Filmtips

Här kommer några filmrekommendationer, främst inriktade på dokumentärer eller dokumentärliknande filmer.

"Only the small secrets need to be protected. The big ones are kept secret by public incredulity."

- Marshall McLuhan, media guru

Häromdagen såg jag Zeitgeist: The Movie. Det tog mig bara 2-3 år och flera tips senare. Hur som helst, trots den på ytan konspirationsteoretiska tonen, så tycker jag att filmen bär tätt hela vägen och faktiskt snarast syns logisk med tanke på hur världen ser ut idag.

Faktum är att bevisbördan nog i första hand bör ligga på de som är måltavla för filmen och deras perspektivs företrädare, än hos de som har gjort filmen och deras perspektivs företrädare.

 

Filmen finns att se på eller ladda ner gratis via den officiella hemsidan. Copyleft med andra ord. Gjord för att vi ska vakna, inte för att tjäna pengar på oss. Ger spontant lite mer soliditet redan i utgångsläget, tycker jag.

 

Sedan vill jag tipsa om Surplus: Terrorized into being consumers, som är ett slags politiskt konstprojekt som har liknats vid en blandning mellan dokumentär och musikvideo. Liksom namnet antyder bär filmen fram ett konsumtionskritiskt perspektiv.

 

Dokumentären Det dolda priset är mer rak på sak och tar upp de sjuka strukturerna när det gäller produktion och avfallshantering av våra mobiltelefoner. Ett pris vi nog helst inte vill kännas vid och som dessutom endast är ett litet snitt av västs ekonomiska imperialism.

 

Såg för en tid sedan Into the Wild och det är en tragisk film som ändå är upplyftande. Det tragiska består i att huvudpersonen ju dör, vilket knappast kan sägas vara särskilt framgångsrikt. Ytligt så går det att tolka hens livsstilsval som ett misslyckande.

 

Jag tycker att det upplyftande ligger i den underliggande diskussionen av konsumtionskritik och att Chris verkligen framför relevant kritik som är värd att ta till sig eller åtminstone seriöst reflektera över. Har du inte sett filmen ännu, så gör det.

En annan dokumentär som jag såg ungefär när den kom ut 2004 är Super Size Me. Här är det inte pseudovetenskaplig djurförsöksforskning som ligger uppe för granskning, utan ett reellt fall med en människa som väljer att varje dag enbart äta på McDonalds samt dra ner på sin motion till den genomsnittliga amerikanens nivå. Effekterna på kroppen är dramatiska och upplysande.

 

Trots att det statistiska underlaget för experimentet inte kan sägas vara vetenskapligt tillräckligt, så är upplägg och resultat av experimentet snarare mer relevant vetenskap än alla djurförsök i världen. Det vi ser är tydliga effekter av metabolismen hos en individ som är ett människodjur, ja, en samhällsvarelse som du och jag. Slutsatserna från filmen får nog lov att sägas vara generella samband för oss som art.

 

Anledningen till varför den slutsatsen kan dras är givetvis att det går att titta på fetmans och ohälsans utbredning i samhället, vilket har en nära korrelation till just det som filmen tar upp. Validiteten kan därmed sägas vara mycket god.

En riktigt kul film är The Yes Men, som går ut på att två politiska aktivister imiterar mäktiga eller inflytelserika personer och kommer in på exempelvis konferenser och TV-nyheter. Det finns ett släktskap till exempelvis Sacha Baron Cohens produktion, där det handlar om att ta sig an någons perspektiv och förstora dessa. Intressant nog brukar folk snarare tacksamt följa med och ge fritt utlopp för sina absurda idéer.

Slutligen vill jag därför rekommendera just Sacha Baron Cohens Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan. En del verkar vilja avfärda filmen som irrelevant buskiskomik, där betoning är just på lättsam förnöjelse. Det tycker jag är en synnerligen ytlig tolkning.


Vad jag tolkar så går budskapet långt mycket djupare än så. Målet för kritiken är hyckleri, homofobi, rasism, antisemitism, nationalism och fördomar överlag. Metoden är som sagt att folk får chans att ställas inför sina egna fördomar för att reagera eller inte reagera på dessa, där de oftast slappnar av och ger utlopp för vad de verkligen tycker och tänker.

Medalj

Nu när jag har börjat skriva en politisk blogg, så vill jag passa på att göra en utmärkelse sju år i efterskott.

På vårkanten 2003 så fick jag ett brev från min vän Johan Jaatinen. Innan jag förklarar vad det brevet gick ut på, så vill jag härmed dela ut en hedersbetygelse, nämligen en medalj som vi kan kalla "trulpens lilla gröna utmärkelse av sjätte graden för hjältemodiga insatser i kampen mot besinningslös kapitalistisk tortyr - i serafimerband".

Det här är förmodligen kontroversiellt för de flesta. Det får vara det. Jag berömmer alltså civil olydnad som metod för samhällsförändring. Är det fel? Låt mig göra ett försöka att förklara mig.

Per Herngren

Till att börja med så behöver vi förstå vad civil olydnad är. Det likställs nämligen ofta trångsynt med våldsverkan, terrorism, anarkism (i dess fördomsfulla betydelse) och annat som ligger och skvalpar i samhällets skuggdomäner. Jag vill problematisera den bilden och börjar med att här citera från en bra bok i ämnet, nämligen Civil olydnad - en dialog (1999, s 20) av Per Herngren:

Civil olydnad är i traditionen från Thoreau och Gandhi:
    1. En öppen offentlig handling,
    2. som grundas på ickevåld.
    3. Handlingen är olaglig eller bryter mot en regel, order eller beslut.
    4. Den har dessutom ett samhälleligt, socialt eller etiskt syfte.
    5. De personliga konsekvenserna fyller en viktig funktion.

Foto: Björn Ullhagen
Flickor får leva ett liv av värpning
Pojkar åker direkt ner i köttkvarnen

Utifrån dessa principer planerade och utförde tre personer sabotage av Gimranäs äggkläckeri utanför Herrljunga. Syftet var att väcka samhällsdebatt, då insikten var (och fortfarande är) alltför tydlig att det rådande etablissemanget är förnöjt med att blunda för verkligheten.

Aktivisterna var enligt handlingsfilosofins principer öppna med vad de gjorde. De lämnade såväl brev som sockerkaka på brottsplatsen och blev förstås gripna och även hårt dömda. Straffen landade på 10 månaders fängelse och gemensamt 1 523 000 kronor i skadestånd. Om jag har förstått saken rätt så hade en liknande handling utan politiskt motiv givit en lägre straffsats. Är det någon annan än jag som tycker att det är helt absurt?

Info om gruppen och aktionen kan hittas på Farväl äggindustri aktion 14:s hemsida. Här är även två artiklar, en kort notis på yelah och en lite längre på nyhetskanalen, som bland annat tar upp de utdelade domarna, straffsats och orsak samt en intervju med Johan gjord av Jens Holm.

Här nedan är länkar till de tänkvärda brev som aktivisterna skickade till vänner och bekanta i samband med aktionens utförande.

Hanna Ekegren

Daniel Hedqvist

Johan Jaatinen

Vargjaktens absurditet

Foto: Jan Rietz

Läste precis på Supermiljöbloggen att vargjakten ämnar fortsätta. Den bloggen hänvisar till Miljöaktuellts artikel, och jag kan även passa på att länka till tre relevanta artiklar av SR Ekot: Naturvårdsverket vill skjuta 27 vargar (17 dec 2009), Många kritiska till hur vargjakten bedrivs (3 jan 2010) och Troligt med ny vargjakt trots EU-granskning (26 nov 2010).

Efter den lilla länksamlingen så vill jag tillåta mig ett litet värdeutlåtande. Sinnessjuka. Kännetecknande antropocentrisk egotripp. Jag kan inte säga annat än att vargjakten är förkastlig. Miljöminister Andreas Carlgrens argument om att målet är att hålla vargstammen genetiskt intakt klingar lika ihåligt och illa som ett rostigt, kasserat oljefat.

Att skjuta av 30 till 48 djur från en population på 210 individer andas galenskap. Var finns den evolutionära poängen med det?! Att minska vargstammen leder givetvis och tvärtom till större grad av genetisk instabilitet. Antalet djur som skulle dö rör sig alltså om 14,3-22,9 % av populationen. Översatt till antalet människodjur i Sverige, så skulle det röra sig om en avskjutning av 1,34-2,14 miljoner individer (beräknat utifrån data från SCB om Sveriges folkmängd 31/12-2009 som då var 9 340 682 personer). Nåväl, 27 av dessa vargar skulle ske genom licensjakt. Kvoten överskreds på sina håll. 10 670 jägare hade fram till och med den 17:e december 2009 registrerat sig för vargjakt. Där kan vi tala om en lynchmobb av rang.

