Var hör påsen hemma?

På tidningarnas insändarsidor så går väl inte en vecka utan uppmaningar om att folk ska plocka upp efter sina hundar. Det kanske är intressant. Jag har dock en annan ingång på det här med frågan om hundbajs.

Inne i städerna där gatorna är belagda med hårdgjorda ytor av asfalt, stenplattor, betong eller kullersten så är det förstås utmärkt om folk plockar upp hundens avföring med små svarta plastpåsar. Helst bör paketet då hamna i en lämplig behållare som exempelvis någon av stadens papperskorgar.

Om dessa svarta plastpåsar skulle råka ligga kvar på gatan är dock inte skillnaden i stadsmiljö avsevärd med tanke på de plastpåsar, tidningar, cigarettfimpar, snusloskor, tomglas, aluminiumburkar, snabbmatsförpackningar och annat avfall som ligger strödda på gatorna.

Däremot undrar jag hur det är ställt med sinnessafterna när folk går runt i naturen/skogen/ängen/löpspåret med sin kära hund och samvetsgrant plockar upp bajset med bajspåsen, duktigt knyter ihop påsen och därefter dumpar den direkt på plats?

I Nackareservatet, som jag bor intill, så är det alltför vanligt. Många orkar säkert bära med sig skatten till närmsta soptunna. Förmodligen de flesta rentav. De bajspåsar som ligger och skräpar i skogen är emellertid de som märks mest. Som alltid.

Det är till största delen en estetisk fråga och därför inte särskilt viktig i sak. Däremot visar fenomenet på något om vårt samhälle, hur den "civiliserade", industrialiserade människan fjärmar sig från naturen och frånsäger sig det som hör naturen till. Naturen blir en fråga om att behärska snarare än att leva.

Åter till bajset. Är det inte ganska enkelt egentligen? Fekalier förmultnar och blir jord (för den som tvekar här så kan jag berätta att det är något bra). Plast förmultnar inte. I skogen vet jag åtminstone vad jag ser helst. I dagsläget blir i varje fall jag glad när jag ser bajs och trött när jag ser plast.

Avfallets baksidor

Läste i förra veckan en nyhet i Miljömagasinet som jag reagerade på. Eftersom TT var källan, så gjorde jag en snabb koll på nätet och hittade nyheten publicerad i en uppsjö av tidningar. Jag skrev ihop en kort artikel om saken och skickade ut till några tidningar spridda över landet. Den blev faktiskt publicerad på sina håll.

Foto: Pål Bugge

Chefredaktören för nättidskriften TeknikDebatt hade sett artikeln i Sundsvalls Tidning och hörde av sig och ville ta in artikeln även där, vilket jag förstås fann glädjande.

Här är en lista över var jag vet att artikeln blivit publicerad:

1. Nätkommentar - Östersunds Posten
2. "Producenter måste ta ansvar för avfallet" - Newsmill
3. "Elektroniska avfallet har en dyster baksida" - Sundsvalls Tidning
4. "Elektronikavfallets baksidor" - Dagbladet i Sundsvall
5. "Avfallets baksidor" - Teknikdebatt.se
6. "Avfallets baksidor" - Västerviks Tidningen
7. "Elektroniska avfallets baksidor" - Ekuriren
8. "Avfallets baksidor" - Södermanlands Nyheter
9. "Avfallets baksidor" - Dagens ETC

Avfallets baksidor

Vi lever i en tid av resursslöseri och låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Artikelförfattaren efterfrågar regler som förmår producenter att ta fullt ansvar för det avfall de bidrar till liksom ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet.

Över hela landet spreds i dagarna en nyhet från TT som handlade om återvinning av elektronik i Sverige. Där framhölls hur duktiga vi svenskar är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det nyheten också talar om mellan raderna är sådant som resursslöseri och bristande produktkvalitet.

Vårt samhälle har stora problem med de kopiösa mängder prylar som hela tiden omsätts. Ett exempel på en upplysande genomgång av vad konsumtionssamhället innebär är The Story of Stuff, vilket bland annat kan ses på youtube.

När det gäller elektronikavfallet så talas det gärna om att metaller återvinns, men ofta mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet eller sett en dokumentär som Det dolda priset förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som till exempel Indien. Avfallet säljs där som begagnade produkter eller som återvinningsmaterial.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar. Det är skillnad mot Sverige där åtgärder för säkerhet och hälsa prioriteras, vilket också gör processen dyrare.

Det är ironiskt att det mesta av elektronikprodukter vi handlar i affärerna också har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och desperata och att produktionen tillåts ske under usla förhållanden i ekonomiska frizoner. Det blir billig arbetskraft av det, men är ingen produktion som vi kan tänka oss att ha på hemmaplan.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna finns inga egentliga alternativ utöver prisbild.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet. Det gäller för övrigt hela konsumtionsflödet, och alltså även sådant som mat och kläder.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna