Språkdemokrati

Foto: Jens Karlsson

Här är en debattartikel som Johan Svensson och jag har arbetat ihop på initiativ av den förstnämnda. Vi har försökt få den publicerad på olika håll, men den har inte blivit accepterad. Inte ens på Newsmill. Det visar kanske på något. Vad kan vi fråga oss.

Jag har ett öppet förhållningssätt till kultur och vill därför inte att det här debattinlägget missförstås till att handla om statisk språkkonservering i malherbsk anda (efter François de Malherbe som på 1500-talet initierade en utarmning av det franska språket).

Språk är uppenbart centralt för vår kommunikation. Jag ser därför en poäng med att flytta över initiativet över språkdefiniering från kulturklubben Svenska Akademin samt de vinstdrivande mediekoncernernas intressen till en mer objektiv och fristående instans. Därför ställer jag mig positiv till en folkomröstning om majoritetsspråk så som den skisseras här.

Låt folket rösta om svenska språket!

En demokratisering av Sveriges majoritetsspråk är inte möjlig så länge regeringen fortsätter att hyckla om det gemensamma samhällsspråkets betydelse för demokratin och riksdagen ser svenskan som ett meningslöst kommunikationsutbyte.

I Sverige har vi för närvarande en språklag som reglerar det svenska språkets ställning i samhället, inte dess innehåll. Det svenska huvudspråket är samhällets gemensamma språk och det språk som ska användas i all offentlig verksamhet. Rätten att beskriva vad som är det svenska samtidsspråket har istället överlåtits till ordböcker som Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) och Bonniers svenska ordbok (BSO). Det finns därför inget officiellt majoritetsspråk i Sverige, även om svenskan i praktiken uppfattas som ett sådant.

Det är dock egentligen bara möjligt att tala om språk i allmän mening som ett system för mänsklig kommunikation. Vad som är ett språk beror därför ofta på språkpolitik och vem som använder begreppet. Det språk som beskrivs i SAOL (2006) och BSO (2010) är med andra ord Svenska Akademiens och mediekoncernen Bonniers subjektiva beskrivningar av samtidssvenskan. Exempelvis finns det hebreiska hälsningsordet ”shalom” med i både SAOL och BSO, men däremot inte ”tjena”.

I förarbetena till språklagen (prop. 2008/2009:153) framgår det dessutom att tillgången till ett komplett och samhällsbärande språk som alla kan förstå är en ”demokratifråga”. Ändå påstår Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister med särskilt ansvar för just demokratifrågor, i ett brevsvar den 12/9 2010 att en folkomröstning om Sveriges officiella majoritetsspråk ligger utanför hennes ansvarsområde.

I en replik på DN Debatt den 25/1 skriver Ohlsson att regeringen vill ”öka demokratisk medvetenhet” hos unga människor som riskerar att hamna i olika former av våldsbejakande extremism. Forum för levande historia har därför fått i uppdrag att ta fram ett nytt undervisningsmaterial. På Levandehistoria.org skriver myndigheten att den ”genom att ta hjälp av historien skapar […] kunskaper om samtiden”. Men hur beskrivs historien, förklaras samtiden och lärs demokratiska värderingar ut med ett i grunden odemokratiskt skriftspråk?

Enligt Tore Jansson, tidigare professor i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, är språken en del av historien. Då nästan all historiebeskrivning baseras på skriftliga källor är skriften inte bara ”en förutsättning för all historia utan på sätt och vis skapar själva språken”. Historien är därför beroende både av de människor som använder språken och av de språk som beskriver den. Därför är det tveksamt om ett skriftspråk som saknar demokratisk beskrivningsgrund kan ge upphov till en demokratisk historiebeskrivning. Ändå har vi idag inget forum för levande svenska.

Den som har monopol på historiebeskrivningen kan använda detta för att förmedla sin egen bild av samtiden. Det hävdas till exempel att folkupproret som ledde till president Mubaraks avgång den 11/2 inte hade varit möjligt utan Internet och sociala medier som alternativ till de statliga mediernas förljugna samtidsbeskrivningar.

Svenska ord kan idag definieras som alla ord som förekommer i svenskspråkiga sammanhang. Det finns i princip inget krav på viss frekvens i samtidsspråket. SAOL:s ”sladdharv” förekommer exempelvis inte alls i Mediearkivet vid tidpunkten för utgivningen av ordlistans trettonde utgåva (2006-04-01). Den moderna svenskan behöver inte heller följa huvudreglerna för svensk stavning, uttal och böjning. Alla ord är helt enkelt svenska. Med detta synsätt är det inte heller så förvånande att riksdagens konstitutionsutskott i ett pressmeddelande använder engelskans ”whistle-blowers” (BSO) genomgående istället för ord som visslare, visselpipor, visselblåsare och visselpipeblåsare.

Det blir däremot svårare att förstå hur svenska ord skulle kunna komma att utgöra ett hot mot språket självt. I språklagens förarbeten varnas det nämligen för att domänförluster kan uppstå när koncentrationen av vissa svenska ord, de oanpassade direktlånen, blir för hög inom olika samhällsområden. Som exempel på en sådan domänförlust, ”när ett språk ersätter ett annat inom en domän”, anges engelskan i högre utbildningar och forskning. Ändå anses samma engelska ord och uttryck vara svenska om de förekommer i andra sammanhang, exempelvis i tidningssvenskan.

Språkvetenskapligt är det inte heller möjligt att bevisa att en språklig konstruktion är bättre, mer uttrycksfull eller vackrare än en annan. Ändå påstår Thomas Mattson, chefredaktör på Expressen, att ”det engelska språket är överlägset det svenska” vid rubriksättning.

Från politiskt håll kan nämnas att endast en av riksdagens 349 ledamöter besvarat de två ja- eller nej-frågor om det odemokratiska svenska språket som ställdes i ett öppet brev den 7 december förra året. Den svarande ledamoten tackar dock nej till att motivera sina ställningstaganden ytterligare eftersom denna upplever det som ”ett meningslöst kommunikationsutbyte” att besvara samma frågor igen utan att få svar på sina egna.

Vi uppmanar därför till en folkomröstning där det svenska folket får avgöra vilket eller vilka språk som ska vara Sveriges officiella majoritetsspråk. Två av huvudalternativen bör rimligen vara ”svenska” samt ”svenska och engelska” (som första- respektive andraspråk). I båda alternativen ges beskrivningsrätten av vad som ska anses vara svenska till en språkvårdande myndighet med uppdrag att värna det svenska språket. Vi anser att en officiell svensk ordlista är nödvändig för att säkerställa att språket får en demokratisk beskrivningsgrund.

Joakim Pihlstrand-Trulp

Språkrörskandidat för Miljöpartiet de gröna

Johan Svensson

Författare till Det odemokratiska språket