Utifrån mitt ekofilosofiska och molekylärbiologiska utkikstorn så finner jag endast ruskigt dåliga motiv och argument från hobby- och nöjesjaktlägren samt missanpassade, verklighetsfrånkopplade politiker. Det är ständigt samma visa. Miljökatastrofer slätas över och framställs som nödvändiga, "goda" och i samhällets intressen, när det i sak enbart handlar om att uppbära kortsiktiga penningekonomiska och privilegierade intressen.

Foto: Björn Ullhagen

Dagens högteknologiska människa är som exempel en synnerligen undermålig jägare ur evolutionsbiologiskt perspektiv. En klart mer sund ingång vore att låta vargen och de tre andra stora rovdjuren få bära det huvudsakliga ansvaret istället.

Nu vill jag passa på att presentera en idé om hur vi skulle kunna nå dit. Åtminstone visar det på en del av ett sammanhang. Alltså: Avskaffa jordbrukssubventionerna som mest har till syfte att ge billigt kött, mjölk och ägg till konsumenterna, så blir dessa miljöbelastande matvaror dyrare varmed efterfrågan minskar och vi kan frigöra en stor del av de enorma åkerarealer (70-80 % av Sveriges totala åkerareal) som idag går åt till att producera alltför billigt foder till den etiskt förkastliga djurindustrin. Ordentliga, stora naturreservat borde få bli en av konsekvenserna. En mindre del skulle kunna avsättas till att odla energiskog, och så vidare.

Men jag vet och jag förstår att något sådant går stick i stäv med Alliansens politik av tillväxtbefrämjande, alienation och systematiserad miljöförstöring. Dags att säga ifrån på skarpen?!

En köpfri dag

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Ber om ursäkt till den som av någon orsak saknat mig.

Har 15-20 inlägg på gång, påbörjade eller halvskrivna, men tillvaron har varit alltför pressad med dubbla studier, musikprojekt, familjeliv och schack för att tillåta vidlyftigheter som samhällsanknutet skriftställande. Kanske en paradox med anledning av mitt tal om arbetsdelning och arbetstidsförkortning?

Foto: Mikael Damkier

Idag kan jag emellertid inte tillåta mig tystnad. Det är nämligen En köpfri dag. En manifestationsdag värd att uppmärksamma, även om varje dag på året bör utmärkas av konsumtionsminimalism. Ett annat sätt att uttrycka det på är rationell konsumtion.

Till dig som undrar varför, så vill jag lyfta sambanden mellan tillväxt, konsumtion och miljöförstöring. Lite klassisk stress och hets kan också gärna få vara med på ett hörn. Just nu får jag lov att hänvisa till senare inlägg när det gäller ett förtydligande och exemplifierande av dessa samband. Kort sagt så är det egentligen självklarheter, men fundera gärna lite själv över vad som kan ligga i påståendet.

Blottande konst?

In action

Tim "Pricasso" Patch

Fick chans att se det här roliga och på flera vis intressanta inslaget genom min sambo Dace. Hen hittade det via någon vän på ett lettiskt socialt internetmedium som heter draugiem. Vi har ju ingen TV hemma och följer i vilket fall inte program av något slag, så då är det ju svårt att hitta något som det här på annat vis än genom tips från vänner. Tänkte bara att ni skulle veta det, så har jag svurit ryggen fri, hehe.

Inslaget visar en helt klart intressant approach till måleri. Det visas upp i någon slags talangtävling i Tyskland, varför det mest talas tyska under inslaget. Dock är det viss uppblandning av engelska då konstnären Tim Patch kommer från Australien och uppenbarligen ännu inte talar särskilt god tyska.

Kanske intressantare än själva konstnärstekniken är emellertid att folk i publiken blir så chockade. En stilla undran, är det inte så att ungefär hälften av befolkningen har snopp och den andra hälften har snipp och gissningsvis alla av oss har en rumpa? Samtidigt så är det ju glädjande med den uppskattning som konstnären får, bland annat stående ovationer samt konkret framgång i tävlingen med två av tre gillanden från juryn.

Min egentliga fråga kring det här lyder: Vad är det egentligen som är så kontroversiellt med nakenhet? För det handlar ju knappast om själva konstverken, eller hur? Är puritanism en rationell hållning?

Exponentiell tillväxt

Dr. Albert A. Bartlett

Egentligen skulle jag kunna låta den här föreläsningen av Dr. Albert A. Bartlett (professor emeritus vid institutionen för fysik, Colorados universitet i Boulder, USA) i åtta delar få tala för sig själv. Jag tänker dock att en kort summering och inledning är på sin plats, vilken förhoppningsvis även väcker ditt intresse för att ta del av själva föreläsningen. Det (gissningsvis för många) omvälvande materialet är upplagd på Youtube och består av totalt 58 välinvesterade minuter.

Schematisk graf av
exponentiell tillväxt

Det är oerhört viktiga och grundläggande samband som Bartlett redogör för. Det centrala temat heter exponentiell tillväxt. Dess relevans för den värld vi har idag är något som i egentlig mening är väldigt logiskt och därmed även enkelt att förstå. Du behöver knappast vara någon fullfjädrad, eller ens halvfjädrad, matematiker för att greppa konceptet. I praktiken är det emellertid ett uppenbarligen svårgripbart fenomen. Det tror jag främst har att göra med de diskurser och paradigm som är rådande i samhället idag, vilka styrs av vissa för-givet-tagna ideologier såsom nyliberalism och kapitalism.

Om du vill förstå ditt samhälles historia, samtid och framtid, så rekommenderar jag därför den här föreläsningen varmt. Den bidrar med en djupsinnig nyckel till förståelse. Det är långt ifrån den enda nyckeln, men en av de seriöst viktiga. Dessutom bygger resonemangen på ren och skär vetenskap och logik, och är därför fria från ideologisk koppling. Med andra ord är insikten essentiell för samtliga ideologier med inslag av exempelvis ekonomiska överväganden, vilket givetvis enbart stärker resonemangens tyngd.

Reklam?

Vad är egentligen reklam? Det går ju faktiskt att fundera över. Här är några av mina tankar om saken.

Foto: Ulf Sjöstedt

Produktinformation?

Jag tror att argumentet för reklam initialt har handlat om att det är produktinformation. Det ser vi ju med all önskvärd tydlighet att det inte förhåller sig på det sättet. Vad har som exempel kvinnobröst för relevans i relation till mobiltelefoner? Vilken koppling har bra miljö eller en slingrande bergsväg av frihet till storstadsbilism? Och vad har komjölk med starka ben att göra? Just det. Ingenting.

Foto: Conny Nylén

Jag är säker på att du kan hitta tusentals fler exempel på uppenbart vilseledande marknadsföring om du väljer att betrakta samhällsbilden. Och då har vi inte heller börjat peta i det som inte är uppenbart, vilket förmodligen omfattar den större mängden av de budskap som bombarderar oss i tillvaron.

Foto: Björn Carlsson

Generellt är min åsikt i den här frågan att allt utom just produktinformation helt sonika borde förbjudas. Det skulle alltså leda till att enbart exempelvis teknisk information om produkter skulle få presenteras, och då utan säljande bilder, klatschiga slogans, häftiga logotyper eller rena lögner.

Direktreklam

Foto: Lena Paterson

Ett fenomen som enligt min mening innebär ett stort resursslöseri är oadresserad reklam, eller med andra ord det som brukar kallas direktreklam. 99,99 % av de som får detta i sin brevlåda är förmodligen egentligen helt ointresserade av det reklamställaren har att erbjuda. Lägg till detta alla de träd som avverkas för att producera pappersmassa, alla transporter det inbegriper samt alla som ska arbeta med utformning, försäljning och distribution.

Visst, därigenom bistår ju branschen med en del arbeten och BNP-tillväxt, men som verksamhet är den i vilket fall onödigt och resursslösande. Lägg där till perspektivet att vi bör (och förmodligen vill) ha mer konstruktiva, givande och samhällsuppbyggande arbeten samt att ekonomisk tillväxt i vårt samhälle snarare är en nutids- och framtidsfara än en räddare i nöden, så framstår direktreklamen snarast som förkastlig och framtidsfarlig.

Ett förbud mot all slags oadresserad reklam är företagsetiskt oproblematiskt eftersom företagen ju i vilket fall kommer att konkurrera på lika villkor. Det är en viktig poäng, tycker jag.

Reklamens funktion

Foto: Claes-G Svanteson

Reklam handlar idag i grunden om att etablera en känsla och framförallt en igenkänning av ett varumärke. Absurt nog så fungerar bevisligen även en upprepningseffekt, åtminstone till viss del. Vi tror gärna att vi står fria från påverkan och väljer exempelvis Colgatetandkräm eller Pampersblöjor i affären för att det verkar vara en trygg och bra tillverkare. Det går att gräva i forskningen kring detta, men det räcker nog med att titta på stora, framgångsrika företags reklambudgetar för att inse att reklam fungerar. Till viss del kryper en bild fram av oss som manipulerade och blinda marionetter när det generellt sett gäller vår roll som konsumenter.

Foto: Björn Breitholtz

Konsumentmakt?

Foto: Janne Olander

Det här resonemanget problematiserar även det idag populära konceptet konsumentmakt. Något som såväl politiker och många organisationer gärna framhåller som en nyckel till exempelvis hållbar utveckling. Jag tänker tvärtom att konsumentmakt till största delen, men inte enbart, är en chimär. Jag grundar det påståendet dels på att människor generellt sett i första hand ser till sin egen plånbok, och dels på att företagen främst ser en möjlighet till att göra extra förtjänster i och med en särskild grupp av konsumenter vill handla etiskt och därför är beredda att betala mer. Denna grupp kommer dock alltid att vara försvinnande liten.

Foto: Sören Gunnarsson

I sann kapitalistisk anda så reduceras därmed många konsumenter bort som gärna skulle vilja handla mer etiskt, men inte känner att de har råd. Företagen är naturligtvis enbart intresserade av att hitta det optimala krysset i grafen där pris och konsumtion möts. Enligt kapitalistisk teori är de som vinstmaximerande institutioner sällan beredda att ta sitt samhällsansvar och på eget bevåg premiera etiskt acceptabla produkter eftersom de på sikt skulle gå under i den kapitalistiska verkligheten.

Foto: Alex Bartholdson

Alternativet är att en kvalificerad majoritet av befolkningen gör allvar av sin konsumentmakt, men för det första så kommer det inte att hända så länge som de etiska produkterna är dyrare än de traditionella och för det andra så undrar jag: Varför vänta? Det som krävs är ekonomiska styrmedel som riktar in sig på miljöfaktorer och social rättvisa. Det är de folkvaldas huvudsakliga ansvar.

Foto: Alex Bartholdson

Exempel på sådant är straffskatter på produkter som producerats i ekonomiska frizoner eller andra sammanhang där folk arbetar under odrägliga förhållanden, liksom produkter där såväl arbetare som miljö fått åka på stryk genom användning av kemikalier som kan betecknas som miljögifter. På så vis blir de sämre produkterna dyrare och därmed mindre intressanta för konsumenterna. Styrmedel kan även användas positivt, som exempelvis genom att ge ekonomiskt stöd till produktion av havredryck som ett miljöbättre alternativ till komjölk eller stöd för uppförande av vindkraftverk eller stöd till en lokal krukmakare.

Exemplen och möjligheterna är förstås otaliga.

Min analys leder alltså till slutsatsen att argumenten för konsumentmakt är ett av många sätt för den parlamentariska makten att kunna avstå från att ta sitt ansvar i många av samtidens ödesfrågor. Framförallt gäller det den krisartade situationen för våra ekosystem och biosfären som helhet.

Motmedel

Foto: Håkan Berg

Det enda motmedel jag ser oss ha som samhällsvarelser är att vara starkt kritiska till användandet av marknadsföring och rentav i så stor utsträckning som möjligt avstå från att ens ta del av reklamexponering. Det är emellertid synnerligen svårt att värja sig i dagens samhälle där i stort sett hela det offentliga utrymmet är besudlat, affischerat och nerklottrat med företagens hycklande utsagor om en lyckligare tillvaro med deras produkter.

Där kan vi faktiskt tala om systematisk och accepterad skadegörelse, som i det sammanhanget utklassar grafitti och klotter. Eftersom företagen har en helt annan agenda än en revolterande fjortis, så anser jag också reklam vara en långt angelägnare fråga i och med de processer av propaganda, indoktrinering och mental förslavning som den inbegriper.

Reklamfri blogg

Så, nu vet ni kanske lite om varför jag avstår från att ta in reklam på mina bloggar. Åtminstone sådan där jag inte kan kontrollera innehåll och publicering. Jag kan som exempel tänka mig att promota exempelvis Cogito (som är en grön tankesmedja) eller Steg 3 (som arbetar med tillväxtkritik). Bilder är fint och något jag gärna använder mig av för att göra läsningen här roligare och intressantare enligt devisen "en bild kan säga mer än tusen ord". Sedan är förstås min länksamling till andra bloggar en slags reklam, men det är alltså sådana bloggar som jag gärna läser själv och gärna stödjer.

Jag skulle aldrig gå med på att, med eller utan ersättning, göra reklam för exempelvis Pampers (använd tygblöjor), Bofors (vapenindustri, urrrk) eller Svenska Spel (spelberoende, nej tack) eller dylikt.

Foto: Anders Andarve

Nu hoppas jag förstås att jag genom att nämna dessa tre oetiska aktörer i form av exempel inte har gjort annat än negativ reklam för dem samt att tesen "all reklam är bra reklam" inte är giltig.

Korruption

Illustration: Mario Brancaglioni

Det är en intressant frågeställning, den om vad korruption är. Min egen analys bygger i stora drag på uppdelningen av begreppet i kategorierna öppen och dold. Det bör vara självklart vad det står för, men jag kan ändå passa på att förtydliga. Dold korruption är det som anses vara mot lagen och oftast sker under bordet. Öppen korruption är då i stort sett resten, vilket inbegriper sådant som fantasilöner, omfattande förmåner, svågermentalitet etc.

Foto: Jens Karlsson

Gustav Fridolin, Helena Leander och Lise Nordin  angriper som exempel således den öppna korruptionen när de lägger en motion med rubriken Riksdagsarvoden, vilket alltså handlar om att riksdagsledamöternas arvoden bör sänkas med 10 000 kr/mån.

I direkt mening så har den motionen att göra med frågan om vad är det för människor vi vill ska representera oss i parlamenten? Önskar vi politiker som brinner för samhällsfrågor och vilja att förändra till det bättre (utifrån sin ideologi)? Eller tycker vi tvärtom att det är bra med kallhamrade karriärister som mest bara ser till sin egen vinning?

Kanske är det alltför retoriska frågor? Som en konsekvens av den frågeställningen så anser jag emellertid att argumentet som säger att politiker behöver riktigt "bra" löner för att syssla med politik, för annars går de till näringslivet, helt enkelt inte är något giltigt argument. Om något, så är det väl snarare tvärtom? Personligen vill jag mycket hellre ha ivrare och förändrare än maktlystna byråkrater. Den senare gruppen är dessutom ytterst framtidsfarlig i sin realpolitiska inertia.

On a note så tycker jag därför att det är tråkigt, ja, rentav pinsamt, att inte samtliga miljöpartistiska riksdagsledamöter har ställt sig bakom motionen. Så har det emellertid varit under alla år som Miljöpartiet suttit i riksdagen. Jag vet att exempelvis Gustav Fridolin lade liknande motioner när hen satt i riksdagen under sin första period, och även då ställde de flesta mp-riksdagsledamöter uppenbarligen inte upp på sådana motioners intentioner. Det här kan ju tyckas dåligt, men då går det ju samtidigt att fundera över hur sådana frågor relateras till av övriga partier? Det gröna partiet har ändå som rörelse ambitionen att ta i problemen, trots att det kanske brister emellanåt på den representativa nivån.

Hela den miljöpartistiska riksdagsgruppen har däremot ställt sig bakom en motion som handlar just om att partiernas bidragsgivare (som ger mer än 20 tkr) behöver synliggöras. Motionen heter också Offentliggörande av partiers bidragsgivare.

Foto: Janne Olander

Det senare motionsexemplet har förstås inte något att göra med att komma åt egenvinning och girighet, utan handlar om den organisationella bilden och då de omfattande bidragsstöd som ges till i synnerhet moderaterna. Just moderaterna, tillsammans med kristdemokraterna, vill inte ställa sig bakom varken motion eller något förslag om ömsesidig förbindelse att redovisa bidrag. Tydligen vill de inte gärna att bidragsgivares agenda syns i det öppna. Kanske på grund av att de då skulle riskera mindre bidrag alternativt haussat mediarabalder och opinionen mot sig. Det är emellertid bara gissningar från min sida. Att valhemligheten skulle vara ett problem är bara ett blekt svepskäl, för det kan ju knappast råda några tvivel om att tunga elefanter som exempelvis Wallenbergare eller Stenbäckar röstar mörkblått.

Jakop Dalunde

Här är två artiklar på Newsmill som diskuterar just frågan om partiernas bidragsgivare, nämligen "Hemliga donationer bygger borgerlig ekokammare" samt, av Jakop Dalunde, "Alliansens vänner bör redovisa hemliga kampanjbidrag".

Som avslutning vill jag tipsa om ytterligare några läsvärda artiklar i ämnet, nämligen "Blåögda svenskar" av reporter Anna Dahlberg i Expressen idag, Peter Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN på samma tema samt en situationsbeskrivning och -analys i Expressen av Ingvar Hedlund och Annie Reuterskiöld.

