Perfektion eller förändring

Jag har varit med om ett antal diskussioner över åren där jag stött på argumentation i linje med att perfekt endast är gott nog. Exempelvis när det gäller kosthållning som vegetarian (i dess verkliga betydelse, d v s endast vegetabilier) eller livsstil som vegan (inrymmer hela livscykeln). Jag har sedan länge antagit en mer avslappnad hållning i frågan. Inte för att jag vill slippa undan, utan för att jag inser att jag endast kan göra så gott jag kan och bör kunna få vara nöjd och trygg i det.

Min vän Sanna Vankanaho Eriksson delade följande tänkvärda bild/text på fäjsböck för en liten tid sedan:

En vacker och i min värld väldigt sann uppmaning. Något som hur som helst måste kunna få diskuteras och perspektiviseras.

Min ståndpunkt kan sammanfattas enligt följande:

Fulländning (100 %) existerar inte annat än som en onåbar idé á la Platon eller religiös fanatism. Sekterism och långt driven separatism leder knappast framåt.

Det går alltid att göra mer. Alltid. Och det är bedrägligt.

Den insikten får emellertid inte leda till att vi inte ska göra så gott vi kan, för det bör vi, men det är alltför lätt att knäcka ett engagemang, en vilja, enkom för att det som görs aldrig anses vara tillräckligt. Har sett det förr.

Jag är mycket hellre vegan till 96 % på grund av dumpstringen och inspirerar andra till att tänka till om miljö och djurförtryck, än ger upp bara för att jag aldrig kan bli 100 % i dagens sjuka samhälle.

Det var mina 2 ören. Varsågod.