Hen

Jag är en förespråkare av könsneutralt språk. Särskilt tydligt blir det med användningen av "hen" som könsneutralt pronomen för tredje person singularis.

Kan förmedla lite historia om saken.

Vad jag minns så väcktes idén om "hen" redan på 1960-talet. Kollar upp lite källor och kan komplettera med Rolf Dunås 1966.

Jag kom först i kontakt med användandet av "hen" 2003 på Grön Ungdoms (GU) höstmöte i samtal med bland andra Ylva Lundkvist, Tomas Q Nilsson och Lars Westerberg. Blev direkt rätt så pepp och började själv fundera över ordet och även använda det. Skickade in förslag på "hen" till Språkrådet i början av 2004, men utan reaktion.

Inför Miljöpartiets partiprogramsrevidering på våren 2005 lade jag en motion om könsneutralt språk i Grön Ungdom till höstmötet 2004. Det var het debatt där exempelvis Max Andersson i ett retoriskt och i övrigt vältaligt inlägg målade fram en metafor av GU:s retoriska kulspruta och menade att "hen" inte hade plats i magasinet. Några talade för frågan, men som jag minns det talade fler emot det. Särskilt av de mer etablerade medlemmarna. Förslaget röstades också ner med en rösts marginal (typ 46-45).

För min del var det dock ett fantastiskt träningsläger och jag var verkligen tvungen att anstränga mig när jag talade med folk för att föregå med gott exempel. Fick korrigera mig flera gånger under helgen, men efter tre dagar intensivt henande så var mitt könsneutrala språk fullfjädrat och faktiskt helt naturligt. Bra grej där.

Hade mitt förslag gått igenom så hade motionen skickats med GU-stämpel till kongressen, vilket hade stärkt frågan rätt ordentligt. Flera jag talade med efteråt sade att de hade röstat nej, trots att de tyckte att idén var bra. Argumentet lät ungefär som "inte vi, inte nu". Och det är bara att fråga sig det klassiska "om inte vi, vem? om inte nu, när?". Så mycket för ungdomens radikalitet.

Kan som en parentes tillägga att jag hade ungefär samma erfarenhet med till exempel demokratifrågor inom GU, där de flesta rävar menade att vi behövde ha ett mer traditionellt demokratiförfarande för att vi unga skulle lära oss hur det går till i kommun och riksdag. Jag tycker att det är ett ihåligt argument, och bättre är naturligtvis att stärka demokratin så långt som möjligt internt och därmed agera som ett positivt exempel för samhället i stort.

Hur som helst, nederlag i GU 2004, men skam den som ger sig! Envis som jag är lade jag motionen som enskild medlem till Miljöpartiets (MP) kongress 2005, vilken i stort sett enbart behandlade partiprogramsrevidering.

Mitt förslag behandlades emellertid inte som någon egentlig fråga, utan majoriteten av den sittande partistyrelsen ansåg att den enbart handlade om språklig korrigering. Motionen förpassades därför till slasken i kongressens inledning innan särskilt många ombud var på plats tillsammans med frågor om skiljetecken eller enskilda ord. Jag lade in en ordningsfråga om att flytta upp motionen i dagordningen, men det röstades ned. Förslaget avslogs sålunda i klump i sällskap med petitesser.

Jag är emellertid rätt säker på att partistyrelsen visst såg poängerna med mitt förslag, för de var knappast dumma i huvudet, men att de var rädda för att partiet skulle framstå som flummigt och en hasch-rökande tomterörelse. Tycker att det mest är fegt och svagt och rätt meningslöst för "stigfinnare" att väja för alla nya stigar utan enbart trampa ingångna spår. En klar diskrepans mellan teori och praktik i mitt gamla parti. Något som ser ungefär likadant ut fortfarande, om inte värre.

Lite glad kan jag ändå vara att MP sent omsider genomförde hen-reformen 2012 i samband med nästa partiprogramsrevidering. Visserligen ett år efter att jag lämnat partiet och startat Gröna partiet för gröna idealister, men det är rätt bra ändå. Gissar att det heller inte den här gången sågs med blida ögon av majoriteten av ledningen, men ombuden ville den här gången annorlunda. Klart är att spridning och diskussion och därmed ökad medvetenhet i samhället bäddade för omställningen. En viss populism råder därmed kan en tycka, och det ligger nog rätt mycket i det när det gäller mitt gamla historiskt sett gröna parti.

Slutligen kan jag tillstå att jag inte tycker att det är världens viktigaste fråga det här med "hen", men det har absolut sociala, psykologiska och politiska poänger i rätt riktning. För ett jämlikare samhälle.

Att välja fritt är stort, men att välja rätt är större

Ja, nu är det valår igen. Det har väl knappast undgått någon? Nu ska det fläskas på och bankas sönder åta in i h-vitte. Tänker att det då passar ypperligt med lite egenkomponerad vulgärhumor:

Att rösta med plånboken är som att tänka med röven. Det spelar ingen roll var skiten hamnar, bara den kommer ut och arslet får vara glatt och nöjt. Det är allt som räknas. I den bästa av världar.

Lite så känns politiken ibland. Plånboksfrågor. Tvi vale. När någon yppar frasen "mer i plånboken" som om det vore världens räddning, så kan du vara trygg med att det sakligt sett mest handlar om skit.