Tillväxthomeopaterna

Foto: Nils-Johan Norenlind

Tillväxtproblematiken går knappt att diskutera idag med tanke på dess status av djupt förankrad helig ko. Etablissemanget måste tro stenhårt på att ytterligare ekonomisk tillväxt är önskvärd, ja, att sådan till och med är möjlig utan att världen går käpprätt åt helvete.

I korta drag tror jag att det har att göra med att en förändring av synen på tillväxt och konsumtion skulle göra att många som har makt idag skulle förlora den makten till förmån för någon annan. Givetvis vill de inte att det ska ske, varför det är värt att pumpa in miljarder och åter miljarder i propagandaapparaten (så kallad reklamindustri). Ropen skalla, tillväxt åt alla!

Foto: Sem Larsen

Tanken att tillväxt ger resurser för att lösa miljöproblemen kan på sin höjd endast vara delvis riktig. Generell ekonomisk tillväxt är ett av grundproblemen i dagens miljöproblematik. De som förnekar detta blir till tossiga ekonomism- och tillväxthomeopater när de förespråkar att "lika botar lika" enligt "om vi får miljöförstöring av tillväxt så måste vi också bota den med tillväxt".

Nu är det ju inte med medicin som det är med den kemiska principen att "lika löser lika". Resonemanget landar alltså i den pseudovetenskapliga kategorin i gott sällskap med bland annat kreationism och kristallterapi.

Foto: Hans Wretling

Försöken till att skapa logiska samband mellan tillväxt och miljönytta är nästan enbart löjligt och ohållbart. I vissa specifika frågor, såsom svavelutsläpp, så kan det emellertid äga relevans, men inte för helheten.

Nu menar jag emellertid inte att all tillväxt behöver uteslutas, men det är rätt saker som behöver växa. Kanske kan vi kalla det för "grön tillväxt"? Kärnkraft, fossila bränslen, motorvägar, energianvändning och prylkonsumtion ingår som exempelvis inte i en sådan kategori.

Foto: Nils-Johan Norenlind

Jag skulle kunna fortsätta att skriva spaltkilometer efter spaltkilometer om detta, men jag får nog erkänna att inte heller det vore någon konstruktiv tillväxt. Därmed lämnar jag istället över frågan till dig, kära läsare, att fundera över vad som behöver minska och vad som behöver öka i det här samhället för att vi och världen ska kunna må bra.

Avskaffa monarkin & nej till president

Jag tänkte fortsätta min bloggmässiga uppvärmning lite till genom att nagla fast monarkin i blickfånget. En lika liten som kär fråga för en antirojalist. Kanske är frågan närapå obefintlig i vikt, men just rättvise- och traditionalistaspekterna gör att den känns tillräckligt relevant för att dryfta. Till saken.

För många år sedan funderade jag över det här som är så populärt i kritiken av monarkin, nämligen det om att tvunget ersätta monarken med en president. Jag kom snart fram till att jag inte såg någon poäng med republik. Och jag ser fortfarande ingen poäng med det. Vi behöver inte en president, med kanske ännu större kostnader som resultat, bara för att monarken blir avsatt. För min del tycker jag att demokrat räcker alldeles utmärkt som epitet, och jag tror att vi utan problem kan hänvisa till posten statsminister och vara nöjda med det.

Behöver vi ens en statschef, som mest bara har en ceremoniell och representativ funktion? Sådant som att öppna riksmötet skulle ju passa för riksdagens befintliga talperson och att leda en konselj vid regeringsskifte kan väl lika gärna avgående regeringsrepresentant göra? Eller varför inte Wallenberg, Kamprad, Rausing, Stenbäck eller någon annan wanna-be-kung? Kanske med diplom som motprestation?

Någonstans tycker jag att det verkar som att anledningen till att just republik förespråkats och blivit norm i monarkikritiken ursprungligen handlar om ett förhärligande av nationen USA. Stämmer det, så är det bara löjligt. Stämmer det inte så skulle jag uppskatta att någon upplyser mig om de verkliga skälen.

Det är givetvis positivt att monarkahuset har inrättat en kognatisk tronföljd sedan 1980, vilket betyder att äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Det ärar dem. Nu är det bara ett problem kvar med tronföljden, nämligen att den ärvs. Jag skulle därför vilja föreslå monarkval kanske varannat år. Det skulle sätta lite piff på cirkusen.

