Korruption

Illustration: Mario Brancaglioni

Det är en intressant frågeställning, den om vad korruption är. Min egen analys bygger i stora drag på uppdelningen av begreppet i kategorierna öppen och dold. Det bör vara självklart vad det står för, men jag kan ändå passa på att förtydliga. Dold korruption är det som anses vara mot lagen och oftast sker under bordet. Öppen korruption är då i stort sett resten, vilket inbegriper sådant som fantasilöner, omfattande förmåner, svågermentalitet etc.

Foto: Jens Karlsson

Gustav Fridolin, Helena Leander och Lise Nordin  angriper som exempel således den öppna korruptionen när de lägger en motion med rubriken Riksdagsarvoden, vilket alltså handlar om att riksdagsledamöternas arvoden bör sänkas med 10 000 kr/mån.

I direkt mening så har den motionen att göra med frågan om vad är det för människor vi vill ska representera oss i parlamenten? Önskar vi politiker som brinner för samhällsfrågor och vilja att förändra till det bättre (utifrån sin ideologi)? Eller tycker vi tvärtom att det är bra med kallhamrade karriärister som mest bara ser till sin egen vinning?

Kanske är det alltför retoriska frågor? Som en konsekvens av den frågeställningen så anser jag emellertid att argumentet som säger att politiker behöver riktigt "bra" löner för att syssla med politik, för annars går de till näringslivet, helt enkelt inte är något giltigt argument. Om något, så är det väl snarare tvärtom? Personligen vill jag mycket hellre ha ivrare och förändrare än maktlystna byråkrater. Den senare gruppen är dessutom ytterst framtidsfarlig i sin realpolitiska inertia.

On a note så tycker jag därför att det är tråkigt, ja, rentav pinsamt, att inte samtliga miljöpartistiska riksdagsledamöter har ställt sig bakom motionen. Så har det emellertid varit under alla år som Miljöpartiet suttit i riksdagen. Jag vet att exempelvis Gustav Fridolin lade liknande motioner när hen satt i riksdagen under sin första period, och även då ställde de flesta mp-riksdagsledamöter uppenbarligen inte upp på sådana motioners intentioner. Det här kan ju tyckas dåligt, men då går det ju samtidigt att fundera över hur sådana frågor relateras till av övriga partier? Det gröna partiet har ändå som rörelse ambitionen att ta i problemen, trots att det kanske brister emellanåt på den representativa nivån.

Hela den miljöpartistiska riksdagsgruppen har däremot ställt sig bakom en motion som handlar just om att partiernas bidragsgivare (som ger mer än 20 tkr) behöver synliggöras. Motionen heter också Offentliggörande av partiers bidragsgivare.

Foto: Janne Olander

Det senare motionsexemplet har förstås inte något att göra med att komma åt egenvinning och girighet, utan handlar om den organisationella bilden och då de omfattande bidragsstöd som ges till i synnerhet moderaterna. Just moderaterna, tillsammans med kristdemokraterna, vill inte ställa sig bakom varken motion eller något förslag om ömsesidig förbindelse att redovisa bidrag. Tydligen vill de inte gärna att bidragsgivares agenda syns i det öppna. Kanske på grund av att de då skulle riskera mindre bidrag alternativt haussat mediarabalder och opinionen mot sig. Det är emellertid bara gissningar från min sida. Att valhemligheten skulle vara ett problem är bara ett blekt svepskäl, för det kan ju knappast råda några tvivel om att tunga elefanter som exempelvis Wallenbergare eller Stenbäckar röstar mörkblått.

Jakop Dalunde

Här är två artiklar på Newsmill som diskuterar just frågan om partiernas bidragsgivare, nämligen "Hemliga donationer bygger borgerlig ekokammare" samt, av Jakop Dalunde, "Alliansens vänner bör redovisa hemliga kampanjbidrag".

Som avslutning vill jag tipsa om ytterligare några läsvärda artiklar i ämnet, nämligen "Blåögda svenskar" av reporter Anna Dahlberg i Expressen idag, Peter Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN på samma tema samt en situationsbeskrivning och -analys i Expressen av Ingvar Hedlund och Annie Reuterskiöld.