Kärlek och liv

Jag tänker på kärlek. Fråga mig inte varför, men det är ju ett väldigt starkt och vackert begrepp. Dock med risk för flumstämpel. Om jag försöker mig på att definiera kärlek tycker jag att det i grunden handlar om genuin välvilja. Den eller det du älskar vill du aldrig skada, utan du vill tvärtom göra gott. Vänskap är, som exempel, kärlek.

Något jag även funderat på är hur snett ute antropocentrism som hållning faktiskt är. Antropos kommer från klassisk grekiska och betyder människa. Det är alltså ett fint ord för att säga "människan i centrum"; att se till människans behov i första hand, d v s i stort sett jämt.

Horatius bevingade homo mensura-sats är vägledande där det anges att "människan är alltings mått".

Jag vill kontrastera det med biocentrism som alltså innebär "livet i centrum", då jag anser att vi behöver mycket mer av det perspektivet för att världen ska få chans att må bra.

Betrakta bilden till höger.

Det finns fortfarande de som säger att djur inte är förmögna till känslor.

Då undrar jag: Vilken värld lever den som tänker så? Är den mentala tillvaron verkligen i klass med steril betongbunker eller är det bara det billiga skälet att distansiera sig för att kunna behandla djur lite hur som helst?