30 maj 2013

Bäst före

Tänkte på en sak med bäring på det senaste inlägget. Sedan några veckor tillbaka läste jag och gav feedback på en guide om dumpstring med titeln Dumpster Diving skriven av Sofia Slavik. Genom den fick jag mer information om något som jag insett sedan länge, nämligen att bäst-före-datum endast indikerar fram till när en vara med största sannolikhet ska kunna hålla en slags högsta kvalitetsnivå vid korrekt förvaring.

Tror att missförståndet kring märkning med bäst-före-datum handlar om att det är en siffra som är tydlig och definierar en gräns. Eftersom vi sedan ett flertal decennier lever i ett bombastiskt överflöd, så har det uppenbarligen legat nära tillhands att tolka "bäst-före" som "dåligt-efter". Hur tokigt det än kan tyckas i rationellt hänseende.

Citerar ur guiden:
Det är i Sverige tillåtet att sälja livsmedel efter att de har passerat bäst före-datum, eftersom livsmedlet för det mesta är fullt ätbart även efter detta datum. Bäst före-datum handlar inte om hur länge ett livsmedel är säkert utan till vilket datum livsmedlet förväntas behålla sin kvalitet, alltså sin smak, färg, krispighet, spänstighet och tuggmotstånd. Det betyder att kvaliteten efter bäst före-datum kan bli sämre men maten är ofta fortfarande fullt ätbar. Hållbarheten på varan beror på om den har förvarats på lämpligt sätt, t.ex. i rätt temperatur.
Bäst före döden?
Faktum är alltså att handlare får sälja varor som passerat bäst-före-datum. Att de allra flesta inte gör det har att göra med policy och någon slags allmän uppfattning om att en produkt är dålig när datumet passerats. Jag vet ju själv att mat kan vara fullt tjänlig flera dagar, veckor, månader eller rentav år efter ett passerat bäst-före-datum; naturligtvis beroende på produkt.

Jag har exempelvis ätit kräm som gått två år över tiden och havreyoghurt som passerade bäst-före två månader tillbaka utan några negativa effekter på hälsan. Jag luktade och kollade helt enkelt om det smakade ok.

Som det är idag verkar väldigt många kasta mat så fort en siffra är "fel". Utan att testa och undersöka hur det verkligen står till med matkvaliteten. Som om en liten tomte dyker upp vid tolvslaget och gör maten skämd.

Den dag det blir svårare att få tag på mat, så förlorar naturligtvis också bäst-före-datumet sitt osaliga grepp över folks medvetanden. Titta, lukta och eventuellt smaka. Det är grunden för ett rationellt tillvägagångssätt.

Dumpstring 3.0

Nu har projekt dumpstring 2.0 varit igång ett tag och kunnat utvärderas. Alla parter är nöjda hittills, så det är kul och fungerar bra.

Det har även utvecklats ytterligare ett steg genom att jag sedan en tid tillbaka fått förtroende att rensa hyllorna, vilket är något personalen inte alltid hinner med eller delvis kan missa. Det gäller exempelvis sådant som trasiga förpackningar eller passerade bäst-före-datum och jag hjälper även till att sätta ner priset på sådant som börjar närma sig utgång.

Även om jag inte kan vara där varje dag, så känns det bra att bidra och de verkar uppskatta den extra hjälpen.

Snart efter att vi inlett vårt samarbete, så kände jag att jag ville ge tillbaka något lite extra. Till att börja med var jag inne på att laga till någon slags lunchbuffé av dumpstrade råvaror. Det kom aldrig riktigt till stånd och jag var heller inte säker på hur god idén verkligen var.

Dumpstertårta av Annelie Nilsson
Sedan upptäckte jag av en händelse en dag att en förälder i mitt äldsta barns förskoleklass är ruskigt bra på att baka tårtor. Så jag frågade om hen kunde baka en tårta med utgångspunkt i dumpstring. Det gick bra och på bilden syns resultatet i en riktigt snygg tårta med fantastisk detaljrikedom. Personalen blev minst sagt glatt överraskad och jag kan tillstå att gåvan både var och gjorde gott.

22 maj 2013

Tävling, träning och skador

Jag vet, jag har varit alldeles för inaktiv när det gäller mitt bloggande. Det har blivit så och jag får ta det för vad det är. Och ni med, kära läsare.

Planen har länge varit att komma igång med att skriva igen och det här är en form som jag gillar och finner sympatisk. Jag har frihet att formulera mig som jag vill utan att behöva fundera kring refusering. Jag är min egen chefredaktör. Gott så.

Mina medaljer från IVSM och VDM 2013
Det senaste inlägget på bloggen tar upp att jag skulle delta i inomhus-SM i friidrott för veteraner (IVSM). Det gjorde jag också och här kommer rapporten. Passar också på att berätta lite om andra tävlingar jag deltagit i på vårkanten, liksom om träning och skador. Ska emellertid försöka att inte brodera ut texten alltför mycket.

Höstens träning hade av olika skäl fallerat och i början av januari var jag inte direkt i form. Jag hade dock börjat komma igång med löpträningen och genomfört en del nyttiga intervallpass innan IVSM som arrangerades i Karlskrona 9-10 februari. Var inte helt trygg med mina förutsättningar, men bestämde mig för att ändå försöka efter bästa förmåga.

Det var väldigt trevligt att få skjuts av Fabrice Odille till Karlskrona och av Ulf Eriksson hem till Stockholm. Jag sprang ju även i loppen tillsammans med dem. När det gällde övernattning så soffsurfade (couchsurfing) jag och hade turen att få tag på en väldigt trevlig värd i Lucia Jane Beltrame. Jag fick flera positiva svar på mina förfrågningar och jag träffade också flera av dem samt vänner till Lucia. Många schyssta, trevliga, glada och gästvänliga personer, så min tillvaro i Karlskrona var guldkantad på fler än ett vis.

När det gäller resultat så var inte tiderna mycket att skryta med och jag hamnade långt över mina personbästaprestationer, men uppnådde i varje fall målet att ta guld på 800 m (2.12,57) och 1500 m (4.33,43). Tog det så lugnt som möjligt för att ha tillräckliga krafter för alla tre distanser jag ställde upp i. I sista loppet på 3000 m (9.54,04) var Tomas Olsson från Högby IF i särklass och jag var därför klart nöjd med mitt silver efter god kamp med Ulf.

Som jämförelse kan nämnas att i fjol tog jag inga medaljer på vare sig IVDM eller IVSM, vilket var i nära anslutning till att jag började träna löpning seriöst i januari. Däremot blev det guld på 1500 m och 5000 m några månader senare på VDM i maj.

Efter IVSM upprätthöll jag i februari och mars en rätt så intensiv träning med många hårda intervallpass, ofta med spikskor. Här hade jag mycket nytta och nöje av att träna tillsammans med Christofer Fogel som flyttat upp till Stockholm från Småland. Det visade sig att intensiteten kanske varit lite väl hög ändå, för båda började vi känna av rätt ordentliga smärtor i underbenens benhinnor. Inget farligt, men lite jobbigt.

Det visade sig också i inomhustävlingen Sista Chansen i Storängshallen i Huddinge. Jag löpte 600 m (udda distans) på 1.33,55, vilket kan sägas vara helt i fas med mitt PB på 800 m som är 2.04,65. Trots det kände jag att jag sprungit rätt så illa och hade hyfsat gott om krafter kvar vid målgång. Det kändes med det i åtanke som en positiv indikation. Däremot gick det sämre nästa dag på 1500 m där jag föll ihop mycket på grund av benont och kom i mål på 4.38,18. Resultaten från tävlingen går att hitta här.

Därefter blev det en lite lugnare period, delvis beroende på sjukdom, och benhinnorna har fått chans att hämta sig. Nästa tävling jag siktade på var Stockholms distriktsmästerskap utomhus för veteraner (VDM). Det kändes helt ok inför tävlingen till dess att jag mindre än en vecka inför tävlingen körde ett intervallpass på 10 x 200 m med stående vila på en minut där jag siktade på 31-32 s per intervall. Problemet var att jag var lite stressad och slarvade med uppvärmningen, varmed jag drog på mig en lätt skada på högra hälsenan när jag drog på i intervallerna. Jag avbröt i början av den femte intervallen, då jag insåg att det raskt blev värre. Vilket blev väldigt mycket tydligare när kroppen sedan kallnat av.

Illa, illa. Det blev haltande samt försök till rehabilitering med vila och excentriska tåhävningar så gott det gick. Kände på måndagen att det var kört med tävling, men det blev ändå snabbt bättre under de kommande dagarna. Genomförde därför ett lugnare intervallpass på torsdagen och på fredagen bestämde jag mig för att ändå ställa upp på VDM. Trots avrådanden från flera bekanta.

Det var nog lite av en chansning, men såhär i efterhand så är jag glad att jag tävlade i VDM med resultatet tre guldmedaljer på vardera 400 m, 800 m och 1500 m och ett silver på 5000 m.

Det skadan framförallt behöver för att läka är lågintensiv aktivitet för att öka cirkulationen i vävnaden. På första loppet som var 400 m ville jag dock testa med spikskor och tålöpning. I stundens hetta tryckte jag även på lite för hårt. Tre dåliga faktorer som förvärrade skadan med rätt mycket smärta som följd. Fick en inte särskilt bra, men under omständigheterna hyfsad tid på 58.52.

Hade i efterklokhetens skimmer hellre sprungit på 65 s och sparat mig. Det var också den insikt och strategi jag tillämpade i de följande loppen. Det visade sig också på tiderna, men det viktigaste var att det kändes bra att springa lugnt och hälsenan kändes inte värre än efter 400 m-loppet. Tiden som följt efter tävlingen har också präglats av rehabilitering och i nuläget känns det nästan helt läkt.

Nu närmast siktar jag på att springa 1500 m den 6 juni på Tyresö ungdoms- och veteranspel samt 600 m (bl a i sällskap med Mattias Sunneborn) och 800 m på SAYO ute i Sollentuna 8-9 juni. Därefter följer den för mig viktigare tävlingen Nordiska mästerskapet i friidrott för veteraner (VNM) i Norge. Där avser jag att ställa upp i 800 m, 1500 m och 3000 m hinder och det är bara att hoppas och träna för det bästa. Första prioritet är dock att bli helt återställd. Som det ser ut nu går det bra.