Replik om köttkonsumtion

Med anledning av min och Jonas Paulssons debattartikel om köttkonsumtion på Newsmill 30 mars, så fick vi ett beklämmande och andefattigt svar nästa dag från Roger Tiefensee, riksdagsledamot och talesperson i miljöfrågor för Centerpartiet. Jonas svarade Tiefensee omgående, medan jag tog mig tid att skriva en replik 1 april som skickades in på kvällen och publicerades på Newsmill under förmiddagen nästföljande dag. Det är min replik som jag nu lägger upp här.

Visst är köttkonsumtionen problematisk!

Vi bör ha problembilden klar för oss. Den globala biologiska mångfalden har minskat med 30 % på 35 år mellan 1970 och 2005. Över en tredjedel av världens arter är alltså vid det här laget utrotade i industrialismens tidevarv av människans hand. Vi har problem och en del av problemet är att vi äter alltmer kött. Endast en liten del av kostnaderna för köttet betalas direkt av konsumenten. Det mesta betalas genom skattsedeln via jordbrukssubventioner. Roger Tiefensee (C) verkar mena att det är rätt och riktigt, vilket egentligen är argumentation nog.

Roger Tiefensee (C) ger till synes svar på tal gällande min och Jonas Paulssons debattartikel om problemen med att vi konsumerar för mycket kött och riksdagspolitikernas ansvarslöshet i frågan. Det är intressant att läsa de argument som den centerpartistiska riksdagsledamoten och talespersonen i miljöfrågor trummar ihop för sin sak. De kan ge sken av att vara välriktade och tunga som bowlingklot, men är i själva verket lika tunna och lättpunkterade som fladdrande jippoballonger.

I sann kvasiliberal anda uttalas med emfas den klassiska levnadsregeln "rör inte min matkasse". Det förhållningssättet innebär en frihetssyn som enbart är intresserad av det egna jaget. Frihetsbegreppet är emellertid tveeggat och den andra sidan av saken är att den frihet vi tar oss allt som oftast får konsekvenser för andra. En verkligt liberal frihetssyn inkluderar även detta och är en frihet som är rättvis och solidarisk.

Den här frågan handlar inte om att kött bör förbjudas eller att alla ska förmås sluta äta kött. Det går bra för vem som helst att äta hur mycket kött hen vill under förutsättning att det betalas ett rationellt pris för köttet. Det är en marknadstillvänd strategi som ger rationell konsumtion. Marknaden behöver uppenbart reglering och ekonomiska styrmedel eftersom den om och om igen visar att den inte är i stånd att skapa en rimlig prisbild förrän det är försent och resurserna utarmats. De här sambanden gäller naturligtvis all konsumtion.

När vi ser till miljö och sociala strukturer så betalas idag endast en liten del av kostnaderna för köttet direkt av konsumenten. En övervägande del av det i affärerna pinsamt låga köttpriset har sin grund i enorma jordbrukssubventioner vilket betalas genom skatten. Det om något är att peta och gno i våra matkassar. Särskilt för oss som väljer att inte ens äta kött.

Det vore påpassligt om förmodat liberala marknadsivrare jobbade aktivt för att avskaffa dessa huvudlösa ekonomiska bidrag från staten, numera främst EU. Det är dock inget som är realistiskt i Roger Tiefensees fall eftersom hen naturligtvis i första hand företräder jordbruks- och djurindustrins intressen. Att avskaffa jordbrukssubventionerna vore en synnerligen dålig ekonomisk manöver för dem. Att sedan framtiden står på spel, det är mindre viktigt.

Vidare får vi höra den vilseledande tesen att djurindustrin håller hagarna öppna. Visst är betande djur viktiga för att bevara och utveckla ett rikt och öppet odlingslandskap. Kor är bra på att hålla hagarna öppna. Grisar är bra på att böka och hönor är bra på att sprätta, vilket luckrar upp jorden och är en fantastisk förberedelse av odling.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. I själva verket leder intensiv djuruppfödning med stora inslag av proteinfoder som soja till att naturbetesmarker används i liten utsträckning och till utarmning av den biologiska mångfalden. Många djur får heller aldrig ens komma ut i hagarna, vilket särskilt gäller grisar och hönor och kycklingar. Påståendet att industriell djuravel är positivt för den biologiska mångfalden är inte heller särskilt begåvat.

