26 oktober 2012

Alkoholism

Här är en Café-artikel som fick mig att gråta. Väldigt stark och läsvärd text av Fredrik Backman om alkoholism och drogmissbruk och den ångest som är kopplad till det.

Känner att jag vill bjuda på att bli förtrolig, även om jag vet att det känns obekvämt för alla inblandade. Min framlidna mamma var alkoholist och tablettmissbrukare. Hen blev det smygvägen efter år av 1-2 glas vin per dag efter att som ensamstående förälder ha lagt barnen på kvällen. Fast alkoholbruket började strax innan 30-årsåldern som partyfixare i diplomatins tjänst. Gissar att det tog kanske 5-10 år innan bruket förvandlats till missbruk. Och som artikeln säger så är alkoholism en progressiv sjukdom.

Den enda negativa kritik jag kan ge på artikeln är att den överfokuserar på mäns alkoholism. Statistiskt övervägande eller ej. Många av de s.k. "manliga" beteenden eller perspektiv som tas upp känner jag nämligen igen från bland annat min förälder.

För egen del började jag dricka rätt sent, ungefär när jag var 17 år gammal. Då blev det däremot rätt ordentligt när det var fester på helgerna. Hade dock redan tidigare börjat vakna inför vad min mamma gick igenom och de erfarenheterna fick mig att sluta dricka helt strax innan jag lämnade tonåren. Att universitetsfesterna var så trista och förutsägbara bidrog visserligen. Sedan var jag absolutist i kanske 5-8 år. Därefter släppte jag lite på spärren och nu dricker jag kanske ett halvt eller ett glas vin om året i genomsnitt. Och gärna alkoholfri öl när andan faller på.

Hur som helst, trulpens tips: Läs! Och försök hjälp den som står dig nära att ta sig ur skiten.

2 kommentarer:

  1. Det är helt klart något som förnekas, både av missbrukare och anhöriga. Jag vet inte hur många som kan räknas in som medberoende men det är väldigt många.

    För den som vill veta mer finns en systerförening till AA som heter Al-Anon: http://www.al-anon.se/

    Tack för inlägget Jocke!

    SvaraRadera
  2. Tack, Andreas!

    Jag gissar att vi har i runda tal en halv miljon alkoholister i Sverige, där de flesta inte vet om det eller vill erkänna det inför sig själva. Då räknas förstås också begynnelsestadierna in som är mindre lätta att säkerställa än när missbruket cementerats.

    SvaraRadera