Replik på flygindustrin

Foto: Mikael Damkier

I fredags fick jag via facebook en länk till Supermiljöbloggen som tog upp en provocerande artikel publicerad på SvD Brännpunkt 25/2. Artikeln var författad av företrädare för flygindustrin och hade rubriken "vi räddar miljön genom att människor flyger".

Jag läste artikeln, blev förbluffad över den motsägelsefulla argumentationen och skrev snabbt en replik. Den går att läsa här nedan, men blev också publicerad på SvD idag. Flygindustrin svarade med en slutreplik, medan jag tog chansen att få sista ordet med en slutkommentar.

Värt är också att läsa inlägget på bloggen Osunt. Centerpartisten Per Ankersjö har också som ett slags svar på min replik skrivit en reflektion på sin blogg om att girighet är bra, med påföljande respektfull diskussion på bloggen.

Flygindustrins drivkraft är girighet

Flygindustrin vill göra sken av att de inte förstår hur energiekvationerna och de samhällsekonomiska sambanden hänger ihop. Lösningen på energifrågan är inte att göra av med mer energi. Det finns tack vare solen ett flöde av energi genom systemet, vilket kretsloppsbränslen främst handlar om. Vilka energislag vi än talar om så har vi inte obegränsade mängder att tillgå. Flyget är mycket energikrävande och det säger sig självt att det krävs en ansenlig mängd energi att lyfta exempelvis 50 ton till 10 000 meters höjd.

Industrins företrädare påstår att flygbranschen och miljörörelsen vill samma sak. Det är knappast sant. Flygbranschen vill maximera sina vinster. Miljörörelsen vill att vi människor lever på ett sätt som inte ödelägger naturen och ger förutsättningar för ett hållbart samhälle. Det är svårt att se hur de två målen egentligen kan sammanfalla och sträva åt samma håll. Det handlar om mer än enbart kretsloppsbränslen.

Branschens företrädare försöker sig på ett underligt resonemang om att skatter och pålagor inte påverkar resandet. Om så vore fallet, så påverkar det inte flygbolagens intäkter och minskar inte möjligheterna till investeringar i miljöbättre teknologi. Argumentet är uppenbart ihåligt. Flygbranschen påstår även att ekonomiska styrmedel och lagregleringar försvårar en grön omställning. I själva verket visar historien att det tvärtom bidrar till att ge industrin incitament att förändra sin verksamhet i bättre riktning.

Ett klassiskt exempel är bilindustrin som inte ville införa avgasrening under 1970-talet, men tvingades till det av de kaliforniska myndigheterna och teknologin spred sig över världen. På 1980-talet motsatte sig företrädare för vår svenska pappersmassaindustri att framställa pappersmassa utan klor. Klorets starka negativa miljöeffekter visades sedermera i forskning och industrin blev genom nya lagar och politiska uppmaningar tvungen att utveckla bättre teknologi och ställa om.

Naturligtvis vill flygindustrin ha så mycket skattelättnader, subventioner och handlingsfrihet som möjligt, men det handlar inte om att vara solidarisk med samhället och framtiden. Det handlar om deras egen vinst där de främsta drivkrafterna är egoism och girighet. För att få flygbranschen att bli lönsam, ekonomiskt bärande och expanderande, så behöver någon annan stå för det mesta av de verkliga kostnaderna. Det är knappast rättvist.

Tesen att "vi räddar miljön genom att människor flyger" är kontroversiell, men vi har hört det förr. Skogsindustrin har som exempel försökt sig på samma slag av absurda logik med att "vi räddar miljön genom att hugga ned träd". Det är självklart att flyget bör bära sina egna miljökostnader, vilket tyvärr sker i obefintlig utsträckning idag. Tvärtom vad branschen påstår, så är det precis ekonomiska styrmedel och lagregleringar som behövs för att flyget ska förmås bli ett rationellt transportmedel.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Avfallets baksidor

Läste i förra veckan en nyhet i Miljömagasinet som jag reagerade på. Eftersom TT var källan, så gjorde jag en snabb koll på nätet och hittade nyheten publicerad i en uppsjö av tidningar. Jag skrev ihop en kort artikel om saken och skickade ut till några tidningar spridda över landet. Den blev faktiskt publicerad på sina håll.

Foto: Pål Bugge

Chefredaktören för nättidskriften TeknikDebatt hade sett artikeln i Sundsvalls Tidning och hörde av sig och ville ta in artikeln även där, vilket jag förstås fann glädjande.

Här är en lista över var jag vet att artikeln blivit publicerad:

1. Nätkommentar - Östersunds Posten
2. "Producenter måste ta ansvar för avfallet" - Newsmill
3. "Elektroniska avfallet har en dyster baksida" - Sundsvalls Tidning
4. "Elektronikavfallets baksidor" - Dagbladet i Sundsvall
5. "Avfallets baksidor" - Teknikdebatt.se
6. "Avfallets baksidor" - Västerviks Tidningen
7. "Elektroniska avfallets baksidor" - Ekuriren
8. "Avfallets baksidor" - Södermanlands Nyheter
9. "Avfallets baksidor" - Dagens ETC

Avfallets baksidor

Vi lever i en tid av resursslöseri och låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Artikelförfattaren efterfrågar regler som förmår producenter att ta fullt ansvar för det avfall de bidrar till liksom ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet.