När det gäller djur i jordbruket, öppna hagar och biologisk mångfald så är min vision att vi har fritt levande djur som får fullt utlopp för sina naturliga och sociala beteenden och viljor och som får leva till dess att de dör en naturlig död. Sådant kött av självdöda djur skulle vara etiskt och miljömässigt försvarbart att äta.

Roger Tiefensee dristar sig även till att jämföra fläskkorv med sojakorv. Återigen ett klassiskt lågvattenmärke av vilseledande retorik. Det är nämligen endast en bråkdel av den importerade sojan som används direkt för mat till människor. Över 90 % av de ca 350 000 ton soja som importeras till Sverige årligen används i kraftfoder till kor, tjurar, grisar, hönor och kycklingar. Soja ingår även som utfyllnad i en del köttmat, vilket rimligen också är den klart största delen av soja i livsmedel direkt avsedd för människor. I stort sett all sojaimport går alltså åt till produktion av animalisk föda. Att vegetarianer och helvegetarianer äter soja blir helt plötsligt ett icke-argument och ett tomt slag i luften med lustig bumerangeffekt.

De växande sojaodlingarna i Brasilien leder till att regnskog och naturliga gräsmarker görs om till åkermark. I Argentina exploateras cerradon som är Sydamerikas motsvarighet till savann. Sojaproduktionen medför bland annat jorderosion och stora mängder bekämpningsmedel sprids över odlingarna, vilket förorenar miljön och medför allvarliga hälsorisker. Märk väl att det är konsumtionen av kött-, ägg- och mjölkprodukter som är klart övervägande orsak till den här problembilden.

Roger Tiefensee tar med rätta upp matsvinnet som ett problem, men insinuerar samtidigt att vi som är kritiska till den huvudlösa överkonsumtionen av kött inte är intresserade av att arbeta mot minskat resursslöseri. Inget kan vara mer fel. Som konsumtionsminimalist så slänger jag i stort sett aldrig mat. Även om maten är skamligt billig i dagens uppskruvade konsumtionssamhälle, så är det fullständigt respektlöst att slänga bort det som det investerats så mycket energi och resurser i att få på bordet. Med tanke på oljetoppen så kommer vi dessutom snart att få lära oss resurshushållsamhet den hårda vägen, så det är lika bra att lära sig vanan redan nu.

Att det slängs mat i onödan är en viktig fråga och jag håller alltså med om att vi bör åtgärda det. Viktigast är ändå att minska miljöbelastningen genom att skifta konsumtionen mot det som är mindre energikrävande och mindre dåligt för miljön. Det är den klart största delen av kakan. Roger Tiefensee menar att de i Centerpartiet går in för "att strategiskt bekämpa utsläppen framför att bekämpa bilar, kött eller skumbananer" vilket i stort sett verkar betyda en naiv tro på att överkonsumtion inte bidrar till utsläpp. Till skillnad från dessa aktörer är inte tomma politiska floskler det viktigaste för mig. Ett av de mest effektiva sätten att komma tillrätta med de skeva konsumtionsmönstren i dagens samhälle är tillräckliga ekonomiska styrmedel. Det är nödvändigt.

När det gäller djuretik så kämpar jag för djurrätt. Jag anser att det är bättre att inte leva alls än att leva under de fruktansvärda förhållanden som överlag råder i djurindustrins verksamhet. Det är ingen idyll, vad än bönder och industrin själv och olika populistiska politiker vill framhålla. Mer sanningsenliga ord är omänsklig tortyr och förtryck. En mjölkko kan i vanliga fall bli 25 år gammal, men får idag endast leva 6 år till dess att "produktionstoppen" passerats. Tjurar får endast leva ett år. Det finns otaliga fler exempel över hela linjen. Det värsta är ändå att de under sin korta levnadstid får leva under hemska förhållanden.

Jag tycker att det är självklart att det lidande som vi orsakar miljarder och åter miljarder andra individer är förkastligt. Genom att vi har styrkan och makten till det, så tar vi oss rätten till att behandla andra efter eget gottfinnande. Det är ett väldigt tungt vägande argument mot djurindustrin. Samma logik gäller förstås också miljöargumentet mot överdriven köttkonsumtion, men där får vi själva lida i direkt mening för konsekvenserna av en utarmad natur.

Vi bör ha problembilden klar för oss. Den globala biologiska mångfalden har minskat med 30 % på 35 år mellan 1970 och 2005. Över en tredjedel av världens arter är alltså vid det här laget utrotade i industrialismens tidevarv av människans hand. Över 90 % av biomassan i haven uppskattas vara borta, med anledning av högteknologiska, övereffektiva, tungt subventionerade fiskeflottor och enorma mängder bifångster och svinn. 60 % av ekosystemtjänsterna (15 av 24) är överutnyttjade och på gränsen av sin bärighet med sjunkande förmåga.

Frågan som köttkonsumtion handlar främst om resursutrymmet, levnadsvillkoren och världens överlevnad. Vi äter alltmer kött i Sverige. Vi äter alltmer kött i världen. Vi har problem. Konsumtion av kött kräver i runda tal tio gånger mer energi än motsvarande vegetabilier. Det är effekten av något som kallas näringskedja. Jag undrar därför hur det egentligen står till med de gröna perspektiven på den centerpartistiska kanten? Det påstås att det är grönt, men syns mig lika grått som betong, asfalt och torftig industrilokal. En annan tung politisk centerspelare, miljöminister Andreas Carlgren (C), gör också sitt bästa för att bidra till den bilden med sin genomskinliga retorik om att skjuta av varg, prospektera naturgas och bygga ut kärnkraft.

Jag kommer med glädje och tillförsikt att sluta gräva i andras matkassar när "de andra" slutar gräva sönder min, mina barns, mina vänners och alla andras framtid.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna som driver bland annat frågor om  ekonomiska styrmedel och avskaffande av jordbrukssubventioner för en rationell mathållning.

Artikel om köttkonsumtionen

Texten nedan skrev jag och Jonas Paulsson som en debattartikel om den huvudlösa köttkonsumtionen. Artikeln har blivit nekad på sina håll, men publicerad på Newsmill 30 mars, Fria Tidningen 5 april och Miljömagasinet 8 april.

Feg riksdag vill inte minska köttkonsumtionen

Folk kräver billigt kött, men inser inte att vi alla betalar en stor del av kostnaden för en resursslösande livsmedelsproduktion genom skattsedeln. Oviljan att ta i problemet med djurhållningen är paradoxal. Den beror både på en politisk feghet och på en närmast självmordsbenägen nonchalans angående konsekvenserna av en oansvarigt förd jordbrukspolitik.

Foto: Anders Kristensson

Torsdagen den 10:e mars röstade Sveriges riksdag ned en motion för att med hjälp av ekonomiska styrmedel minska köttkonsumtionen i Sverige. Motionen var lagd av Vänsterpartiets miljöpolitiska talesperson Jens Holm. Endast Vänsterpartiet och tre av Miljöpartiets ledamöter röstade för motionen. Samtliga andra ledamöter i Sveriges riksdag röstade nej eller lade ned sina röster.

Detta visar på en ovilja från politikers håll att se och acceptera de krav som verkligheten ställer på vårt samhälle. I vackra högtidstal påstås ofta att politik är att vilja, men det vardagliga politiska arbetet för att bevara världen åt våra barn präglas snarare av likgiltighet, egenintressen och dåliga ursäkter.

Jordens resurser håller på att ta slut. Djurhållningen upptar redan i dag en tredjedel av jordens isfria jordyta enligt FN. De bedömer att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till 2050. Detta driver upp efterfrågan på jordbruksmark och därmed stiger matpriserna vilket ökar svälten och gör att den fattige inte har råd med sjukvård och utbildning. FAO:s statistik för år 2010 visar att drygt 925 miljoner människor världen över är hungriga och kroniskt undernärda. Sedan slutet av 1990-talet ökar antalet människor som saknar en tryggad livsmedelsförsörjning.

Tunga klimatrapporter från FN-organ som FAO och UNEP har sammanställt forskares studier av de konsekvenser som väntar världen på grund av dagens storskaliga och industriella djurhållning. Rapporterna sänder ett klart och tydligt budskap till politikerna: Ta ert ansvar och minska omfattningen av djurhållningen annars kan inte konsekvenserna av klimatförändringarna begränsas.

De flesta politiker sticker huvudet i sanden. Oviljan att ta i problemet med djurhållningen är paradoxal. Den beror både på en politisk feghet och på en närmast självmordsbenägen nonchalans angående konsekvenserna av en oansvarigt förd jordbrukspolitik. Politikerna räds straffet från oförstående väljare men uppvisar ett dumdristigt mod inför hunger, klimatförändringar, artutrotning och ekosystemens kollaps.

Folk kräver billigt kött, men inser inte att vi alla betalar en stor del av kostnaden för en resursslösande livsmedelsproduktion genom skattsedeln. Subventionerna för att producera billigt djurfoder är en kostsam apparat. Det gäller särskilt i ljuset av att vi kan minska energiomsättning, åkerareal och resursutnyttjande med i runda tal tio gånger bara genom att äta vegetabilier direkt istället för kött. Vi betalar främst med sämre miljö- och framtidsmöjligheter.

Vetenskapen och världens stora miljö- och hälsoorganisationer kräver en dramatiskt sänkt köttkonsumtion. Men Sveriges riksdag och regering bryr sig inte nämnvärt om frågan. Inte ens Miljöpartiets samlade riksdagsgrupp vågade torsdagen den 10:e mars ta ställning för en kraftig minskning av svenskens köttkonsumtion. Sveriges politiker har verkligen anledning att känna en kollektiv skuld över den sedan länge skenande köttkonsumtionen i vårt land. Den ökade inte av sig själv. Det var någon som röstade igenom den.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna och driver bland annat frågan om ekonomiska styrmedel för en rationell mathållning

Jonas Paulsson

Kommunpolitiker för Miljöpartiet de gröna i Täby och initiativtagare till Köttfri måndag

Replik på flygindustrin

Foto: Mikael Damkier

I fredags fick jag via facebook en länk till Supermiljöbloggen som tog upp en provocerande artikel publicerad på SvD Brännpunkt 25/2. Artikeln var författad av företrädare för flygindustrin och hade rubriken "vi räddar miljön genom att människor flyger".

Jag läste artikeln, blev förbluffad över den motsägelsefulla argumentationen och skrev snabbt en replik. Den går att läsa här nedan, men blev också publicerad på SvD idag. Flygindustrin svarade med en slutreplik, medan jag tog chansen att få sista ordet med en slutkommentar.

Värt är också att läsa inlägget på bloggen Osunt. Centerpartisten Per Ankersjö har också som ett slags svar på min replik skrivit en reflektion på sin blogg om att girighet är bra, med påföljande respektfull diskussion på bloggen.

Flygindustrins drivkraft är girighet

Flygindustrin vill göra sken av att de inte förstår hur energiekvationerna och de samhällsekonomiska sambanden hänger ihop. Lösningen på energifrågan är inte att göra av med mer energi. Det finns tack vare solen ett flöde av energi genom systemet, vilket kretsloppsbränslen främst handlar om. Vilka energislag vi än talar om så har vi inte obegränsade mängder att tillgå. Flyget är mycket energikrävande och det säger sig självt att det krävs en ansenlig mängd energi att lyfta exempelvis 50 ton till 10 000 meters höjd.

Industrins företrädare påstår att flygbranschen och miljörörelsen vill samma sak. Det är knappast sant. Flygbranschen vill maximera sina vinster. Miljörörelsen vill att vi människor lever på ett sätt som inte ödelägger naturen och ger förutsättningar för ett hållbart samhälle. Det är svårt att se hur de två målen egentligen kan sammanfalla och sträva åt samma håll. Det handlar om mer än enbart kretsloppsbränslen.

Branschens företrädare försöker sig på ett underligt resonemang om att skatter och pålagor inte påverkar resandet. Om så vore fallet, så påverkar det inte flygbolagens intäkter och minskar inte möjligheterna till investeringar i miljöbättre teknologi. Argumentet är uppenbart ihåligt. Flygbranschen påstår även att ekonomiska styrmedel och lagregleringar försvårar en grön omställning. I själva verket visar historien att det tvärtom bidrar till att ge industrin incitament att förändra sin verksamhet i bättre riktning.

Ett klassiskt exempel är bilindustrin som inte ville införa avgasrening under 1970-talet, men tvingades till det av de kaliforniska myndigheterna och teknologin spred sig över världen. På 1980-talet motsatte sig företrädare för vår svenska pappersmassaindustri att framställa pappersmassa utan klor. Klorets starka negativa miljöeffekter visades sedermera i forskning och industrin blev genom nya lagar och politiska uppmaningar tvungen att utveckla bättre teknologi och ställa om.

Naturligtvis vill flygindustrin ha så mycket skattelättnader, subventioner och handlingsfrihet som möjligt, men det handlar inte om att vara solidarisk med samhället och framtiden. Det handlar om deras egen vinst där de främsta drivkrafterna är egoism och girighet. För att få flygbranschen att bli lönsam, ekonomiskt bärande och expanderande, så behöver någon annan stå för det mesta av de verkliga kostnaderna. Det är knappast rättvist.

Tesen att "vi räddar miljön genom att människor flyger" är kontroversiell, men vi har hört det förr. Skogsindustrin har som exempel försökt sig på samma slag av absurda logik med att "vi räddar miljön genom att hugga ned träd". Det är självklart att flyget bör bära sina egna miljökostnader, vilket tyvärr sker i obefintlig utsträckning idag. Tvärtom vad branschen påstår, så är det precis ekonomiska styrmedel och lagregleringar som behövs för att flyget ska förmås bli ett rationellt transportmedel.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Avfallets baksidor

Läste i förra veckan en nyhet i Miljömagasinet som jag reagerade på. Eftersom TT var källan, så gjorde jag en snabb koll på nätet och hittade nyheten publicerad i en uppsjö av tidningar. Jag skrev ihop en kort artikel om saken och skickade ut till några tidningar spridda över landet. Den blev faktiskt publicerad på sina håll.

Foto: Pål Bugge

Chefredaktören för nättidskriften TeknikDebatt hade sett artikeln i Sundsvalls Tidning och hörde av sig och ville ta in artikeln även där, vilket jag förstås fann glädjande.

Här är en lista över var jag vet att artikeln blivit publicerad:

1. Nätkommentar - Östersunds Posten
2. "Producenter måste ta ansvar för avfallet" - Newsmill
3. "Elektroniska avfallet har en dyster baksida" - Sundsvalls Tidning
4. "Elektronikavfallets baksidor" - Dagbladet i Sundsvall
5. "Avfallets baksidor" - Teknikdebatt.se
6. "Avfallets baksidor" - Västerviks Tidningen
7. "Elektroniska avfallets baksidor" - Ekuriren
8. "Avfallets baksidor" - Södermanlands Nyheter
9. "Avfallets baksidor" - Dagens ETC

Avfallets baksidor

Vi lever i en tid av resursslöseri och låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Artikelförfattaren efterfrågar regler som förmår producenter att ta fullt ansvar för det avfall de bidrar till liksom ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet.

Över hela landet spreds i dagarna en nyhet från TT som handlade om återvinning av elektronik i Sverige. Där framhölls hur duktiga vi svenskar är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det nyheten också talar om mellan raderna är sådant som resursslöseri och bristande produktkvalitet.

Vårt samhälle har stora problem med de kopiösa mängder prylar som hela tiden omsätts. Ett exempel på en upplysande genomgång av vad konsumtionssamhället innebär är The Story of Stuff, vilket bland annat kan ses på youtube.

När det gäller elektronikavfallet så talas det gärna om att metaller återvinns, men ofta mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet eller sett en dokumentär som Det dolda priset förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som till exempel Indien. Avfallet säljs där som begagnade produkter eller som återvinningsmaterial.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar. Det är skillnad mot Sverige där åtgärder för säkerhet och hälsa prioriteras, vilket också gör processen dyrare.

Det är ironiskt att det mesta av elektronikprodukter vi handlar i affärerna också har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och desperata och att produktionen tillåts ske under usla förhållanden i ekonomiska frizoner. Det blir billig arbetskraft av det, men är ingen produktion som vi kan tänka oss att ha på hemmaplan.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna finns inga egentliga alternativ utöver prisbild.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet. Det gäller för övrigt hela konsumtionsflödet, och alltså även sådant som mat och kläder.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Reklam?

Vad är egentligen reklam? Det går ju faktiskt att fundera över. Här är några av mina tankar om saken.

Foto: Ulf Sjöstedt

Produktinformation?

Jag tror att argumentet för reklam initialt har handlat om att det är produktinformation. Det ser vi ju med all önskvärd tydlighet att det inte förhåller sig på det sättet. Vad har som exempel kvinnobröst för relevans i relation till mobiltelefoner? Vilken koppling har bra miljö eller en slingrande bergsväg av frihet till storstadsbilism? Och vad har komjölk med starka ben att göra? Just det. Ingenting.

Foto: Conny Nylén

Jag är säker på att du kan hitta tusentals fler exempel på uppenbart vilseledande marknadsföring om du väljer att betrakta samhällsbilden. Och då har vi inte heller börjat peta i det som inte är uppenbart, vilket förmodligen omfattar den större mängden av de budskap som bombarderar oss i tillvaron.

Foto: Björn Carlsson

Generellt är min åsikt i den här frågan att allt utom just produktinformation helt sonika borde förbjudas. Det skulle alltså leda till att enbart exempelvis teknisk information om produkter skulle få presenteras, och då utan säljande bilder, klatschiga slogans, häftiga logotyper eller rena lögner.

Direktreklam

Foto: Lena Paterson

Ett fenomen som enligt min mening innebär ett stort resursslöseri är oadresserad reklam, eller med andra ord det som brukar kallas direktreklam. 99,99 % av de som får detta i sin brevlåda är förmodligen egentligen helt ointresserade av det reklamställaren har att erbjuda. Lägg till detta alla de träd som avverkas för att producera pappersmassa, alla transporter det inbegriper samt alla som ska arbeta med utformning, försäljning och distribution.

Visst, därigenom bistår ju branschen med en del arbeten och BNP-tillväxt, men som verksamhet är den i vilket fall onödigt och resursslösande. Lägg där till perspektivet att vi bör (och förmodligen vill) ha mer konstruktiva, givande och samhällsuppbyggande arbeten samt att ekonomisk tillväxt i vårt samhälle snarare är en nutids- och framtidsfara än en räddare i nöden, så framstår direktreklamen snarast som förkastlig och framtidsfarlig.

Ett förbud mot all slags oadresserad reklam är företagsetiskt oproblematiskt eftersom företagen ju i vilket fall kommer att konkurrera på lika villkor. Det är en viktig poäng, tycker jag.

Reklamens funktion

Foto: Claes-G Svanteson

Reklam handlar idag i grunden om att etablera en känsla och framförallt en igenkänning av ett varumärke. Absurt nog så fungerar bevisligen även en upprepningseffekt, åtminstone till viss del. Vi tror gärna att vi står fria från påverkan och väljer exempelvis Colgatetandkräm eller Pampersblöjor i affären för att det verkar vara en trygg och bra tillverkare. Det går att gräva i forskningen kring detta, men det räcker nog med att titta på stora, framgångsrika företags reklambudgetar för att inse att reklam fungerar. Till viss del kryper en bild fram av oss som manipulerade och blinda marionetter när det generellt sett gäller vår roll som konsumenter.

Foto: Björn Breitholtz

Konsumentmakt?

Foto: Janne Olander

Det här resonemanget problematiserar även det idag populära konceptet konsumentmakt. Något som såväl politiker och många organisationer gärna framhåller som en nyckel till exempelvis hållbar utveckling. Jag tänker tvärtom att konsumentmakt till största delen, men inte enbart, är en chimär. Jag grundar det påståendet dels på att människor generellt sett i första hand ser till sin egen plånbok, och dels på att företagen främst ser en möjlighet till att göra extra förtjänster i och med en särskild grupp av konsumenter vill handla etiskt och därför är beredda att betala mer. Denna grupp kommer dock alltid att vara försvinnande liten.

