Debattartikel om basinkomst i Fria

Roligt att Fria Tidningen ville publicera min debattartikel om basinkomst. Har suttit i en mörk grotta de senaste åren, så det känns skönt att se solen nu igen.

Basinkomst förenar det bästa från höger och vänster

PUBLICERAD: TORSDAG 6 FEBRUARI 2014, 17:04

Basinkomst är en del av vägen till ett samhälle där empati, social närvaro och kultur värderas högre än pengar och prylar, skriver Joakim Pihlstrand-Trulp, talesperson för Gröna partiet.

Basinkomst kan definieras som en individuell, regelbunden utbetalning utan motprestation som ger en grundläggande ekonomisk trygghet. Det handlar alltså inte om lyxkonsumtion utan om sådant som mat och hyra.

Reformens finansiering är självklart en viktig fråga, men utan att dyka in i detaljer skulle vi redan i dag kunna byta ut större delen av socialförsäkringssystemet mot basinkomst. Vi skulle då även komma bort från byråkratiska kvarnar och det enorma psykologiska lidande som diverse kontrollinstanser ofta innebär.

Ett viktigt perspektiv är att basinkomst är en frihetlig reform som frigör människan. Samtidigt innebär den även social rättvisa och behövlig fördelning av resurser. Sannolikt skulle reformen dessutom ge såväl hög flexibilitet på arbetsmarknaden som obefintlig arbetslöshet.

En av basinkomstens styrkor är alltså att den smälter samman det bästa från höger och vänster. Som exempel förespråkade den nyliberala gurun Milton Friedman basinkomst, även om hen kallade det för negativ inkomstskatt. Trots detta stöder inget av de i riksdagen etablerade partierna reformen. Visst är det paradoxalt, men kan möjligen förklaras med att idén om basinkomst främst är grön där specifika blå och röda perspektiv kan ingå.

Det vi kunnat se av lokala försök med basinkomst i exempelvis Kanada, Namibia eller Indien är att initiativen gett en tydlig förbättring av berörda samhällen. Det är möjligt att missbruk, prostitution och avhopp från skolan inte försvinner helt, men empirin visar att sådant förekommer i långt mindre utsträckning med en basinkomst. Människor får möjlighet att ta hand om sig själva och varandra. Trygghet och ro ger kreativitet och vilja till ansvar.

Den arbetsmarknadspolitik som bedrivs av både den sittande regeringen och oppositionen stammar från nyliberal teori där mål om låg inflation anses ha högsta prioritet och arbetslösheten får bli vad den blir. Det talas om optimal arbetslöshet, som om någon sådan ens existerar. Tanken är att det ger en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden till förmån för arbetsgivarintressen.

Arbetsmarknadspolitiken har alltså under de senaste 30 åren främst gått ut på att slå sönder arbetsrätten och sikta på inflationsmål istället för låg arbetslöshet. Vi har sett avregleringar, numera 8 procent ”naturlig” arbetslöshet och hur arbetstagare genomgående accepterar sämre villkor på grund av hot om friställning. Samtidigt görs enorma vinster på sagda politik.

Genomförandet av en basinkomst skulle självklart förskjuta maktbalansen till arbetstagarnas fördel. Det skulle vara möjligt att säga nej till eller lämna ett arbete utan att riskera vräkning eller få problem med det sociala skyddsnätet. Det skulle även kunna vara bra för arbetsgivare då basinkomst gör det möjligt att förenkla och reducera reglerna kring anställning. Det kan låta illa att det skulle bli lättare att avskeda, men i synnerhet småföretagare skulle må bra av att kunna anställa utan att riskera verksamhetens överlevnad. Basinkomst som grundtrygghet är här själva poängen.

Positivt är att själva basinkomsten därför sannolikt ger en hög flexibilitet på arbetsmarknaden. Vi skulle säkert också se många fler gå ner i tjänst till olika grader av deltid. Tvång behövs knappast, utan det bör gå att få jobba såväl mycket som lite. Flexibilitet bör alltså gälla även där.

De flesta människor skulle säkert må bra av att arbeta mindre. Det är också vad många själva säger att de önskar. Dagens stressnivåer och mentala ohälsa stöder också den tesen. Basinkomst gör helt enkelt självvald arbetstidsförkortning möjlig. En mindre stressad och pressad befolkning är med säkerhet också gladare, nöjdare och friskare. Arbetslöshet och stressrelaterade sjukdomar skulle ha goda förutsättningar att bli sällsynta fenomen.

Att fler jobbar färre timmar leder naturligtvis till att vi delar på jobben istället för att som idag försöka hitta på tjänster eller tvinga ut folk till arbeten som inte finns. För flertalet är det dock inte så enkelt att gå ner i arbetstid i dag. Men varför ska några vara utan arbete och leva med ångest och misströstan, medan andra sliter ut sig genom att jobba för mycket?

Förutom Vänsterpartiet står de etablerade partiernas arbetslinjer snarast för att fler måste jobba mer och längre. Intressant nog har forskningen visat att människor som har en grundläggande trygghet tenderar att arbeta mer än om tillvaron är osäker. De är dessutom mer produktiva när de arbetar. Av egen fri vilja. Det smäller väl ändå lite högre än dagens idisslade arbetslinje?

För Gröna partiet är det självklart att målet med samhället bör vara att dess samtliga invånare ska ha chans till att leva goda liv. Hur sedan begreppet ”goda liv” definieras beror på värderingar och ideologi, men för oss handlar det främst om frågor som: Har vi tid för varandra? Mår jag och min omgivning bra? Vad vill jag med livet?

En basinkomst skulle göra det möjligt för oss att förverkliga oss själva, kunna bidra konstruktivt till samhället, låta kreativiteten och uppfinningsrikedomen flöda, få mer kontroll över vår tid och vårda sociala relationer.

Vi är därför trygga i insikten om att basinkomst är en del av vägen till ett samhälle där empati, social närvaro och kultur värderas högre än pengar och prylar. Där livet är viktigare än ekonomisk tillväxt. Där vi helt plötsligt står ganska nära visionen om det hållbara samhället.

Joakim Pihlstrand-Trulp • Gröna partiet

Basinkomst ftw!!

Här är en intressant artikel på engelska om en begränsad variant av basinkomst som prövades under fyra år i den lilla staden Dauphin i Kanada. Försöket var egentligen en stor social framgång, men tystades 1978 ner av en ny politisk majoritet i kombination med ekonomisk recession. Det som hände var att all data som samlats in inte analyserades.

Om det säger artikeln följande:

Meant to last several more years, the program came to a quick halt in 1978 when an economic recession hit Canada. The recession had caused prices to increase 10 per cent each year, so payouts to families under Mincome had increased accordingly.

Trudeau's Liberals, already on the defensive for an overhaul of Canada's employment insurance system, killed the program and withheld any additional money to analyze the data that had been amassed.

En forskare vid namn Evelyn Forget (professor i hälsovetenskaper vid universitetet i regionen Manitoba där Dauphin är situerat) undersökte emellertid saken och säkrade tillgång till informationsmaterialet 2009. Vilka positiva effekter för samhället och individer som försöket gav upphov till kan delvis uttydas genom följande citat från artikeln:

Initially, the Mincome program was conceived as a labour market experiment. The government wanted to know what would happen if everybody in town received a guaranteed income, and specifically, they wanted to know whether people would still work.

It turns out they did.

Only two segments of Dauphin's labour force worked less as a result of Mincome—new mothers and teenagers. Mothers with newborns stopped working because they wanted to stay at home longer with their babies. And teenagers worked less because they weren't under as much pressure to support their families.

The end result was that they spent more time at school and more teenagers graduated. Those who continued to work were given more opportunities to choose what type of work they did.

“People didn't have to take the first job that came along,” says Hikel. “They could wait for something better that suited them.”

For some, it meant the opportunity to land a job to help them get by.

Redan för nära 40 år sedan hade alltså politikerna på fötterna för att genomföra konstruktiva reformer för ett rättvisare och mer jämlikt samhälle där färre går under av ekonomiska skäl. Jag tillåter mig att sucka högt.

