och framtid. Vi måste därför arbeta för konstruktiva alternativ till många av de rådande samhällsstrukturerna. Utmaningen för Miljöpartiet handlar framförallt om att väcka tankar, lyfta perspektiv och medvetandegöra människor och med det som bas driva verkligt grön politik. Förändring sker snarare genom samtal och opinionsbildning än partipolitiska överenskommelser. Människor omkring oss behöver få chans att inse att tiden och handlingsutrymmet håller på att ta slut, men att vi fortfarande kan hinna lösa upp knutarna. För att lyckas med det måste vi våga peka på obekväma sanningar när det gäller ansvar för ekologi, liv och verklig ekonomi.

Målet med politiken bör inte vara makten för sin egen skull eller att växa sig så stor som möjligt. Det är bra vägar att gå om målet är att förlora sig själv. Det är positivt om fler lockas av det gröna politiska projektet, men leder knappast framåt om rörelsen gör sig mindre grön för att därmed tro sig kunna locka med så många som möjligt. Om de gröna ska förmå påverka framtiden i tillräcklig utsträckning så behövs istället ideologisk förankring, rättframhet, integritet och mod. Ökat väljarstöd behöver vara resultatet av ett starkt opinionsarbete och rakryggat driven politik.

Väljarströmmar är idag flytande och godtyckliga eftersom det saknas egentliga alternativ. Moderaterna leker framgångsrikt med ord och ytbehandlingar. Socialdemokraterna söker vilset och desperat efter en svunnen maktbas. Gemensamt är att de resursstarka aktörerna med lätthet vinner kampen om reklampelare och TV-snuttar. Som kontrast kan Miljöpartiet stå som ett verkligt alternativ i svensk politik. En rättfram strategi kan mycket väl visa sig framgångsrik och rentav göra partiet statsbärande. Något som talar för en sådan analys är den tydliga och utbredda misstron hos vanligt folk som går under beteckningen politikerförakt. I politiken kan ingen någonsin nå fram till alla, men genom att tala klarspråk och vara tydliga med våra lösningar för framtiden kan Miljöpartiet nå många på ett sätt som betyder något.

Det politiska arbetet bygger många gånger på överenskommelser och kompromisser. Det är något bra och eftersträvansvärt så länge det finns integritet och respekt i processen. Viktigt att komma ihåg är att det finns grundvärden och kärnfrågor som inte tål att kompromissas bort. För oss gröna handlar det om sådant som livsrespekt, solidaritet, det hållbara samhället, grön ekonomisyn, pacifism och tillväxtkritik. Utöver kärnfrågor finns en mängd sakfrågor som går utmärkt att förhandla om och de kan delas upp i mer eller mindre viktiga frågor.

De gröna idéerna håller tätt vid skärskådning. En del är negativt inställda, vilket kan bero på att de av olika skäl inte vill sätta sig in i nya tankar och perspektiv. Det kan ha med prestige, makt eller vana att göra. Somliga gör sitt bästa för att förkasta progressiva idéer med förlöjligandet eller ignoransen som metod eftersom visad förståelse och erkännande innebär förskjutningar av maktbalanser. Det är emellertid inte rådande maktstrukturer som är de grönas mål, utan nödvändigheten av en konstruktiv samhällsomställning. Vi kan inte göra annat än att försöka eftersom misslyckande att ställa om innebär storskalig och ödesdiger katastrof.

Det finns ingen anledning för den gröna politiska rörelsen att huka sig och osynliggöra sin gröna grund genom att försöka smälta in i mängden. Vi som är gröna behöver vara tydliga med vilka visioner vi jobbar mot. Vi kan visa att en rättvis och solidarisk värld är sympatisk, attraktiv och möjlig att uppnå. Ansvaret att försöka lösa de allvarliga problem vi står inför gäller oss alla, men det är bara vi som ser problemen som är benägna att ta det ansvaret. Hoppet för världens räddning ligger därför i den gröna ideologin och dess politiska förverkligande. Det pekar mot ett samhälle som fungerar i omtanke och respekt, där kärlek till livet råder och vi kan leva i balans och verklig välmåga.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna som vurmar för partiets ideologiska förankring och anser att rättframhet och mod uppskattas och ger tillit och förtroende samtidigt som medvetandegörandet är nödvändigt för samhällsutvecklingen

Tack till Eva Andersson-Wilks, Sonia Atropa, Dace Balode, Erik P-A Ejdeholm, Elin Frøydis, Göran Hellbergh, Rasmus Holmberg, Lena Ilhag, Erik Jansson Boström, Kalle Kenntoft, Jouni Liimatainen, Malin Lundquist, Fredrik Pousette Falk, Anette Sagnell, Jonas Sandberg, Krister Segergren, Tom K Strömberg, Anna Caroline Svensson, Charlotte Thege, Lisa Wanneby och Naomi Yoshishiro för genomläsning och konstruktiv kritik.

Artikel om köttkonsumtionen

Texten nedan skrev jag och Jonas Paulsson som en debattartikel om den huvudlösa köttkonsumtionen. Artikeln har blivit nekad på sina håll, men publicerad på Newsmill 30 mars, Fria Tidningen 5 april och Miljömagasinet 8 april.

Feg riksdag vill inte minska köttkonsumtionen

Folk kräver billigt kött, men inser inte att vi alla betalar en stor del av kostnaden för en resursslösande livsmedelsproduktion genom skattsedeln. Oviljan att ta i problemet med djurhållningen är paradoxal. Den beror både på en politisk feghet och på en närmast självmordsbenägen nonchalans angående konsekvenserna av en oansvarigt förd jordbrukspolitik.

Foto: Anders Kristensson

Torsdagen den 10:e mars röstade Sveriges riksdag ned en motion för att med hjälp av ekonomiska styrmedel minska köttkonsumtionen i Sverige. Motionen var lagd av Vänsterpartiets miljöpolitiska talesperson Jens Holm. Endast Vänsterpartiet och tre av Miljöpartiets ledamöter röstade för motionen. Samtliga andra ledamöter i Sveriges riksdag röstade nej eller lade ned sina röster.

Detta visar på en ovilja från politikers håll att se och acceptera de krav som verkligheten ställer på vårt samhälle. I vackra högtidstal påstås ofta att politik är att vilja, men det vardagliga politiska arbetet för att bevara världen åt våra barn präglas snarare av likgiltighet, egenintressen och dåliga ursäkter.

Jordens resurser håller på att ta slut. Djurhållningen upptar redan i dag en tredjedel av jordens isfria jordyta enligt FN. De bedömer att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till 2050. Detta driver upp efterfrågan på jordbruksmark och därmed stiger matpriserna vilket ökar svälten och gör att den fattige inte har råd med sjukvård och utbildning. FAO:s statistik för år 2010 visar att drygt 925 miljoner människor världen över är hungriga och kroniskt undernärda. Sedan slutet av 1990-talet ökar antalet människor som saknar en tryggad livsmedelsförsörjning.

Tunga klimatrapporter från FN-organ som FAO och UNEP har sammanställt forskares studier av de konsekvenser som väntar världen på grund av dagens storskaliga och industriella djurhållning. Rapporterna sänder ett klart och tydligt budskap till politikerna: Ta ert ansvar och minska omfattningen av djurhållningen annars kan inte konsekvenserna av klimatförändringarna begränsas.

De flesta politiker sticker huvudet i sanden. Oviljan att ta i problemet med djurhållningen är paradoxal. Den beror både på en politisk feghet och på en närmast självmordsbenägen nonchalans angående konsekvenserna av en oansvarigt förd jordbrukspolitik. Politikerna räds straffet från oförstående väljare men uppvisar ett dumdristigt mod inför hunger, klimatförändringar, artutrotning och ekosystemens kollaps.

Folk kräver billigt kött, men inser inte att vi alla betalar en stor del av kostnaden för en resursslösande livsmedelsproduktion genom skattsedeln. Subventionerna för att producera billigt djurfoder är en kostsam apparat. Det gäller särskilt i ljuset av att vi kan minska energiomsättning, åkerareal och resursutnyttjande med i runda tal tio gånger bara genom att äta vegetabilier direkt istället för kött. Vi betalar främst med sämre miljö- och framtidsmöjligheter.

Vetenskapen och världens stora miljö- och hälsoorganisationer kräver en dramatiskt sänkt köttkonsumtion. Men Sveriges riksdag och regering bryr sig inte nämnvärt om frågan. Inte ens Miljöpartiets samlade riksdagsgrupp vågade torsdagen den 10:e mars ta ställning för en kraftig minskning av svenskens köttkonsumtion. Sveriges politiker har verkligen anledning att känna en kollektiv skuld över den sedan länge skenande köttkonsumtionen i vårt land. Den ökade inte av sig själv. Det var någon som röstade igenom den.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna och driver bland annat frågan om ekonomiska styrmedel för en rationell mathållning

Jonas Paulsson

Kommunpolitiker för Miljöpartiet de gröna i Täby och initiativtagare till Köttfri måndag