Över hela landet spreds i dagarna en nyhet från TT som handlade om återvinning av elektronik i Sverige. Där framhölls hur duktiga vi svenskar är på att lämna in elektroniskt avfall. Det är positivt att vi anstränger oss för att förbättra miljön, men det nyheten också talar om mellan raderna är sådant som resursslöseri och bristande produktkvalitet.

Vårt samhälle har stora problem med de kopiösa mängder prylar som hela tiden omsätts. Ett exempel på en upplysande genomgång av vad konsumtionssamhället innebär är The Story of Stuff, vilket bland annat kan ses på youtube.

När det gäller elektronikavfallet så talas det gärna om att metaller återvinns, men ofta mindre om hur. Den som har läst in sig på ämnet eller sett en dokumentär som Det dolda priset förstår att mycket av elektronikavfallet skickas till fattiga områden i världen som till exempel Indien. Avfallet säljs där som begagnade produkter eller som återvinningsmaterial.

Värdefulla metaller som guld, bly och koppar utvinns från skrotet genom att vissa delar tvättas i hälsovådliga kemikalier och separeras, medan andra delar bränns i öppna ugnar där det bildas dioxiner och andra livsfarliga ångor. Arbetarna har förstås ingen skyddsutrustning att tala om eftersom sådant kostar pengar. Det är skillnad mot Sverige där åtgärder för säkerhet och hälsa prioriteras, vilket också gör processen dyrare.

Det är ironiskt att det mesta av elektronikprodukter vi handlar i affärerna också har tillverkats i ungefär samma områden som de skickas tillbaka till för återvinning. Anledningen är att många är fattiga och desperata och att produktionen tillåts ske under usla förhållanden i ekonomiska frizoner. Det blir billig arbetskraft av det, men är ingen produktion som vi kan tänka oss att ha på hemmaplan.

Vi har alltså en situation där vi låter andra betala stora kostnader för miljö, hälsa och trygghet för att vi ska kunna köpa billiga prylar. Det vi kan göra som etiskt medvetna konsumenter är att konsumera så lite som möjligt. När det gäller själva produkterna finns inga egentliga alternativ utöver prisbild.

Det verkliga initiativet ligger därför hos makthavarna. Vi behöver regler som tvingar producenter att ta fullt ansvar för det avfall deras produkter orsakar. Det om något skulle ge incitament till kvalitetshöjning. Vi behöver även ekonomiska styrmedel som tar rimlig hänsyn till miljöbelastning och social utsatthet. Det gäller för övrigt hela konsumtionsflödet, och alltså även sådant som mat och kläder.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Arbetstidsförkortning, basinkomst & grön skatteväxling

Foto: Lars Johansson

Jag är övertygad om att arbetstidsförkortning skulle leda till ökad livskvalitet. Det skulle ge mer tid för socialt liv, intressen, hobbies, kunskapsutveckling och kultur. Dessutom ger det möjlighet till att fler får utrymme på arbetsmarknaden. Det är väl förmodligen ett av skälen till varför de borgerliga krafterna ogillar idén eftersom det skulle kunna slå hål på strategier om "naturlig" eller optimal arbetslöshet. Ja, då optimal i meningen arbetsgivar- och kapitalintressen.

Foto: Peter Szamer

I frågan om arbetstidsförkortning ingår delvis insikten om att vi konsumerar alldeles för mycket idag för att miljön ska ha en chans. Eftersom jag anser att rationell konsumtion är något positivt och eftersträvansvärt, så tycker jag inte att en arbetstidsförkortning med bibehållen lön är nödvändig eller ens önskvärd. Det gör också att en normförändring till exempelvis genomsnittligt sex eller fyra timmar per dag blir lättare att genomföra då förslaget inte måste finansieras i direkt mening.

Eftersom resonemanget ovan riskerar att låta nyliberalt, så vill jag vara tydlig med att jag är för stark fördelningspolitik liksom den utmärkta idén om basinkomst eller medborgarlön. Det senare har även en sådan nyliberal auktoritet som Milton Friedman (som lanserat idén om optimal arbetslöshet) propagerat för, men hen kallade det då negativ inkomstskatt.

Foto: Hans Wretling

Visionärt konkret tänker jag mig en basinkomst på säg 5 000 kr i månaden (exakt siffra beror förstås på de samhällsekonomiska möjligheterna och den kan mycket väl hamna högre), en genomsnittlig arbetsvecka på 15-20 timmar samt grundavdraget höjt till kanske 100 000 kr per år med 100 % marginalskatt (en idé jag har efter Birger Schlaug) där var och en kan öronmärka sin inbetalda skatt till olika slags samhällsverksamheter som miljöarbete, kollektivtrafik, skola eller vård. Det senare kan i praktiken ses som en skattesänkning på arbete och kan därför sägas ingå i en grön skatteväxling, där det ingår att vi lägger skatt på uttag av råvaror, energi och miljöförstöring på rationella nivåer utifrån skattens funktion som styrmedel för beteenden. Det vore även lämpligt med en generell omsättningsskatt, istället för som idag skatt främst riktad mot omsättning som inbegriper mänsklig arbetskraft.

Det här är åtminstone en del av en vision om en statsekonomi som bygger på solidaritet och rättvisa, vilket vi människor bevisligen mår bra av. För mig är det en bild av ett samhälle där vi kan må bra som levande, tänkande och kännande varelser istället för att fastna i stress och krav som löneslavar och konsumister. Är det något du som läser håller med om eller finner provocerande?

Den gröna ideologins möjligheter

För en tid sedan kommunicerade jag med Klas Lundström som är redaktör på den systemkritiska nättidningen Ant[i] (som drivs av mediakollektivet Ant Intelligence). I samband med det frågade hen om jag kunde skriva en text för dem om de gröna visionernas roll för framtiden, vilket jag gärna gjorde. Här nedan är resultatet som publicerades 15 februari som en debattartikel på Ant[i].

Grön plats i samhällsbygget

Vi kan titta på världen med vaken blick och se en plats full av liv, glädje och hopp. Samtidigt lär vi också se lidande, misströstan och maktlöshet. Vi vill nog alla ha mer ljus och värme i våra liv och mindre mörker och kyla. Det är inte soltimmar det handlar om, utan om livskvalitet och välmående. Vi behöver ett samhälle där världen kan må bra och vi med den. Vägen att nå dit går inte genom att fortsätta som vi gör idag.

Den gröna ideologin är den politiska strömning som tar ödesfrågorna på allvar och dessutom visar på helhetssyn. Det gäller världens överlevnad. Betongideologiernas företrädare misslyckas kapitalt och klamrar sig envist fast vid diverse intellektuell ballast som tillväxtparadigm, materialism och antropocentrism. Tyvärr har de fortfarande företräde i dagens globaliserade ekonomi i nyliberalt skimmer. Kulturell utveckling kan många gånger verka långsam och seg, men är i jämförelse med den genetiska evolutionen oerhört dynamisk och explosiv. Det skänker hopp. Förändring kan ske snabbt. Särskilt när den är tvungen.

Vi befinner oss i en brytningstid. Här går vi mitt i den djupa krisens fåra med slutna ögon och storslagna drömmar om en ständigt expanderande ekonomi och maktsfär. Näsan pekar mot avgrunden. Vi behöver höra nödvändighetens brus och känna förändringens vind för att slå upp ögonen. Med kris följer möjlighet. Den som inser och känner krisen i sitt bröst hittar energi och vilja till att ta del i att försöka undvika de ödesdigra problemen. Eller åtminstone mildra deras effekter. Den gröna ideologin innebär en sund analys av samhället och rationella, vackra visioner och mål om hur samhället istället borde se ut. Den som ser såväl problembild som möjligheter gör sannolikt sitt bästa för att förmedla sådana insikter till dem hen möter.

Den gröna ideologin behöver nå den nyckelposition i samhällslivet som den förtjänar. För att nå dit så krävs det en förändrad strategi som baserar sig på ärlighet, integritet och mod. Det rådande djupa politikerföraktet talar för att en sådan strategi inte bara är ideologiskt önskvärd utan sannolikt även mycket framgångsrik. Med tanke på vad grön ideologi står för, så har de gröna som politisk rörelse allt att vinna på att förmedla dessa idéer och perspektiv rättframt och rakryggat. Det är samtidigt viktigt att inse att framgångar behöver komma som effekter av goda utgångspunkter eftersom makt som självändamål leder till en lika korrumperad som förlorad kamp.

Ett stort demokratiskt problem är hur makthavare verkar se på sin roll som maktens instrument. Politikens uppgift verkar för många politiker mest handla om att uppfylla den egna makten. Makten för sin egen skull har blivit det högst prioriterade målet. På köpet får vi egenvinning och egoism där makthavare ofta är mer intresserade av att upprätthålla sina egna privilegier och fylla sina egna och närståendes fickor än att ta ansvar för det samhälle där vi alla lever. Korruptionen är utbredd och många gånger öppen och accepterad.

När politiker förvandlats till byråkrater så verkar de ha som främsta uppgift att försöka undvika att ta ansvar. Vi behöver hitta sätt att bota de politiska farsoter som kännetecknas av maktmissbruk, ansvarslöshet och egocentrism. Vi behöver inte dagens politikerklass. Vi behöver politiker som är bättre representanter genom att vara genuint välvilliga. Politiker bör varken tjäna mer eller mindre än vanligt folk just för att känna såväl trygghet som verklighetsförankring.

Politikens uppgift ska, självfallet, vara att ta ansvar för att forma det goda samhället. För det krävs att den politiska makten har de gemensamma målen högst upp på sin agenda. Maktens rådande strukturer behöver därför decentraliseras och planas ut genom utvecklad när- och direktdemokrati. Det är både möjligt och önskvärt. När utrymme ges för verklig delaktighet och möjlighet att påverka, så blir också människor engagerade och intresserade av att ta del och vara med och påverka. Problemet är att vanliga människor snarare är exkluderade, duperade och maktlösa än att de skulle vara egotrippade imbeciller.

Vi människor trivs bäst när vi känner att vi lever i rättvisa sammanhang. Social rättvisa bör därför vara ett av samhällets högsta mål. Det kräver ordentlig fördelningspolitik. Ännu viktigare är att vi går från materialism till livsrespekt som värdegrund och måttstock för våra liv och samhällen. Våra identiteter behöver bygga på empati och välvilja istället för ytlighetens förbannelser.

Ideologisk förankring behövs om vi ska förmå påverka framtiden i tillräcklig utsträckning. Grunden för samhällsomställningen heter nämligen medvetenhet. Det nås snarare genom samtal och opinionsbildning än partipolitiska överenskommelser. Vi behöver få människor runt omkring oss att inse att tiden och handlingsutrymmet håller på att ta slut. För att lyckas med det så måste vi våga uttala obekväma sanningar när det gäller ansvar för ekologi och verklig ekonomi.

De gröna idéerna tål att skärskådas, även om etablissemanget gör sitt bästa att förlöjliga utifrån en ståndpunkt att de helt enkelt inte vill förstå. Problemet för maktklossarna är nämligen att visad förståelse och erkännande innebär förskjutningar av maktbalanser. Det är emellertid inte dessa vi som är gröna ska ta hänsyn till, utan respekten bör ges till det som är nödvändigt för en grön samhällsomställning. Vi har inget annat val än att försöka eftersom misslyckandet att ställa om innebär storskalig och genomgripande katastrof.

Jag ser att hoppet för världens räddning ligger i den gröna ideologin och dess politiska förverkligande. Det är berättelsen om hur en annan värld är möjlig. En värld där vi kan leva och må bra. En värld som fungerar i omtanke och respekt. Kort sagt, en värld som fungerar.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Debattartikel om tillväxtkritik

Jag fick glädjande nog en artikel publicerad på Newsmill häromdagen. Den handlar om det viktiga ämnet ekonomiskt tillväxtparadigm och var jag ser att just den heliga kon landar någonstans. Ko-llaps, för att tillåta mig en billig ordvits. Varianter av artikeln har även senare publicerats i Miljömagasinet, Fria Tidningen och ETC.

Den problematiska tillväxten

Diskussion om ekonomisk tillväxt är högst aktuellt och hänger ihop med frågor om nödvändig samhällsomställning. Vi kan inte längre utgå från ekonomisk tillväxt som grundbult för samhällets utveckling eftersom evig tillväxt är omöjlig och strävan efter ständig materiell tillväxt får allvarliga konsekvenser för miljö och samhällsliv. När vi jämför länder behöver vi således bredare och mer meningsfulla mått på välfärd än BNP där sådant räknas som psykisk och fysisk hälsa och hur naturen mår. Framförallt behöver vi ersätta tillväxttvånget med en ekonomi i balans där hela världen räknas.

Sverige hade nyligen besök av Tim Jackson som arbetar i en hållbarhetskommission nära den brittiska regeringen. Ett resultat av det arbetet var rapporten "Välfärd utan tillväxt" som är kritisk till att det högsta politiska målet idag heter ekonomisk tillväxt. I grunden handlar kritiken om att vi behöver inse vad som är hållbart och vad som inte är det. Problematisering av ekonomisk tillväxt är högaktuellt och hänger ihop med frågor om nödvändig samhällsomställning.

Vilka samband finns mellan energiomsättning, uttag av naturresurser och tillväxt? Går det att sträva efter tillväxt utan gräns när resurserna är begränsade? Vad sker med samhället när ekonomin ständigt måste expandera av politiska skäl, men utrymmet att växa tar slut? Vad händer med miljön och framtiden när vi utrotar arter och utarmar naturens tillgångar? Vilken slags värld vill vi att vi och våra barn ska få leva i?

Hur fungerar tillväxt som beskrivs med procent? Ökningens storlek beror på mängden som ökar. Själva ökningen blir därför hela tiden större, tillväxten accelererar och den totala mängden blir snabbt omåttligt stor. En viktig faktor är fördubblingsperioden som enkelt kan räknas ut genom att dividera siffran sjuttio med procentsatsen. Sju procent tillväxt per år ger en fördubbling varje decennium. Var tionde fördubbling ger en tusenfaldig ökning. Trettio fördubblingar ger en ökning i miljardklassen.

Ett gram celler som delar sig en gång per dygn skulle väga ett kilo efter tio dagar, drygt ett ton efter tjugo dagar och vid månadens slut över tusen ton. Det är svindlande och visar att det är meningslöst att försöka upprätthålla ständigt ökad produktion och konsumtion. Det blir särskilt tydligt när vi ser till begränsade naturresurser som olja, kol, uran, fosfor eller metaller. Vad gör vi när resurserna börjar tar slut?

Historiskt sett har människan orsakat många geografiskt avgränsade ekologiska och sociala kriser runt om i världen. Vi bör lära av tidigare misstag, särskilt som flera av de avgörande problemen idag är globala. Det är hög tid att slå hål på myten om ekonomisk tillväxt som grundbult för samhällets utveckling. Evig tillväxt är en logisk omöjlighet och ständig strävan efter materiell tillväxt får allvarliga konsekvenser för miljö och samhällsliv.

Överdriven ekonomisk tillväxt medför förödelse av naturen genom alltför stora uttag av naturresurser och utrotning av djur- och växtarter, vilket slår undan förutsättningarna för vår existens. Den bidrar även till sådant som växande sociala klyftor, sämre hälsa, försämrade arbetsvillkor, större arbetsbelastning, högre pensionsålder, större barnkullar, misslyckad integration, ekonomisk imperialism, tilltagande fattigdom och svält. Alla kan skriva under på att det här är allvarliga problem.

Det framhålls ibland att tillväxten är självreglerande, men mycket i dagens samhälle offras för att fortsatt tillväxt ska göras möjlig. De privilegierade skördar frukterna men betalar än så länge lite av kostnaderna. Notan får istället främst fattiga människor, djur och växter stå för eftersom de är underordnade och inte har någon talan.

De inledande höjningarna av den allmänna levnadsstandarden i Sverige gjorde livet bättre för många. Det är också vad världens fattiga behöver idag. Tillväxtens gagn för hela samhället sker i den tidiga fasen där det handlar om att skapa grundtrygghet. I den rika delen av världen har fortsatt ökat välstånd inte gjort människor lyckligare eller mer välmående. Stress att överleva har ersatts av stress att arbeta och konsumera.

En av de mekanismer som driver ekonomisk tillväxt är konsumtion. Idag verkar vårt högsta syfte som samhällsmedborgare vara att vi konsumerar. Som svar på det är vi många som undrar om vi verkligen mår bättre och blir lyckligare av fler prylar i våra liv? När börjar tingen äga oss istället för tvärtom? Hur mycket är en ständigt ökad materiell standard värd i en redan mättad ekonomi?

Industrisamhället har upplevt flera stegvisa arbetstidsförkortningar. Den senaste i Sverige var lagen om fyrtio timmars arbetsvecka som inrättades 1970. Vinsterna av effektivare produktion har sedan dess mest använts till ökad omsättning av produktion och konsumtion istället för att fortsätta minska på arbetstiden. Tänk en värld där vi har mer fri tid, social närvaro, kulturell utveckling och makt över våra livsval. Låter det som livskvalitet? För att nå dit behöver vi se till helheten och att ekonomi handlar om hur vi hanterar resurser i vidare perspektiv än bara pengar.

När vi jämför länder behöver vi bredare och mer meningsfulla mått på välfärd än BNP. En skälig måttstock bör inkludera sådant som psykisk och fysisk hälsa och hur naturen mår. Idéer om generell ekonomisk tillväxt är tagna för givna, men baseras på önskedrömmar och är skrämmande framtidsfarliga. För allas vår skull och för kommande generationer har vi inget annat val än att ersätta tillväxttvånget med en ekonomi i balans där hela världen räknas.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat Miljöpartiet de gröna

Debattartikel om kandidatur i Aftonbladet

Lägger sent omsider upp den här debattartikeln om min språkrörskandidatur, som publicerades i Aftonbladet (13 januari) och Miljömagasinet (14 januari). Parallellt publicerade Aftonbladet en debattartikel av medkandidaten Akko Karlsson, vilket var en positiv överraskning och förmodligen anledningen till varför våra båda artiklar gick i tryck.

Fridolin inte enda gröna kandidaten

Gustav Fridolin anses allmänt vara självskriven som språkrör. Jag vågar ställa upp som kandidat till språkrör utan att det är någon misstroendeförklaring. Det finns flera skäl till att kandidera och jag ska här försöka ta upp de viktigaste.

Gröna idéer om fördelning och decentralisering av makt pekar på att det blir problematiskt när företrädare sitter för länge eller på flera tunga uppdrag samtidigt. Den breda kompetensen bland medlemmarna undermineras samtidigt som de förtroendevalda riskerar utbrändhet och splittrat fokus. Att sitta i riksdagen är att driva politik i parlamentet och det är rimligen ett heltidsjobb. På samma vis bör språkrören få fokusera på att föra ut Miljöpartiets politik. I det här perspektivet är det en klar fördel om språkrören inte samtidigt sitter på andra tidskrävande förtroendeposter eller uppdrag.

För den som redan är etablerad så skulle ett språkrörskap vara meriterande, men troligen i liten grad förbättra dennas möjligheter att kunna påverka. Mindre kända, men också duktiga, personer bör väljas som språkrör eftersom det ligger något i tanken att Miljöpartiet behöver vara fler spelare på planen.

Det skulle kännas som ett sovjetiskt val om det bara fanns en valmöjlighet för en av språkrörsposterna. Det vore särskilt pinsamt för oss gröna som värnar om demokrati. Kändisskap är inte i sig något kriterium för kompetens och jag uppmuntrar därför också andra att kandidera. Fler kandidater bör ge större legitimitet till det språkrör som faktiskt väljs.

Jag har erfarenhet av politik och organisation från när jag var ideellt engagerad i början av 2000-talet. Jag lärde mig då reglerna, men insåg samtidigt att jag inte vill spela spelet. Jag tyckte mig se att det oftast inte leder mycket längre än till en välmadrasserad karriär. Närhet mellan tanke och handling ger trovärdighet och jag är prestigelös och lever som jag lär.

Vi är alla trötta på opportunism och manipulation från politikerna och politikerföraktet är utbrett. Miljöpartiet måste våga vara ett verkligt alternativ. På det stora hela uppskattas beska sanningar mer än söta lögner och det är genom att våga säga som det är utifrån vår gröna ideologi som vi kan få som mest stöd. Det är först när vi vågar tala klarspråk som det blir värt att lyssna till vad vi har att säga.

Allt hänger ihop, men det finns några frågor som Miljöpartiet behöver fokusera extra mycket på. Den mest centrala är kritiken av tillväxt som självändamål eftersom evig tillväxt är omöjlig och strävan till det ger stora konsekvenser. Om vi drar ner på vår konsumtion så minskar vi vårt ekologiska fotavtryck och vi behöver heller inte lönearbeta i samma utsträckning. Därigenom skapar vi tid och utrymme för att höja vår livskvalitet i form av social närvaro, kultur och makt över våra liv. Arbetstidsförkortning är därför på flera vis en nyckelfråga.

Den gröna visionen om ett uthålligt samhälle inbegriper insikter om nödvändigheten av resurshushållning och kretsloppstänkande. Om vi exempelvis enbart ställer om produktionen av energi så löser vi i bästa fall klimathotet, men inte problem med artutrotning, avfall, ohälsa, kemikalieförgiftning, utarmning av naturresurser eller social orättvisa. Energikrisen handlar alltså inte om att jämföra kärnkraft med kolkraft utan om minskad konsumtion och effektivisering.

Vår mathållning påverkar miljön starkt och innebär också generella etiska problem. Istället för att bara se till människans intressen så behöver vi även inkludera andra levande varelser i vårt rättvisetänkande och ge dem likvärdiga rättigheter. Det är viktigt att arbeta mot diskriminering på alla fronter att ingen ska behöva bli fördefinierad, förtryckt eller åsidosättas på orättvisa grunder.

En grön syn på ekonomi går ifrån att bara se till pengar. Ekonomi handlar egentligen om hur vi hanterar resurser som tid, pengar, idéer, råvaror eller arbetskraft. Grön skatteväxling innebär att börja beskatta produktion och konsumtion istället för arbete. Vi behöver använda ekonomiska styrmedel för att väga in kostnaderna för miljön så att det sämre blir dyrare än det bättre.

Basinkomst är en rationell och effektiv reform för social rättvisa. Materiell tillväxt behövs i fattiga länder för att tillgodose grundläggande behov, men är verkningslöst utan en ordentlig fördelningspolitik. De rika länderna måste upphöra med den ekonomiska imperialism som håller fast människor i andra delar av världen i fattigdom och misär.

Politik verkar idag ha reducerats till strategiskt spel och propagandamaskineri. Politiska idéer borde handla om annat än särintressens bindningar under ytan och att det vi politiker säger ska kunna sväljas så lätt som möjligt. Ökande väljarsympatier och medlemsantal som effekt av en tydlig politik är välkommet, men när makt blir självändamål så säljer vi oss själva och blir därmed sålda i dubbel bemärkelse.

Miljöpartiets roll i parlamenten är viktig, men vi får inte glömma bort det ännu viktigare arbetet med att medvetandegöra människor. Vi gröna gör en realistisk analys av nutid och framtid och sitter inte som många andra fast i ett grått träsk av tillväxtvurmande och konsumtionsmaximering. På frågan om vilken ideologisk analys som stämmer bäst, så kommer vi utan tvekan att vinna den matchen antingen på poäng eller World Over.

Det är världen som behöver räddas, inte karriärer eller kapital. Vi behöver visioner och samtal, inte strävan till makt och slutna rum. Det är tillsammans med partiets medlemmar som språkrören verkligen kan driva den gröna politiken framåt. Målet är inte oss själva, utan en nödvändig samhällsomställning. Jag vågar tala klarspråk och kan samarbeta och kompromissa utan att tappa bort de gröna kärnvärdena. Det är sådana språkrör som Miljöpartiet behöver idag.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Pressmeddelande språkrörskandidatur

Lägger nu upp pressmeddelandet som jag skrev ihop med anledning av att jag beslutade mig för att kandidera till språkrör. Skånska Dagbladet var snabba och tog in nyheten samma dag, medan Dagens Nyheter väntade till efter julhelgen och ringde då upp för en ingående telefonintervju.

Pressmeddelande 2010-12-23
För omedelbar publicering

Julklapp till Miljöpartiet!

Joakim Pihlstrand-Trulp (Mp) ställer upp som språkrörskandidat för Miljöpartiet de Gröna.

- Jag tror att många skulle vilja ställa upp, men inte gör det för att de är rädda för att göra sig löjliga. Eftersom jag varken är karriärist eller har någon vidare prestige att förlora så svarar jag "visst, gärna det" när det finns personer som vill nominera mig, säger Joakim Pihlstrand-Trulp.

För en av språkrörsposterna finns det idag ett flertal presenterade kandidater. För den andra har tills nu endast en kandidat givit sig till känna, nämligen Gustav Fridolin (Mp).

- Jag känner naturligtvis till Fridolin-effekten och förstår mycket väl att Gustav är klar storfavorit i alla varianter, erkänner Joakim Pihlstrand-Trulp.

- Som jag ser det så handlar mitt största och viktigaste bidrag till partiet om det raka, ärliga och modiga. Jag är för Miljöpartiet vad Miljöpartiet vill vara gentemot de övriga partierna. Därför vore det särskilt bra om jag fick förtroende att vara en av Miljöpartiets gröna lyktor, säger Pihlstrand-Trulp.

- Miljöpartiets viktigaste förändringsmöjlighet ligger i att medvetandegöra människor och väcka deras tankar. Opportunism och manipulation är något som vi vanliga människor är redigt trötta på, och Miljöpartiet måste våga vara ett verkligt alternativ, menar Joakim Pihlstrand-Trulp.

Joakim Pihlstrand-Trulp framhåller att kandidaturen inte är någon misstroendeförklaring gentemot Gustav Fridolin.

- Jag har stor respekt för och gillar Gustav och vet att hen kommer att kunna axla den gröna manteln, trots de högt ställda förväntningarna. Det ligger ändå något i att Birger Schlaug och Maria Wetterstrand var helt otippade som språkrör. De växte minst sagt med uppdraget och blev två av Miljöpartiets i särklass starkaste språkrör, säger Pihlstrand-Trulp.

- Som politiskt stjärnskott så har Gustav inga problem med att redan nu göra sin röst hörd. Det är därför rimligt att någon annan får chans att bli språkrör, om nu fler spelare behövs på planen. Vi har många potentiellt utmärkta språkrör, tillstår Pihlstrand-Trulp.

- Att endast ha en valmöjlighet i ett val skulle kännas pinsamt och ungefär som Kommunistiska partiet i Sovjet. Särskilt gäller det för oss gröna som värnar om demokrati mer än några andra. Trots risken för skuggval, så vill jag uppmana andra att också kandidera, säger Joakim Pihlstrand-Trulp.

För frågor och ytterligare information kontakta:

Joakim Pihlstrand-Trulp

0736 85 09 00

trulpen@mp.se

Språkrörsutfrågning i Stockholm

Foto: Fredrik Hjerling

Bakre: Tina, Gustav, Torbjörn, Joakim

Främre: Mikaela, Bodil, Akko, Annika, Gunvor, Åsa

En utfrågning av språkrörskandidaterna ordnades söndagen 13 februari av Miljöpartiet i Stockholm. Intresset inför evenemanget var så stort att arrangörerna såg sig tvungna att byta lokal två gånger från Miljöpartiets kansli på Pustegränd till hotell Scandic Malmen till Debaser Medis. Nära 200 intresserade kom och lyssnade till vad kandidaterna hade att säga och fick även chans att ställa frågor. Moderatorerna Magda, Carl-Martin och Åsa skötte frågorna på trevligt och schysst vis.

Foto: Fredrik Hjerling

För mig var det roligt och givande att vara med. Jag fick också många positiva kommentarer efteråt över att jag vågar vara systemkritisk och tala om ideologisk förankring, social rättvisa, demokratisering och tillväxtkritik. Det är förstås glädjande för mig och jag tackar för stödet.

På sin blogg nämnde Akko frågan om att leva som en lär. Också jag räckte upp handen på den frågan och för min del är det något jag gör som bland annat resurshushållsam konsumtionsminimalist, helvegetarian, naturvän, hemmaförälder, djurvän, pacifist, ekvivalist/feminist, miljöivrare och ekologist. Somliga värdesätter det och ser det som positivt, andra talar mer i termer av jante. Jag tycker att det är något som är viktigt, dels i sig självt men också för att det ger trovärdighet.

Sedan är det kanske intressant med frågan om etnisk bakgrund. Vi har alla olika historia och erfarenheter. Själv så är jag född i Kuala Lumpur, Malaysia, av en svensk och en österrikisk förälder och bodde som barn även nära två år i Malawi i Afrika. Jag har under ett år levt i Visaginas (arbetarstad till kärnkraftverket Ignalina), Litauen, där jag arbetat som volontär med miljö och ungdomar. Jag och sambon Dace (som är från Lettland) tog även chansen att bo över vintern 2006/2007 drygt fyra månader i Uruguay medan vi var föräldralediga.

Jag har aldrig varit rik på pengar, men har tack vare min ena förälder haft förmånen att kunna resa runt i världen där jag under min senare uppväxt och som vuxen rest runt i bl a Argentina, Bosnien-Hercegovina, Brasilien, Estland, Finland, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Malaysia, Namibia, Nya Zeeland, Ryssland, Schweiz, Serbien, Slovenien, Tanzania, Thailand, Tjeckien, Tyskland, Uruguay, USA och Österrike. På resorna har jag sällan följt upptrampade stigar. Kanske är det beroende på de här erfarenheterna som jag faktiskt inte ser mig som svensk, trots att jag mestadels vuxit upp i Stockholmsförorten Enebyberg med en ensamstående förälder och ett syskon. Jag känner mig i första hand som världsmedborgare, eller jordling som jag ibland skämtsamt uttrycker det.

Utfrågningen är inspelad av Åke Askensten och finns bland annat upplagd som sex videoklipp på Yuotube, vilka jag länkar till här nedan. Hela utfrågningen är förstås intressant. Siffrorna anger de tidsintervall där jag talar.

Foto: Fredrik Hjerling

Del 1    8:00-8:55
Del 2    0:15-5:00 och 22:45-23:55
Del 3
Del 4    17:05-18:00
Del 5    2:30-3:45
Del 6    4:10-4:55

Tygblöjor

Så var det dags för tygblöjor igen. Den här gången för Thorun. Vi använde redan tygblöjor för vårt första barn, Artíga, och det fungerade utmärkt. Ja, till och med jag och sambon Dace hade tygblöjor när vi var små. Fast det senare exemplet kanske inte är så mycket att skryta med då jag förstått att tygblöjor var relativt populärt på 70-talet. Kanske i brist på funktionella alternativ och utvecklad marknadsföring?

Hur som helst vill jag gärna berätta för världen om vilken utmärkt idé det är med tygblöjor! Ser vi till miljöbelastning så är engångsblöjor långt mer resurskrävande vid produktion, kräver mer transporter och bidrar till avsevärt större avfallshantering. Enligt en artikel i tidningen Vi Föräldrar (13 oktober 2010) "slängs 414 miljoner engångsblöjor i Sverige. Det blir totalt 20 000 ton sopor, som tillsammans fyller 23 000 sopbilar. Eller närmare 2 procent av allt hushållsavfall i hela landet." En liknande information hittas på Imse Vimses hemsida, vilket är ett företag som saluför tygblöjor. Där sägs också att "ett barn använder ca 6000 engångsblöjor under en blöjperiod" medan det "till tygblöjor används endast ca 4,8 kg bomull som kan återvinnas".

Även när det gäller penningekonomi så utklassas engångsblöjorna av tygblöjorna. Ja, beroende på perspektiv förstås. Producenter av engångsblöjor tjänar naturligtvis på att folk köper deras produkter. Jag fick för några år sedan berättat för mig vad en representant från industrin i ett konsumentprogram på TV svarade på frågan när barn bör bli blöjfria. Svaret var något i stil med 6-7 år, så barnet inte blir retat i skolan. Det låter verklighetsfrämmande i mina öron och de som förlorar är som vanligt konsumenterna. Jag står hellre på den lilla människans sida.

De flesta av våra tygblöjor har vi köpt begagnade. Totalt rör det sig kanske om 3 000 kronor. En stor del av tygblöjorna har vi lånat ut till familj och vänner efter att Artíga blev blöjfri vid två års ålder. Och nu kommer de alltså till användning för ett till barn i familjen. Det är att värt att ha i åtanke att en blöjperiod med engångsblöjor kostar ca 20 000 kr för ett barn. Det är på många vis sunt att vara konsumtionsminimalist.

Smutsig maktstrid om gröna kärnfrågor?

Lars Ångström

Med anledning av den före detta miljöpartisten och riksdagsledamoten Lars Ångströms debattinlägg "Smustig maktstrid bakom grön fasad" i Aftonbladet (7 feb) så svarade den miljöpartistiska ikonen Per Gahrton med en ledare "Låt språkrörsfrågan handla om gröna kärnfrågor" (8 feb) på hemsidan för den gröna tankesmedjan Cogito.

Per Gahrton

Jag svarade på Pers ledare med en kommentar samma dag, vilken jag skriver in här nedan. Kanske är det också på sin plats med en replik i Aftonbladet? Det som Lars Ångström tar upp om så kallad maktstrid har mer att göra med frågor om demokrati och informella strukturer. Det är något jag som språkrörskandidat av det otippade slaget får känna på emellanåt, såväl inom som utanför Miljöpartiet.

Det är främst av det skälet som Per lyfter i ledaren som jag ställer upp som språkrörskandidat. Ideologisk förankring. Vi gröna behöver våga vara samhällskritiska. Samhället behöver att vi är det.

För samhällsomställningens skull behöver vi i våra ambitioner stå nära grön ideologi, men även för att få tilltro från väljarna för grön politik. Det talas ofta om Miljöpartiets politiska arbete som att vi måste sortera bort allt som är obekvämt för att få förtroende. Vem som helst borde inse att det förhåller sig precis tvärtom.

Genom att våga stå för verkligt grön politik - tillväxtkritik, arbetstidsförkortning, basinkomst, pacifism, frihetlighet, när- och direktdemokrati, grön ekonomisyn, grön skatteväxling, social rättvisa, djurrätt m.m. - så kan Miljöpartiet visa att det går att lita på och är ett verkligt alternativ i svensk politik.

Det finns inga giltiga eller lyckosamma självändamål med makt. Jag tror att en grönt ideologisk inriktning ger Miljöpartiet förutsättningar för att bli statsbärande som en positiv bieffekt. Ska det vara ett mål i sig självt, så finns inte utrymme för det grönt samhällskritiska på vägen dit. Den sedan länge inslagna linjen kan nå ungefär så långt som dagens nivåer, vilket knappast är "exceptionellt" som Lars Ångström vill påstå.

Miljöpartiets roll borde vara att de rådande strukturerna närmar sig Miljöpartiets mål och visioner istället för tvärtom. Det behöver inte alls innebära kompromisslöshet. Kompromisser och överenskommelser går utmärkt även med ideologisk förankring, men det går illa för oss när grundvärderingar kompromissas bort.

Det behövs en solid grund att stå på liksom mod och integritet att våga stå där. Jag tror helhjärtat på det och vill uppmana oss alla att på allvar driva målen om verklig samhällsomställning istället för att nöja oss med skrap på ytan.

Med hopp om att en annan värld är möjlig.

Skypemöte med språkrörskandidat

Jag vill som språkrörskandidat bjuda in till samtal via Skype (inkl. webbkamera) för att diskutera politik och svara på frågor om vad jag tycker och tänker. Vem som helst är välkommen, men det är förstås endast intresserant med seriösa samtalsdeltagare.

Jag erbjuder här några fasta tider som jag föredrar och ska göra mitt bästa för att vara tillgänglig på. Dessa är (mellan 5 februari och 17 maj) tisdagar, torsdagar och lördagar, kl 13-14 och kl 20-22. Om det finns önskemål om annan tid, så skicka gärna förslag så ska jag försöka att tillmötesgå det.

Du som är intresserad skriver ett ebrev till mig på trulpen [at] gmail com och passar även på att lägga till mig som kontakt på Skype. Det kan alltså bli flera deltagare vid ett och samma tillfälle och då försöker jag eller någon moderator att fördela ordet rättvist.

Väl mött!
Joakim