29 oktober 2010

Mina tankar utifrån inlägget "Nobelstiftelsen fånar sig om Åkesson" på Schlaug.se

Jag läste nyss ett färskt inlägg på Birger Schlaugs blogg. Läsning där är i stort sett alltid är intressant och läsvärt! Det finns många bra gröna bloggar där ute, men jag vill passa på att konstatera att Birgers blogg är min favoritblogg bland de gröna. Alltså, kort och gott, min favoritblogg.

Hur som helst så handlar inlägget om att Nobelstiftelsen gör fel och spelar SD i händerna genom att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelfesten. I sak så tror jag att Birger har rätt i mycket när det gäller den här frågan. Exempelvis om att marginaliseringen av SD delvis får som effekt att de får sympati bland "folket". Jag gör mig här ett försök till att diskutera saken utifrån Birgers inlägg, särskilt som det hänger ihop med mitt tidigare inlägg SD nekad festlighet.

Birgers beskrivning av historieskrivningen är intressant, och där finns helt klart stort utrymme för lite mer rakhet och introspektion hos Nobelstiftelsen. Däremot anser jag det vara lite vanskligt att likställa exempelvis DNA-framtidstro och 1900-talets rashygienideologi med dagens samhällsströmningar. Vi av idag gör ju anspråk på att ha insett hur falska sådana utgångspunkter är. Samhället anses ha blivit mänskligare. Hitler ska inte få upprepas.

Därutöver så förlänades exempelvis Watson & Crick Nobelpriset för deras arbete med att lösa den molekylära strukturen för DNA, vilket var ett verkligt vetenskapligt genombrott. Det har fört med sig ett och annat paradigmskifte på vägen. Schlaug påpekar också att priset var välförtjänt. Det kanske därför inte behöver sägas, men de fick i vilket fall inte pris för sina ibland absurda åsikter om politik. Utöver det så är det en helt annan sak att vara pristagare och att vara inbjuden gäst och folkets representant. Birger m fl får ursäkta mig, men jag tycker faktiskt att den särskiljningen är relevant.

Jag blev både lite förvånad och missnöjd när media direkt efter valet delade ut färgen grått till SD. Trots att de påstår att de inte är rasister, så representerar de i sin pragmatiska rasism och nationalism färgen brunt. Det tycker jag att media mycket väl borde kunna ställa upp på, all moteld till trots. Den följande diskussionen skulle nog vara både intressant och upplysande. Det är viktigt att försöka se saker för vad de verkligen är.

SD representerar på det hela taget en fientlig människosyn. Det kan som exempel märkas i fallet Marie-Louise Enderleit, om vilket det kan läsas i nyhetsflödet exempelvis från Trelleborgs Allehanda, Nyheter24 eller Expressen. Denna person anser sig vara hjärntvättad och beskriver en hetsstämning mot invandrare i, vad jag utgår från, SD-sympatiserande grupper på Facebook. Det talar ganska mycket om vad det är för slags rörelse vi har att göra med.

Jag kanske är såväl grym som dum, men jag anser faktiskt att SD förtjänar att marginaliseras såväl från beslutskammare och representationsrum. Den diskussion som därmed väcks bör riktas in på att blotta SD:s rätta ansikte. Och än viktigare hur det kan komma sig att folk verkar beredda att börja göra om 1930-talets idiotiska och oerhört tragiska misstag. Den värsta figuren i sådana sammanhang är den tysta medlöparen som låter sig skrämmas till tystnad. Den diskussionen tror jag är viktig, då jag gissar att många av SD:s väljare snarare är missnöjes- och misskynnesröstare, än verkliga rasister och nationalister. En del tillhör den skaran, visst, men även där kan vi ju bara hoppas på att diskussion och medvetandegörande väcker deras medmänskliga ådra och insikt om att vi alla är människor.

Jag tror inte att arbetet mot SD:s etablering ska handla om att ge dem smörfil in i etablissemanget. De hör med sin värdegrund inte hemma på den parlamentariska kartan, enligt min mening. De är såsom högerpopulister förbannat farliga. Många verkar alltför lätt gå på retoriken, lögnerna och propagandan, på samma vis som det har gällt Moderaternas lika framgångsrika som falska valkampanj. Att jag säger det betyder inte att jag anser att de ska uteslutas från samtliga sammanhang av diskussion, för det anser jag inte. Jag tycker att diskussionen är viktig, och där har SD helt klart en roll att spela. Däremot anser jag inte, vilket möjligen har framgått härvidlag, att det är nödvändigt att ge dem helt fria retoriska tyglar. Den intellektuella och medmänskliga skamvrån är deras rätta plats, hårt och tillspetsat uttryckt.

Jag diskuterar gärna saken och är öppen för att omvärdera, men jag anser i nuläget att Nobelkommittén gör rätt i att avstå från att bjuda in Jimmie Åkesson till spektaklet. Att ange skälet med "oförenlig värdegrund" tycker jag också är tillräckligt.

3 kommentarer:

  1. Det är nu bara oerhört viktigt, att SD inte heller bjuds in 2011, 2012 och 2013. Att Nobelstiftelsen är konsekventa i sitt beslut även framöver. Annars kommer en eftergift på det planet att tolkas som en av de intellektuella acceptans för SDs ideologi.

    SvaraRadera
  2. Jo, det är problematiskt i sak det som du tar upp. Men det beror nog på sammanhanget vid varje enskilt tillfälle. Vem vet, SD kanske gör en kovändning och börjar krama invandrare? :-P

    Sedan håller jag helt med Birger Schlaug om att det inte är exempelvis kostnader för invandringen som är problemet utan snarare vår oförmåga att bli bättre på att dela på de möjligheter till arbeten som finns. Arbetstidsförkortning, helt enkelt.

    Det lär även det bli föremål för ett enskilt inlägg här på bloggen framöver.

    SvaraRadera
  3. Det här differentierar bilden en smula:

    http://www.expressen.se/nyheter/1.1144273/sverigedemokraterna-trotsar-sitt-parti

    Dock gissar jag att de som aktivt går mot partilinjen lär bli utdefinierade och uteslutna. Den som lever får se.

    Det är ändå värt att lyfta fram och lovorda sådant som exempelvis Rolf Blomqvist gör!

    SvaraRadera