Del 1: Bakgrund & politikens villkor

Resa mellan avhopp och åter hopp

Foto: Dace Balode

I början av 2006 tog jag fyra "friår" från politiken i samband med lyckan att bli förälder, men också sorg över att min ena förälder gått bort i cancer tidigare på hösten. I det läget kände jag dessutom en påtaglig desillusion över ett politiskt system som i stor utsträckning styrs av manipulation och egenvinning. Jag valde därför att gå ur Miljöpartiet för att nöja mig med att vara politisk enbart på det personliga planet, börja studera och ta chansen att till stor del vara hemmaförälder under tre år.

Jag gick med i partiet igen i oktober eftersom jag som många andra reagerade på att Sverigedemokraterna erhöll parlamentarisk legitimitet och att Moderaterna fick nästan en tredjedel av röststödet med sin nutids- och framtidsfientliga politik färskt intryckt i det svenska folkets immiga backspegel. Genom diskussioner förstod jag att det finns vilja att förändra den gröna partipolitiska rörelsen i en riktning jag välkomnar. Min tro på att det är möjligt väckte suget av engagemang.

Varför just Miljöpartiet?

Partiet står för helhetsperspektiv på världen, vilket särintresseorganisationer har problem med. Det är också det parti som tar ödesfrågorna på fullt allvar, liksom sådant som livskvalitet och livsrespekt. Jag har alltid varit nära förbunden med den gröna ideologin och hör därför hemma i Miljöpartiet. 

Demokrati skall med samverkan byggas

Den traditionella demokratin blir problematisk när den ibland verkar handla om att med formalistiska medel trycka igenom sin egen vilja mot andras vilja. Som grön vill jag se en förändring av detta till något som inkluderar istället för utmanövrerar,

Foto: Hillevi Nagel

ger närvaro istället för uppgivenhet och möjliggör istället för känslan av Kafka.

Makt som mål eller medel

Vi är väl bekanta med fenomenet att makt korrumperar och hur svårt sådant är att värja sig mot. Makt ska inte handla om egenvinning, utan bör vara ett medel för att uppnå verklig förändring. Makt kräver ansvar. Vi måste kunna stå för nödvändiga lösningar även om de råkar vara obekväma. Det gäller särskilt när världen är i kris som idag. Säljer vi oss själva för att nå makt, så är vi sålda i dubbel bemärkelse.

Den gröna ideologin måste vara kärnan för vår politik. Det direkta målet är varken röstetal, medlemsantal eller förtroendeposter, utan målet är den gröna omställningen av samhället. Ökande väljarsympatier och medlemsantal som effekt av en tydlig politik är välkommet, men som självändamål leder det enbart till självmål.

Höger eller vänster? In- eller utdefiniering?

Miljöpartiets utveckling kan ses som en svår men möjlig resa som särskilt liknar den färd Odysseus gjorde mellan Skylla och Karybdis. Det handlar om konsten att balansera mellan avgrunderna in- och utdefiniering. Glider vi ner i den ena eller andra graven så marginaliserar vi vår faktiska påverkan, vad vi än vill skylta med för omvärlden eller oss själva.

Att kompromissa bort sig själv till dess att det inte längre finns något att säga av vikt är minst lika illa som att stå utanför i kylan och skandera. Visst är det skönt med värme, men om vi stiger in i maktens korridorer och vänder det mesta av vad vi tror på ryggen,

Foto: Jan Rietz

vad ska då hända med alla andra som inte får vara med? Och vad händer med oss själva när värmen tagit slut?

Samarbetets helgd

Trots den kritiska tonen så anser jag att en stor del av politiken går ut på kompromiss och samarbete. Särskilt gäller det den parlamentariska arenan. Det handlar emellertid inte om att samarbeta eller inte samarbeta, utan om hur vi väljer att samarbeta. Vad grundar vi våra kompromisser på? Vilket pris betalar vi och vad vinner vi på det?

Resultat från samarbetet med sossarna har dels varit temporära sakpolitiska framgångar, men också en bortskalning av gröna kärnvärden. Miljöpartiet har exempelvis gradvis förvandlats till att i praktiken vara för militarism, EU och tillväxt. Sossarna står som vinnare på teknisk knock-out. Många miljöpartister har varit missnöjda med detta och särskilt efter det misslyckade valet så ifrågasätter alltfler nyttan av den rödgröna blockpolitiken.

Idealism och realpolitik

Det finns en traditionell diskurs i Miljöpartiet om de två falangerna "fundisar" och "realos". Det är en skev terminologi eftersom det är orealistiskt att tro att vi kan fortsätta i ens tillnärmelsevis samma spår som idag. Därför utvecklade jag

Foto: Hans Wretling

analysen till "idealister" och "realpolitiker" istället.

Kort och lite tillspetsat kan vi säga att idealisterna står för visionerna medan realpolitikerna står för de byråkratiska verktygen. Ingen är enbart det ena eller det andra och det behövs en god balans dem emellan. Jag tror att den balansen mellan tummen och pekfingret hittas vid 70 % idealism och 30 % realpolitik. Det är avgörande för oss att vi har en tydlig förankring i den gröna ideologin.

Kraven och nödvändigheten

Miljöpartiets parlamentariska roll är viktig, men underordnad det viktigare arbetet med att medvetandegöra människor. Vi gröna gör en realistisk analys av samhället i nutid och framtid och sitter inte fast i ett grått träsk av tillväxtvurmande och konsumtionsmaximering. På frågan om vilka av den gröna eller de grå ideologierna som stämmer bäst, så kommer vi utan tvekan att vinna den matchen antingen på poäng eller World Over.

Den realpolitiska slagsidan får som effekt att viktiga, centrala delar av partiprogrammet liksom med skammens rodnad på kinderna skyfflas under mattan. För att sossarna kräver det. För att politiken kräver det. För att storkapitalet och den globaliserade ekonomin kräver det.

Det vi måste göra istället är att våga ta ansvar för de omställningar som krävs för att samhället på allvar ska kunna bli hållbart och livsbeständigt. Lyssna. Världen rasar omkring oss i tillväxtens tecken. Hör du? Vi måste agera. Nu. En annan värld är möjlig.