Tillväxtkritik i SvD

Senaste nytt! Viktigt! Läs Andreas Cervenkas senaste krönika i SvD Näringsliv! Samt några läsvärda kommentarer här, här, här och här.

Kort sagt så följer Cervenka ett logiskt och självklart koncept som om det vore direkt hämtat ur en redogörelse av den gröna samhällsomställningen. Sammanfattningsvis ständig materiell tillväxt som omöjlighet, konsumtion som tillväxtens motor och ett penningsystem baserad på skuldsättning. Viktiga nycklar för att förstå nödvändigheten av en ekonomisyn för en ny tid, en tid av krympande tillgång till naturresurser och billig energi.

Oljetoppen har redan passerats, vilket till och med IEA yppar om än i mumlande ordalag, och vi står även inför produktionstoppar av det mesta av naturresurser, såsom mineraler och möjlighet att odla mat. 60 % av världens 24 ekosystemtjänster är antingen i avtagande eller på bristningsgränsen för sin bärighet. Det finns inget gott i det.

Trots att det gör ont, så kan vi vara glada att de här perspektiven äntligen börjar slå igenom också i mainstreammedia. Samtidigt finns det fog att vara frustrerad över en eftersläpning på 40 år  i kvartalsrapporternas epok. Vi kan bara hoppas på att vi fortfarande har tillräckligt handlingsutrymme för en något mjukare samhällskollaps än vad anarki i dess negativa betydelse eller ekofascism ger för handen.

Om tillräckligt många av oss vågar vakna upp och se verkligheten för vad den är, så finns också alla möjligheter till att ställa om samhället till något som andas hållbarhet och ger oss utrymme till goda liv. Med ett minskat materiellt så kallat välstånd till trots. Eller mer sanningsenligt uttryckt, som förutsättning.

Vill du i valet 2014 rösta på ett parti som helhjärtat står för den här analysen, så kan du direkt släppa hoppet till något av de etablerade partierna. Med största sannolikhet kommer inget av dem att varken ha modet eller tidsutrymmet att förändra sin politik så genomgripande på mindre än två år. Miljöpartiet har haft klart bäst utgångsläge, men har under 2000-talet gjort sitt bästa att närma sig såväl sossar som moderater under förespegling av regeringsduglighet.

Exemplen är tyvärr otaliga och visar sig i en svängning i frågor om tillväxt, konsumtion, exploatering, djurrätt, EU, demokrati med mera. Det finns goda undantag i Annika Lillemets, Valter Mutt, Carl Schlyter och en handfull till riktigt gröna miljöpartister på centrala positioner, men sammantaget så lär den miljöpartistiska ledningen (exempelvis partistyrelse och riksdagsgrupp) knappast vara mogen för en helomvändning av sin kapade skuta i grått skymningsljus.

Som jag ser det finns det i nuläget - och högst sannolikt även i september 2014 - endast två val när det gäller att arbeta aktivt för en nödvändig samhällsomställning, nämligen Gröna partiet eller Enhet. Två små partier som vågar vara verkliga alternativ på en korrupt politisk arena. Mitt val kommer förstås att landa på Gröna partiet och konstigt vore väl annat.