Interpellation om basinkomst

Annika Lillemets (Mp)

Jag blir glad att Miljöpartiet driver frågan om basinkomst i parlamentet. Fast med förlov sagt är de flesta Mp-riksdagsledamöter inte särskilt hugade och det var längesedan de var det. Däremot lämnade Annika Lillemets nyligen (21 februari) in en seriös fråga om saken till Regeringen. Den löd som följer:

Resolutionen role of minimum income in combating poverty and promoting an inclusive society in Europe, som antogs av en stor majoritet i EU-parlamentet den 20 oktober 2010, föreskriver en mängd olika åtgärder för att motverka fattigdom och social utslagning i unionen.

EU-parlamentet framhåller bland annat att olika försök visat att villkorslös medborgarlön (basic income) är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom och utslagning och ge alla ett anständigt liv. Parlamentet uppmanar därför i resolutionens 34 § och 44 § såväl EU-kommissionen som medlemsländerna att inleda praktiska och omfattande försök med villkorslös medborgarlön som ett sätt att uppnå social rättvisa och lika möjligheter. I 44 § påpekas att villkorslös medborgarlön är icke-stigmatiserande och har förmågan att förebygga dold fattigdom.

Med anledning av detta vill jag fråga hur statsrådet avser att förverkliga resolutionen, särskilt 44 §, i Sverige.

Maria Larsson (Kd)

Interpellationen lämnades in till Socialförsäkringsminister Ulf Kristensson (M), som av något outgrundligt skäl lämnade frågan vidare till Äldre- och folkhälsominister Maria Larsson (Kd). Den påföljande debatten i kammaren (12 april) inrymmer sju inlägg, tre från Annika Lillemets (Mp) och fyra från statsrådet ifråga. Det blir lite väl långt att citera debatten i sin helhet här på bloggen, så jag gör mitt bästa för att plocka ut godbitarna med påföljande (ibland sarkastiska) kommentarer.

Maria Larsson (Kd)

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att alla som kan ska ges möjlighet att bidra till sin egen och samhällets utveckling genom arbete. Arbete ger möjlighet till social delaktighet och ekonomisk trygghet genom löneinkomst. Arbete ger även inträde till de sociala trygghetssystemen, och som kompletterande skydd finns behovsprövat ekonomiskt bistånd. [...] Ekonomisk grundtrygghet är avgörande för ett inkluderande samhälle och regeringen anser att trygghetssystemen ska utformas för att främja människors möjlighet och vilja att träda in på arbetsmarknaden.

Föga förvånande är svaret... *ta-daa*... Arbetslinjen.

Svaret är således inriktat på att de som råkar stå utanför de sociala trygghetssystemen och exempelvis inte har haft möjlighet att jobba i tillräckligt stor utsträckning (säg A-kassans arbetskrav på minst 17 h/vecka under ett halvårs tid) eller de som blir utförsäkrade men fortfarande är för sjuka för att lönearbeta, ja, dem skiter de så kallat regeringsfähiga högaktningsfullt i!

[...] I den mån kommissionen och andra medlemsländer finner det intressant och ändamålsenligt att genomföra försök med villkorslös basinkomst tar regeringen gärna del av dessa erfarenheter.

Det gamla vanliga feg-argumentet om att det låter vi minsann någon annan göra. Inte vi, inte nu. Det är någon annans problem.

Här vill jag framhålla att den öppna samordningsmetoden innebär möjligheter till erfarenhetsutbyte mellan medlemsländer för att gemensamt utveckla ett mer socialt Europa i enlighet med den nya strategin för smart och hållbar tillväxt för alla, den så kallade Europa 2020-strategin.

"Smart och hållbar tillväxt". Vad är det för menlöst tomtespråk? Högvörderliga statsrådet väljer att inte fatta någonting. Tom borgarboll.

Annika Lillemets (Mp)

EU-parlamentet uppmanar till politisk fantasi och nytänkande, något som är nödvändigt för att skapa förutsättningar för ett bra liv för alla, inte bara för de starkaste, friskaste och mest anställningsbara – vad nu det råkar vara för något. Fattigdom och maktlöshet är nämligen inget man väljer. Det är inte den enskilda människans fel att [hen] är fattig. Det är inte resurser som saknas utan politisk vilja till rättvis fördelning av arbete, pengar och makt.