En annan attraktiv väg att gå är att privatisera monarkin, vilket ju är populärt och sker på så många andra samhällsområden idag. Särskilt tidsandan samt valspråket ”för Sverige - i tiden” borgar för ett sådant förfaringssätt. En köpt licens och saken är klar. Det vore stringens det, Reinfeldt! Det skulle också bli bra mycket roligare med flera monarker som får konkurrera om uppmärksamheten. Så, vad väntar vi på? Konkurrensutsätt monarkahuset nu!

Paradoxalt nog så är mig veterligen varken moderater, folkpartister eller sossar förespråkare för den lösningen. Det förvånar verkligen eftersom ju allt blir bättre om det privatiseras och konkurrensutsätts, enligt nyliberal billig retorik. Det vore ju också att verkligen tala med samhällsandan.

En slutsats jag drar av de båda exemplen är att det optimala vore att avskaffa kunglig börd rakt av, men att det som alternativ ändå går bra att behålla statsskicket monarki i Sverige. Naturligtvis med vissa förbehåll som redogjorts för ovan. Det är inte så att jag har gått och blivit rojalist, men det gäller ju att försöka se möjligheterna, eller hur?

Slottet, hämtad från jinge.se

Något som jag, hur monarkin än utformas, fortfarande är starkt kritisk till är det som betecknas som apanage. Det är i korta drag statens bidrag till hovets verksamhet och det som föranleder att somliga menar att monarkafamiljen står för ett avancerat fall av socialbidragstagande. Det finns en tydligt skev rättvisesapekt i att en familj där varje familjemedlem (utom Silvia) är mångmiljonär ska erhålla ca 125 miljoner kr i bidrag varje år för sin så kallade verksamhet. Då är heller inte sådant som polisbevakning och omkostnader utanför hovets direkta verksamhet inräknat. Det blir ytterligare suspekt då det inte finns någon insyn i hur drygt hälften av pengarna används, d v s det som går till Hovstaten. Den andra hälften går till Slottstaten, som blivit något mer öppen nu på 2000-talet och årligen granskas av riksrevisionen. Hovstaten granskas av en privat revisor vid namn Evy Jakobsson. Jag vet förstås inte, men det går ju att undra lite över vilken slags tacksamhet som föranledde att hen år 2006 fick Kungens medalj av 8:e storleken i serafimerband?

I en artikel i Aftonbladet från 2003, så ger C-G uttryck för att hen "vill ha mycket mer pengar". Samtidigt så "störs [hen] inte av bristen på insyn.

- Jag tycker det är ganska bra, det måste jag säga, säger h[e]n och skrattar glatt."
Bör vi vara förvånade? Nej, självklart vill monarken slippa att bli skärskådad, men då kan hen också få slippa stålarna. Varje år verkar det också vara samma visa, exempelvis enligt en liknande artikel i Aftonbladet från 2007.

Graf från Ekot, Sveriges Radio

Hur än monarkin kommer att utformas framöver, som existens eller icke-existens, så anser jag att apanaget är något som bör dras in. Ska det allmänna stå för kostnaderna för underhåll av slott och föremål, så bör enligt enkel logik också allmänheten ha tillgång till dessa. Kanske som i exempelvis de flesta simhallar eller muséer, alltså förknippat med inträdesavgift? Vid en privatisering kan ju Hovet istället börja sälja sina tjänster, hushållsnära eller ej, för att finansiera karusellen. Det skulle säkert gå fantastiskt bra med ruljansen med tanke på hovets fantastiska popularitet.

Det finns många som menar att vi får tillbaka de investerade pengarna med råge, med anledning av den marknadsföring av Sverige som monarkahuset bidrar med. Hur det är med den saken beror nog på vem som räknar. Jag är nämligen säker på att det går att räkna på många olika vis när det gäller sådana samband. En bekant till mig menade att monarki är viktig för att det indikerar stabilitet i landet och därmed lockar utländska företag att handla med de inhemska. Det är ett argument jag inte köper alls. Företag handlar rimligen med ”svenska” företag, inte för att vi råkar ha en monark, utan för att det finns vinster att hämta i handeln. Monarkin bör vara tämligen egal i det hänseendet.

I min värld överväger nackdelarna med att behålla ett arkaiskt och orättvist system som monarkin innebär. Omfattande ärvda privilegier kan ju inte vara särskilt sunt. Därför är det dags att sätta ner foten och avskaffa monarkin i dess nuvarande form omedelbums! Som trevlig bonus så skulle också de allra flesta nationalister få ett litet personligt helvete av tandagnisslan, och det är ju faktiskt värt en del. En risk är att vi skulle få fler nationalister, ehuru jag tror att chansen är större för det omvända. Åtminstone på sikt.