Foto: Sören Gunnarsson

I sann kapitalistisk anda så reduceras därmed många konsumenter bort som gärna skulle vilja handla mer etiskt, men inte känner att de har råd. Företagen är naturligtvis enbart intresserade av att hitta det optimala krysset i grafen där pris och konsumtion möts. Enligt kapitalistisk teori är de som vinstmaximerande institutioner sällan beredda att ta sitt samhällsansvar och på eget bevåg premiera etiskt acceptabla produkter eftersom de på sikt skulle gå under i den kapitalistiska verkligheten.

Foto: Alex Bartholdson

Alternativet är att en kvalificerad majoritet av befolkningen gör allvar av sin konsumentmakt, men för det första så kommer det inte att hända så länge som de etiska produkterna är dyrare än de traditionella och för det andra så undrar jag: Varför vänta? Det som krävs är ekonomiska styrmedel som riktar in sig på miljöfaktorer och social rättvisa. Det är de folkvaldas huvudsakliga ansvar.

Foto: Alex Bartholdson

Exempel på sådant är straffskatter på produkter som producerats i ekonomiska frizoner eller andra sammanhang där folk arbetar under odrägliga förhållanden, liksom produkter där såväl arbetare som miljö fått åka på stryk genom användning av kemikalier som kan betecknas som miljögifter. På så vis blir de sämre produkterna dyrare och därmed mindre intressanta för konsumenterna. Styrmedel kan även användas positivt, som exempelvis genom att ge ekonomiskt stöd till produktion av havredryck som ett miljöbättre alternativ till komjölk eller stöd för uppförande av vindkraftverk eller stöd till en lokal krukmakare.

Exemplen och möjligheterna är förstås otaliga.

Min analys leder alltså till slutsatsen att argumenten för konsumentmakt är ett av många sätt för den parlamentariska makten att kunna avstå från att ta sitt ansvar i många av samtidens ödesfrågor. Framförallt gäller det den krisartade situationen för våra ekosystem och biosfären som helhet.

Motmedel

Foto: Håkan Berg

Det enda motmedel jag ser oss ha som samhällsvarelser är att vara starkt kritiska till användandet av marknadsföring och rentav i så stor utsträckning som möjligt avstå från att ens ta del av reklamexponering. Det är emellertid synnerligen svårt att värja sig i dagens samhälle där i stort sett hela det offentliga utrymmet är besudlat, affischerat och nerklottrat med företagens hycklande utsagor om en lyckligare tillvaro med deras produkter.

Där kan vi faktiskt tala om systematisk och accepterad skadegörelse, som i det sammanhanget utklassar grafitti och klotter. Eftersom företagen har en helt annan agenda än en revolterande fjortis, så anser jag också reklam vara en långt angelägnare fråga i och med de processer av propaganda, indoktrinering och mental förslavning som den inbegriper.

Reklamfri blogg

Så, nu vet ni kanske lite om varför jag avstår från att ta in reklam på mina bloggar. Åtminstone sådan där jag inte kan kontrollera innehåll och publicering. Jag kan som exempel tänka mig att promota exempelvis Cogito (som är en grön tankesmedja) eller Steg 3 (som arbetar med tillväxtkritik). Bilder är fint och något jag gärna använder mig av för att göra läsningen här roligare och intressantare enligt devisen "en bild kan säga mer än tusen ord". Sedan är förstås min länksamling till andra bloggar en slags reklam, men det är alltså sådana bloggar som jag gärna läser själv och gärna stödjer.

Jag skulle aldrig gå med på att, med eller utan ersättning, göra reklam för exempelvis Pampers (använd tygblöjor), Bofors (vapenindustri, urrrk) eller Svenska Spel (spelberoende, nej tack) eller dylikt.

Foto: Anders Andarve

Nu hoppas jag förstås att jag genom att nämna dessa tre oetiska aktörer i form av exempel inte har gjort annat än negativ reklam för dem samt att tesen "all reklam är bra reklam" inte är giltig.