[...] de sociala och ekonomiska klyftorna ökar i Sverige. Allt fler slås ut och allt fler förnedras i mer eller mindre konstlade arbetsmarknadsåtgärder. Vi har massarbetslöshet samtidigt som många lönearbetar mer än de mår bra av. Allt effektivare produktionsmetoder minskar behovet av arbetskraft. Att vi inte behöver arbeta så mycket för att tillgodose våra grundläggande materiella behov är en historiskt ny situation, och vi borde glädjas åt vår nyvunna frihet i stället för att alltmer fåfängt försöka skapa full sysselsättning till varje pris, genom ständigt ökad konsumtion som inte längre gör oss lyckligare och som skadar miljön.

Poäng till de gröna. Shit, vad jag gillar Annika!

[...] I EU:s största land, Tyskland, debatteras medborgarlön seriöst. I en rapport från det ansedda världshandelsinstitutet i Hamburg som kom häromåret framhålls att de som får göra vad de brinner för arbetar mycket effektivare än de som släpar sig till jobbet i trött rutin. De möjligheter att förverkliga livsprojekt – att starta företag, vidareutbilda sig och så vidare – som medborgarlön öppnar för, har enligt rapporten en betydande nationalekonomisk potential. Man bedömer att mellan 600 000 och 1,2 miljoner nya jobb skulle kunna skapas i Tyskland utifrån människors egna idéer genom införandet av en villkorslös grundinkomst. Den skulle kunna ge människor verklig makt över sina liv och chans att frigöra sin kreativitet. Detta är något väsensskilt från tvånget att delta i alltför ofta meningslösa arbetsmarknadsåtgärder som ofta inte leder någonvart eller i värsta fall leder djupare ned i förnedring.

Maria Larsson (Kd)

Jag vet mycket väl att Miljöpartiet på sina kongresser 1998, 1999, 2000 och senast på kongressen 2005 har slagit fast sin vilja att arbeta för någon form av medborgarlön i Sverige, men jag har också läst att man från och med 2008 slopade kravet på medborgarlön och att det i stället är rätt till arbete och egenförsörjning som ska utgöra grunden för Miljöpartiets synsätt.

Den medlemsomröstning eller rådslag om medborgarlön som skedde 2008 och som Larsson så förtjänstfullt refererar till var synnerligen präglat av ett fult diktat om att välja mellan pest eller kolera utifrån frågeformuleringarna som deltagarna hade att ta ställning till.

Det handlade i korta drag om att antingen rösta för en medborgarlön där vi skulle ha ett skattetryck på 98 % eller för något annat sätt att försöka fixa grundtrygghet i samhället. Manipulationen kan vi tacka Lennart Olsen & Co för.

Det finns alltså en anledning till att endast 5 % av medlemmarna valde att rösta i frågan. Många valde aktivt att lägga ner sin röst eftersom det saknades relevanta alternativ.

Knappast särskilt hållbart ur demokratiskt hänseende utan enbart tragiskt om det anses vara "partiets linje". Ungefär som medlemsomröstningen om utträdeskravet ur EU, där såväl båda språkrören som Miljöpartiets meste EU-politiker och grundare Per Gahrton pekade med hela handen.

Hade medlemmarna något egentligt val under de förutsättningarna? Det blev ju ungefär som att välja mellan språkrören och utträdeskravet. Rådslaget om medborgarlön ligger i samma division.

[...] Den beskrivning av Sverige och den generella välfärden i vårt land som Annika Lillemets ger överensstämmer nog inte med vare sig min eller de flesta andras syn.

Jasså? Och det vet minsann högt ärade statsrådet med trygg och säkerställd förvissning?

[...] Arbetslöshet och fattigdom hör ihop. Vi vet att bästa sättet att bekämpa fattigdom är att människor får möjlighet till egenförsörjning.

Människan saknar ju visioner och politisk vilja. Det etablerade systemet och den egna makten framför allt. Det blir mer och mer uppenbart ju längre debatten fortgår.

