På tidningarnas insändarsidor så går väl inte en vecka utan uppmaningar om att folk ska plocka upp efter sina hundar. Det kanske är intressant. Jag har dock en annan ingång på det här med frågan om hundbajs.Inne i städerna där gatorna är belagda med hårdgjorda ytor av asfalt, stenplattor, betong eller kullersten så är det förstås utmärkt om folk plockar upp hundens avföring med små svarta plastpåsar. Helst bör paketet då hamna i en lämplig behållare som exempelvis någon av stadens papperskorgar.
Om dessa svarta plastpåsar skulle råka ligga kvar på gatan är dock inte skillnaden i stadsmiljö avsevärd med tanke på de plastpåsar, tidningar, cigarettfimpar, snusloskor, tomglas, aluminiumburkar, snabbmatsförpackningar och annat avfall som ligger strödda på gatorna.
Däremot undrar jag hur det är ställt med sinnessafterna när folk går runt i naturen/skogen/ängen/löpspåret med sin kära hund och samvetsgrant plockar upp bajset med bajspåsen, duktigt knyter ihop påsen och därefter dumpar den direkt på plats?I Nackareservatet, som jag bor intill, så är det alltför vanligt. Många orkar säkert bära med sig skatten till närmsta soptunna. Förmodligen de flesta rentav. De bajspåsar som ligger och skräpar i skogen är emellertid de som märks mest. Som alltid.
Det är till största delen en estetisk fråga och därför inte särskilt viktig i sak. Däremot visar fenomenet på något om vårt samhälle, hur den "civiliserade", industrialiserade människan fjärmar sig från naturen och frånsäger sig det som hör naturen till. Naturen blir en fråga om att behärska snarare än att leva.
Åter till bajset. Är det inte ganska enkelt egentligen? Fekalier förmultnar och blir jord (för den som tvekar här så kan jag berätta att det är något bra). Plast förmultnar inte. I skogen vet jag åtminstone vad jag ser helst. I dagsläget blir i varje fall jag glad när jag ser bajs och trött när jag ser plast.
