Korruption

Illustration: Mario Brancaglioni

Det är en intressant frågeställning, den om vad korruption är. Min egen analys bygger i stora drag på uppdelningen av begreppet i kategorierna öppen och dold. Det bör vara självklart vad det står för, men jag kan ändå passa på att förtydliga. Dold korruption är det som anses vara mot lagen och oftast sker under bordet. Öppen korruption är då i stort sett resten, vilket inbegriper sådant som fantasilöner, omfattande förmåner, svågermentalitet etc.

Foto: Jens Karlsson

Gustav Fridolin, Helena Leander och Lise Nordin  angriper som exempel således den öppna korruptionen när de lägger en motion med rubriken Riksdagsarvoden, vilket alltså handlar om att riksdagsledamöternas arvoden bör sänkas med 10 000 kr/mån.

I direkt mening så har den motionen att göra med frågan om vad är det för människor vi vill ska representera oss i parlamenten? Önskar vi politiker som brinner för samhällsfrågor och vilja att förändra till det bättre (utifrån sin ideologi)? Eller tycker vi tvärtom att det är bra med kallhamrade karriärister som mest bara ser till sin egen vinning?

Kanske är det alltför retoriska frågor? Som en konsekvens av den frågeställningen så anser jag emellertid att argumentet som säger att politiker behöver riktigt "bra" löner för att syssla med politik, för annars går de till näringslivet, helt enkelt inte är något giltigt argument. Om något, så är det väl snarare tvärtom? Personligen vill jag mycket hellre ha ivrare och förändrare än maktlystna byråkrater. Den senare gruppen är dessutom ytterst framtidsfarlig i sin realpolitiska inertia.

On a note så tycker jag därför att det är tråkigt, ja, rentav pinsamt, att inte samtliga miljöpartistiska riksdagsledamöter har ställt sig bakom motionen. Så har det emellertid varit under alla år som Miljöpartiet suttit i riksdagen. Jag vet att exempelvis Gustav Fridolin lade liknande motioner när hen satt i riksdagen under sin första period, och även då ställde de flesta mp-riksdagsledamöter uppenbarligen inte upp på sådana motioners intentioner. Det här kan ju tyckas dåligt, men då går det ju samtidigt att fundera över hur sådana frågor relateras till av övriga partier? Det gröna partiet har ändå som rörelse ambitionen att ta i problemen, trots att det kanske brister emellanåt på den representativa nivån.

Hela den miljöpartistiska riksdagsgruppen har däremot ställt sig bakom en motion som handlar just om att partiernas bidragsgivare (som ger mer än 20 tkr) behöver synliggöras. Motionen heter också Offentliggörande av partiers bidragsgivare.

Foto: Janne Olander

Det senare motionsexemplet har förstås inte något att göra med att komma åt egenvinning och girighet, utan handlar om den organisationella bilden och då de omfattande bidragsstöd som ges till i synnerhet moderaterna. Just moderaterna, tillsammans med kristdemokraterna, vill inte ställa sig bakom varken motion eller något förslag om ömsesidig förbindelse att redovisa bidrag. Tydligen vill de inte gärna att bidragsgivares agenda syns i det öppna. Kanske på grund av att de då skulle riskera mindre bidrag alternativt haussat mediarabalder och opinionen mot sig. Det är emellertid bara gissningar från min sida. Att valhemligheten skulle vara ett problem är bara ett blekt svepskäl, för det kan ju knappast råda några tvivel om att tunga elefanter som exempelvis Wallenbergare eller Stenbäckar röstar mörkblått.

Jakop Dalunde

Här är två artiklar på Newsmill som diskuterar just frågan om partiernas bidragsgivare, nämligen "Hemliga donationer bygger borgerlig ekokammare" samt, av Jakop Dalunde, "Alliansens vänner bör redovisa hemliga kampanjbidrag".

Som avslutning vill jag tipsa om ytterligare några läsvärda artiklar i ämnet, nämligen "Blåögda svenskar" av reporter Anna Dahlberg i Expressen idag, Peter Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN på samma tema samt en situationsbeskrivning och -analys i Expressen av Ingvar Hedlund och Annie Reuterskiöld.

Avskaffa monarkin & nej till president

Jag tänkte fortsätta min bloggmässiga uppvärmning lite till genom att nagla fast monarkin i blickfånget. En lika liten som kär fråga för en antirojalist. Kanske är frågan närapå obefintlig i vikt, men just rättvise- och traditionalistaspekterna gör att den känns tillräckligt relevant för att dryfta. Till saken.

För många år sedan funderade jag över det här som är så populärt i kritiken av monarkin, nämligen det om att tvunget ersätta monarken med en president. Jag kom snart fram till att jag inte såg någon poäng med republik. Och jag ser fortfarande ingen poäng med det. Vi behöver inte en president, med kanske ännu större kostnader som resultat, bara för att monarken blir avsatt. För min del tycker jag att demokrat räcker alldeles utmärkt som epitet, och jag tror att vi utan problem kan hänvisa till posten statsminister och vara nöjda med det.

Behöver vi ens en statschef, som mest bara har en ceremoniell och representativ funktion? Sådant som att öppna riksmötet skulle ju passa för riksdagens befintliga talperson och att leda en konselj vid regeringsskifte kan väl lika gärna avgående regeringsrepresentant göra? Eller varför inte Wallenberg, Kamprad, Rausing, Stenbäck eller någon annan wanna-be-kung? Kanske med diplom som motprestation?

Någonstans tycker jag att det verkar som att anledningen till att just republik förespråkats och blivit norm i monarkikritiken ursprungligen handlar om ett förhärligande av nationen USA. Stämmer det, så är det bara löjligt. Stämmer det inte så skulle jag uppskatta att någon upplyser mig om de verkliga skälen.

Det är givetvis positivt att monarkahuset har inrättat en kognatisk tronföljd sedan 1980, vilket betyder att äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Det ärar dem. Nu är det bara ett problem kvar med tronföljden, nämligen att den ärvs. Jag skulle därför vilja föreslå monarkval kanske varannat år. Det skulle sätta lite piff på cirkusen.

En annan attraktiv väg att gå är att privatisera monarkin, vilket ju är populärt och sker på så många andra samhällsområden idag. Särskilt tidsandan samt valspråket ”för Sverige - i tiden” borgar för ett sådant förfaringssätt. En köpt licens och saken är klar. Det vore stringens det, Reinfeldt! Det skulle också bli bra mycket roligare med flera monarker som får konkurrera om uppmärksamheten. Så, vad väntar vi på? Konkurrensutsätt monarkahuset nu!

Paradoxalt nog så är mig veterligen varken moderater, folkpartister eller sossar förespråkare för den lösningen. Det förvånar verkligen eftersom ju allt blir bättre om det privatiseras och konkurrensutsätts, enligt nyliberal billig retorik. Det vore ju också att verkligen tala med samhällsandan.

En slutsats jag drar av de båda exemplen är att det optimala vore att avskaffa kunglig börd rakt av, men att det som alternativ ändå går bra att behålla statsskicket monarki i Sverige. Naturligtvis med vissa förbehåll som redogjorts för ovan. Det är inte så att jag har gått och blivit rojalist, men det gäller ju att försöka se möjligheterna, eller hur?

Slottet, hämtad från jinge.se

Något som jag, hur monarkin än utformas, fortfarande är starkt kritisk till är det som betecknas som apanage. Det är i korta drag statens bidrag till hovets verksamhet och det som föranleder att somliga menar att monarkafamiljen står för ett avancerat fall av socialbidragstagande. Det finns en tydligt skev rättvisesapekt i att en familj där varje familjemedlem (utom Silvia) är mångmiljonär ska erhålla ca 125 miljoner kr i bidrag varje år för sin så kallade verksamhet. Då är heller inte sådant som polisbevakning och omkostnader utanför hovets direkta verksamhet inräknat. Det blir ytterligare suspekt då det inte finns någon insyn i hur drygt hälften av pengarna används, d v s det som går till Hovstaten. Den andra hälften går till Slottstaten, som blivit något mer öppen nu på 2000-talet och årligen granskas av riksrevisionen. Hovstaten granskas av en privat revisor vid namn Evy Jakobsson. Jag vet förstås inte, men det går ju att undra lite över vilken slags tacksamhet som föranledde att hen år 2006 fick Kungens medalj av 8:e storleken i serafimerband?

I en artikel i Aftonbladet från 2003, så ger C-G uttryck för att hen "vill ha mycket mer pengar". Samtidigt så "störs [hen] inte av bristen på insyn.

- Jag tycker det är ganska bra, det måste jag säga, säger h[e]n och skrattar glatt."
Bör vi vara förvånade? Nej, självklart vill monarken slippa att bli skärskådad, men då kan hen också få slippa stålarna. Varje år verkar det också vara samma visa, exempelvis enligt en liknande artikel i Aftonbladet från 2007.

Graf från Ekot, Sveriges Radio

Hur än monarkin kommer att utformas framöver, som existens eller icke-existens, så anser jag att apanaget är något som bör dras in. Ska det allmänna stå för kostnaderna för underhåll av slott och föremål, så bör enligt enkel logik också allmänheten ha tillgång till dessa. Kanske som i exempelvis de flesta simhallar eller muséer, alltså förknippat med inträdesavgift? Vid en privatisering kan ju Hovet istället börja sälja sina tjänster, hushållsnära eller ej, för att finansiera karusellen. Det skulle säkert gå fantastiskt bra med ruljansen med tanke på hovets fantastiska popularitet.

Det finns många som menar att vi får tillbaka de investerade pengarna med råge, med anledning av den marknadsföring av Sverige som monarkahuset bidrar med. Hur det är med den saken beror nog på vem som räknar. Jag är nämligen säker på att det går att räkna på många olika vis när det gäller sådana samband. En bekant till mig menade att monarki är viktig för att det indikerar stabilitet i landet och därmed lockar utländska företag att handla med de inhemska. Det är ett argument jag inte köper alls. Företag handlar rimligen med ”svenska” företag, inte för att vi råkar ha en monark, utan för att det finns vinster att hämta i handeln. Monarkin bör vara tämligen egal i det hänseendet.

I min värld överväger nackdelarna med att behålla ett arkaiskt och orättvist system som monarkin innebär. Omfattande ärvda privilegier kan ju inte vara särskilt sunt. Därför är det dags att sätta ner foten och avskaffa monarkin i dess nuvarande form omedelbums! Som trevlig bonus så skulle också de allra flesta nationalister få ett litet personligt helvete av tandagnisslan, och det är ju faktiskt värt en del. En risk är att vi skulle få fler nationalister, ehuru jag tror att chansen är större för det omvända. Åtminstone på sikt.