Annika Lillemets (Mp)

Vi skulle behöva ett basinkomstnätverk som i Tyskland. Där ingår ledande politiker från alltifrån kristdemokraterna CDU, till vänsterpartiet Die Linke, och även många tyska ekonomer ingår. Jag vill nämna kristdemokraten Dieter Althaus, som tidigare var regeringschef i Thüringen och en av Tysklands tyngsta politiker. Han har föreslagit en medborgarlön på 800 euro i månaden utan motprestation. Han anser att en sådan reform skulle kunna genomföras inom fyra fem år och vara budgetneutral genom att den ersätter en stor del av de nuvarande välfärdssystemen och minskar byråkratin.

Systemet skulle också fungera så att arbete alltid skulle löna sig även för dem med mycket låga inkomster. Althaus framhåller vidare att villkorslös medborgarlön skulle uppvärdera det obetalda arbetet i hem och samhälle. Ännu en god effekt som han framhåller skulle vara att människor med medborgarlön för reell möjlighet att välja bort underbetalda jobb med dålig arbetsmiljö.

Förslaget utreds vidare av Konrad Adenauer-stiftelsen, CDU:s idéutvecklingsstiftelse. Dessa tankar verkar inte har spritt sig till svenska kristdemokrater. Jag undrar lite varför. Det belyser också vad jag är ute efter när jag talar om detta.

[...] Det skulle kunna ha en mycket bra fördelningspolitisk effekt. Det bygger på en mycket positiv och liberal människosyn om att alla har rätt till frukterna av våra gemensamma tillgångar. Det handlar inte om bidrag. Det handlar om att varje individ själv anses kapabel att ta ansvar för sitt liv.

[...] Får vi förtroende växer vi med det. [...] Det vore en väldigt viktig förändring att gå från att se människor som lata som ska piskas på för att göra någonting bra till att se dem som kapabla och ansvarstagande.

Ja, varför inte lite positiv syn på oss som samhällsvarelser som omväxling? Det kanske vore något för dagens så kallade liberaler. Eller kvasiliberaler som jag tycker är en mer passande benämning. Jag menar, läs Adam Smith ordentligt. Eller varför inte Milton Friedman? Denna tongivande nyliberala storfräsare som ju förordade negativ inkomstskatt vilket, hör och häpna, är ett annat ord för basinkomst eller medborgarlön.

Maria Larsson (Kd)

Det är naturligtvis så att man kan läsa rapporterna från andra länder med lite olika glasögon. Jag ska med intresse och öppenhet ta del av de eventuella försök som genomförs på parlamentets uppmaning till medlemsstater och det som kommissionen uppmanas att göra om det nu uppstår några sådana.

Det låter för bra för att vara sant. Och det är nog sant åtminstone.

[...] Man får lite ställa medborgarlönen mot de uppbyggda systemen. Jag menar att det är viktigt för en nation att ha ett system där människor uppmuntras att bidra i den utsträckning som de kan. Egenförsörjning ska uppmuntras. Om man arbetar lite mer ska det också synas i plånboken.

Arbetslinjen ånyo. Tröttsamma människa.

[...] De system som vi har byggt upp – trygghet vid inkomstbortfall och behovsprövat ekonomiskt bistånd – är det någonting som i Miljöpartiets värld skulle avskaffas till förmån för en medborgarlön?

Javisst. Har inte det varit självklart hela tiden? Dessutom handlar det inte om att avskaffa, utan om att ersätta och radikalt förbättra.

Annika Lillemets (Mp)

Det handlar om grundläggande värderingar, människosyn och vilket samhälle vi vill ha. Vi gröna tror på människors kreativitet och vilja att bidra till samhället. Medborgarlön är vår vision på längre sikt. Det är en rättighet, en inkomst, som alla får utan villkor eller krav utan förnedrande prövning.

Det handlar också om hur vi ser på arbete. Lönearbete så mycket som möjligt oavsett innehåll är inget gott i sig. All verksamhet som någon avlönas för att utföra är inte meningsfull eller nyttig. Lika sant är att mycket oavlönat arbete är mycket viktigt.
Lönearbetet är bara en del av arbetet, och arbetet är bara en del av livet. Villkorslös medborgarlön skulle kunna befria arbetet från den överspelade funktionen av disciplineringsinstrument. Om alla fick bättre möjlighet att förverkliga sina drömmar och livsprojekt skulle mycket gott kunna åstadkommas.

[...] Men idén möter i Sverige känsloladdat och irrationellt motstånd till skillnad mot i många andra länder. Det vore synd om fördomar och låsningar skulle leda till att inga försök med villkorslös basinkomst genomförs i vårt land, vilket statsrådets svar tyvärr pekar på. Jag tycker att vi ska ta EU-parlamentets uppmaning på allvar.

De Gröna - De Grå
28 - 5

Maria Larsson (Kd)

Jag ser fram emot att ta del av ett mer detaljerat förslag på hur Miljöpartiet tänker sig medborgarlönen och har finansiering för det framöver i kommande budgetar. Det ska bli mycket intressant att följa.

[...] När det gäller fattigdomsbekämpning är tillväxten av arbete helt central. [...] Utbildningsfrågorna är en annan del som är viktig när man långsiktigt ska bekämpa fattigdom.

De Gröna - De Grå
28 - 3

Sjung basinkomstens lov

Isobel Hadley-Kamptz

Trevligt att se grundtrygghet lyftas i samhällsdebatten av andra än gröna förkämpar. Och Milton Friedman (nyliberal guru som förespråkade negativ inkomstskatt).

Isobel Hadley-Kamptz har tagit upp medborgarlön förut och här är det senaste inlägget på Expressens ledarsida.

Arbetstidsförkortning, basinkomst & grön skatteväxling

Foto: Lars Johansson

Jag är övertygad om att arbetstidsförkortning skulle leda till ökad livskvalitet. Det skulle ge mer tid för socialt liv, intressen, hobbies, kunskapsutveckling och kultur. Dessutom ger det möjlighet till att fler får utrymme på arbetsmarknaden. Det är väl förmodligen ett av skälen till varför de borgerliga krafterna ogillar idén eftersom det skulle kunna slå hål på strategier om "naturlig" eller optimal arbetslöshet. Ja, då optimal i meningen arbetsgivar- och kapitalintressen.

Foto: Peter Szamer

I frågan om arbetstidsförkortning ingår delvis insikten om att vi konsumerar alldeles för mycket idag för att miljön ska ha en chans. Eftersom jag anser att rationell konsumtion är något positivt och eftersträvansvärt, så tycker jag inte att en arbetstidsförkortning med bibehållen lön är nödvändig eller ens önskvärd. Det gör också att en normförändring till exempelvis genomsnittligt sex eller fyra timmar per dag blir lättare att genomföra då förslaget inte måste finansieras i direkt mening.

Eftersom resonemanget ovan riskerar att låta nyliberalt, så vill jag vara tydlig med att jag är för stark fördelningspolitik liksom den utmärkta idén om basinkomst eller medborgarlön. Det senare har även en sådan nyliberal auktoritet som Milton Friedman (som lanserat idén om optimal arbetslöshet) propagerat för, men hen kallade det då negativ inkomstskatt.

Foto: Hans Wretling

Visionärt konkret tänker jag mig en basinkomst på säg 5 000 kr i månaden (exakt siffra beror förstås på de samhällsekonomiska möjligheterna och den kan mycket väl hamna högre), en genomsnittlig arbetsvecka på 15-20 timmar samt grundavdraget höjt till kanske 100 000 kr per år med 100 % marginalskatt (en idé jag har efter Birger Schlaug) där var och en kan öronmärka sin inbetalda skatt till olika slags samhällsverksamheter som miljöarbete, kollektivtrafik, skola eller vård. Det senare kan i praktiken ses som en skattesänkning på arbete och kan därför sägas ingå i en grön skatteväxling, där det ingår att vi lägger skatt på uttag av råvaror, energi och miljöförstöring på rationella nivåer utifrån skattens funktion som styrmedel för beteenden. Det vore även lämpligt med en generell omsättningsskatt, istället för som idag skatt främst riktad mot omsättning som inbegriper mänsklig arbetskraft.

Det här är åtminstone en del av en vision om en statsekonomi som bygger på solidaritet och rättvisa, vilket vi människor bevisligen mår bra av. För mig är det en bild av ett samhälle där vi kan må bra som levande, tänkande och kännande varelser istället för att fastna i stress och krav som löneslavar och konsumister. Är det något du som läser håller med om eller finner provocerande?