Avfallets baksidor

Läste i förra veckan en nyhet i Miljömagasinet som jag reagerade på. Eftersom TT var källan, så gjorde jag en snabb koll på nätet och hittade nyheten publicerad i en uppsjö av tidningar. Jag skrev ihop en kort artikel om saken och skickade ut till några tidningar spridda över landet. Den blev faktiskt publicerad på sina håll.

Foto: Pål Bugge

Chefredaktören för nättidskriften TeknikDebatt hade sett artikeln i Sundsvalls Tidning och hörde av sig och ville ta in artikeln även där, vilket jag förstås fann glädjande.

Här är en lista över var jag vet att artikeln blivit publicerad:

1. Nätkommentar - Östersunds Posten
2. "Producenter måste ta ansvar för avfallet" - Newsmill
3. "Elektroniska avfallet har en dyster baksida" - Sundsvalls Tidning
4. "Elektronikavfallets baksidor" - Dagbladet i Sundsvall
5. "Avfallets baksidor" - Teknikdebatt.se
6. "Avfallets baksidor" - Västerviks Tidningen
7. "Elektroniska avfallets baksidor" - Ekuriren
8. "Avfallets baksidor" - Södermanlands Nyheter
9. "Avfallets baksidor" - Dagens ETC

Avfallets baksidor

Vi lever i en tid av resursslöseri och låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Artikelförfattaren efterfrågar regler som förmår producenter att ta fullt ansvar för det avfall de bidrar till liksom ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet.

Över hela landet spreds i dagarna en nyhet från TT som handlade om återvinning av elektronik i Sverige. Där framhölls hur duktiga vi svenskar är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det nyheten också talar om mellan raderna är sådant som resursslöseri och bristande produktkvalitet.

Vårt samhälle har stora problem med de kopiösa mängder prylar som hela tiden omsätts. Ett exempel på en upplysande genomgång av vad konsumtionssamhället innebär är The Story of Stuff, vilket bland annat kan ses på youtube.

När det gäller elektronikavfallet så talas det gärna om att metaller återvinns, men ofta mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet eller sett en dokumentär som Det dolda priset förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som till exempel Indien. Avfallet säljs där som begagnade produkter eller som återvinningsmaterial.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar. Det är skillnad mot Sverige där åtgärder för säkerhet och hälsa prioriteras, vilket också gör processen dyrare.

Det är ironiskt att det mesta av elektronikprodukter vi handlar i affärerna också har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och desperata och att produktionen tillåts ske under usla förhållanden i ekonomiska frizoner. Det blir billig arbetskraft av det, men är ingen produktion som vi kan tänka oss att ha på hemmaplan.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna finns inga egentliga alternativ utöver prisbild.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet. Det gäller för övrigt hela konsumtionsflödet, och alltså även sådant som mat och kläder.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna