berätta om.
Skulle iväg till Jobbcoach i Farsta, men råkade visst vara en timme för tidigt ute. Något jag insåg när jag ringde upp för att meddela att jag tyvärr skulle bli sen eftersom tunnelbanetåget fastnat i Hökarängen på grund av underkylt regn som bildat is i växeln. En absurditet i sig när februari bjuder på plusgrader (enter klimathot).Vi hänvisades till alternativa resvägar. Började tala om situationen med en tjomme som reste med sitt barn på tre år och skulle lämna på dagis. Jag är ju som jag är och tog rätt snabbt upp en politisk vinkel med att privatiseringar lett till minskat underhåll och "rationaliseringar", samtidigt som resurser till marknadsföring, juridik och byråkrati ökat.
Hen föreslog att vi skulle ta en promenad till Farsta C. Sagt och gjort, lite motion och samspråk på vägen gör ju bara gott. Dessutom var samtalet trevligt och upplyftande. Vi kunde konstatera att vi kommer från lite olika världar, men även hade en hel del gemensamt. Inte minst att båda sitter en aning i kläm när det gäller arbetsmarknaden.
Det här med arbetslöshet är dock inte helt dåligt eftersom det å andra sidan finns lite mer tid för att till exempel umgås. För den som tar sig den tiden och inte är nerklubbad av ångest.
Vi skildes åt när de tog bussen mot Tyresö. Hann bara med att ge ett av mina efternamn, men jag hoppas att hen hittar mig på Facebook. Kändes värdefullt, ödmjukt och öppensinnat. Spontana samtal med okända människor är inte särskilt vanligt idag. Ja, nästan förbjudet.
Min naturliga slutsats av den här lilla anekdoten från mitt enkla liv är att basinkomst vore något som skulle frigöra oss. Den är nämligen varken behovsprövad eller tidsbegränsad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar