Hållbar tillväxt?

Lorentz Tovatt är ett av språkrören för Grön Ungdom (GU), vilket är en organisation jag var väldigt (med betoning på väldigt) aktiv i under åren 2001 till 2006. Som exempel var jag ett av språkrören för Stockholms lokal- och regionsavdelning GU Sthlm under åren 2002-2005.

Grön kollaps?

Nu har Tovatt fått en debattartikel publicerad på DN Debatt, vilken gör både en del bra och en del huvudlösa poänger. Sex forskare från KTH svarade på bra vis relativt omgående, främst gällande den imaginära tesen att Sverige lyckats med konststycket att decoupla tillväxten från miljöpåverkan. Samordnaren för det tillväxtkritiska nätverket Steg 3, Robert Höglund, fick också in en utmärkt replik i DN. Där var jag som medlem i Steg 3 med på ett litet hörn och gav korrektur och förslag. Robert valde dock att inte inkludera mig som en av undertecknarna, vilket jag har viss förståelse för.

Därför skrev jag lite geschwint ihop en egen replik som jag skickade in i natt och fick följande svar på, helt enligt förväntningarna kan tilläggas:

Hej,

Tack för erbjudandet.

Vi tackar nej till att publicera artikeln.

Med vänlig hälsning

REDAKTIONEN DN DEBATT
NILS ÖHMAN, Chef och redaktör DN Debatt
ALBIN GRAHN, Biträdande redaktör DN Debatt

Nu gissar jag att du som läsare är omåttligt intresserad av att läsa vad det var jag skickade in? Därför ska jag publicera texten oförvanskad i sin helhet här nedan, med reservation för att den är ett veritabelt hastverk skrivet mitt i natten efter att ha vaknat upp i vanlig ordning av en trilskandes ischiasnerv som inte kommer så bra överens med ett pågående träningsbaserat diskbråck. Sån't är livet. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.

Ständig ekonomisk tillväxt är inte hållbart

Det är som gammal miljöpartist med en lite tragisk känsla jag läser Lorentz Tovatts inlägg på DN Debatt (23/11) om att hållbar tillväxt skulle vara möjligt i en grön ekonomi. Sorgligt, men helt enligt förväntningarna, då Miljöpartiet naturligtvis gärna vill fortsätta indefiniera sig för att kunna vara med och bestämma så mycket som möjligt i maktens domäner. Men bestämma om vad? Hur vi bäst förvaltar status quo?

Ett grönt parti måste våga vara systemkritiskt. Politik är att vilja. Och att våga. Det är också den enkla anledningen till att Gröna partiet (G) startade 2011, för att det faktiskt saknas en djupgrön, visionär röst i svensk politik. Det saknas mod. Visst är mycket av det Tovatt tar upp i sin artikel viktigt och tänkvärt, men det räcker inte riktigt. Den är nämligen i realiteten ett slags försvarstal av en ohållbar grund.

För den som baserar sin samhällsanalys på grön ideologi är det nämligen helt självklart att oändlig tillväxt på en planet med ett begränsat utbud av resurser är en logisk omöjlighet. Procentuell utveckling har en direkt koppling till exponentiell tillväxt. Det betyder att förändringen kan gestaltas som en kraftigt krökt banan eller icke-EU-gurka; det går makligt i början, för att sedan i kröken ta fart och skjuta iväg i höjden.

I rena siffror innebär en ”rimlig” tillväxt på 3,5 % per år en fördubbling var 20:e år. Det innebär i sin tur tusen gånger mer av vad det nu är efter 200 år, en miljon gånger mer efter 400 år, en miljard gånger mer efter 600 år och så vidare. Är det någon som med sinnet i behåll på allvar tror att vi ska ha 1000 gånger fler telefoner, bilar eller skor om 200 år? Eller för den delen konsumera 1000 gånger fler timmar kultur och tjänster efter samma tidsrymd?

Nej, precis, det är antilogiska drömmar och bländverk. Ett sätt att försöka visa på utveckling och framtidstro. Och är det nu så att den tillväxt som Tovatt pekar på endast är ett förmerande av siffror på bankkonton utan koppling till den fysiska verkligheten, så är det ju liksom formaliseringen av den informella ekonomin i klarspråk en tom tillväxt utan mening. Något som behöver inses är att även tjänster och kultur kräver fysisk infrastruktur, energi och tid för att kunna utföras.

Miljöpartiet har alltså grava problem när det inte längre vågar ifrågasätta etablissemangets grundvalar enkom för chansen till fortsatt plats vid köttgrytorna. Kompromiss och samarbete i den politiska processen är oerhört viktigt, men inte till vilket pris som helst. Vad tjänar världen på att Sveriges enda etablerade gröna parti säljer sig ut självt och slutar verka för ett hållbart samhälle på riktigt?

Tillväxtekonomin, d v s kravet på ständigt växande ekonomi, är ett av dagens samhälles verkliga grundproblem. Vi behöver ifrågasätta och problematisera det. Alternativet heter balansekonomi och är långt ifrån någon omöjlighet. Den stora frågan handlar om huruvida vi vill fortsätta att satsa på ökad materiell standard för de redan övermätta där vi redan slog i taket på 70-talet eller om vi istället verkar för en mer jämlik värld där vi satsar på mer fri tid, social närvaro och kultur? Som en känd grön tänkare uttryck det: Det är inte tillväxten som gett oss bättre liv, utan människors strävan efter bättre liv. Väl värt att minnas.

Joakim Pihlstrand-Trulp, en av Gröna partiets talespersoner

Slutligen vill jag ta tillfället i akt och tipsa om den här boken:

En utmärkt rapport/bok
Hör av dig till mig om du vill få den tillhanda som pdf