30 oktober 2010

Om diskussion av SD på Schlaug.se

Under dagen har jag debatterat flitigt på Birger Schlaugs blogg i samband med inlägget om att Nobelstiftelsen fånar sig om Åkesson. Från att, enligt min mening, ha varit en rätt så givande diskussion, så började den efterhand gå på tomgång. Nu efter kommentar drygt 50 så lämnar jag den, då jag inte anser att diskussionen längre är tillräckligt konstruktiv för att förtjäna min tidsinvestering.

När jag uppfattar att "meningsmotståndare" inte orkar läsa tidigare inlägg i diskussionen, och saker börjar upprepa sig för mycket, ja, då uppfattar jag också att bristen på lyssnande har tagit sig över smärtgränsen för min del. En analogi är det berömda fenomenet plenumdebatt. Diskussionen har alltså mer eller mindre omvandlats till debatt och vi kan lika gärna säga A och B istället för våra argument. Den som ger upp sist vinner.

Det kan möjligen finnas en poäng med en sådan hållning i TV, där det gäller att "vinna" debatten, men om de förutsättningarna ska gälla i en mer närliggande diskussion så får "den andra sidan" gärna vinna för min del. Jag fortsätter hellre här istället, den mindre exponeringen till trots, och önskar mitt meningssyskon "Annelie" lycka till i debattens fortsättning. Det är taskigt av mig att överge, jag vet, men.. c'est la vie.

Det innebär naturligtvis inte att jag kommer att sluta diskutera på Schlaug.se. Nej, det är den bloggen alldeles för bra för!

Jag skulle här kunna fortsätta på det inslagna spåret med fortsatt kritik av SD, men tänker försöka undvika att fastna i främlingsfientlighetsperspektivet. Rasismen får bli något att återkomma till. Sådana frågor som tro på att exponentiell, obegränsad och evig tillväxt är önskvärd eller ens möjlig eller kritik av kapitalism, rådande framstegstro och antropocentrism samt förespråkande av verklig demokrati och livsrespekt står egentligen högre upp på min agenda. De är emellertid så stora, tunga och viktiga, att jag behöver känna att jag gör frågorna rättvisa. Avvaktar alltså på grund av den interna pressen. Men jag lovar att det kommer. Det måste det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar