Tvånget att begära

På tips från min vän Johan Rydén, så fick jag chans att läsa en utmärkt debattartikel i DN av Nina Björk. Det handlar om konsumtionssamhället och skillnaden mellan behov och begär.

Jag citerar en sekvens från artikeln som jag tycker gör synnerligen viktiga poänger:

Säg [...] att vi konsumerar utifrån begär och inte utifrån behov och att detta leder till att konsumtion individualiseras och att sanning relativiseras. Vad får det för politiska konsekvenser? Det får konsekvensen att frågorna om hur mycket och vad vi köper avskrivs från den gemensamma politiska agendan. Det blir upp till var och en att avgöra vad h[e]n ska köpa, vad h[e]n ska begära. Ingen annan kan säga att h[e]n har fel, för sanningen om ett begär känner bara den enskilda individen. Det finns inte sant och falskt i den här frågan, utan kunden, det vill säga den begärande människan, har alltid rätt.

‎Men det angår ju faktiskt mig vad du köper. För om det inte skulle vara min sak att kritisera vad du köper så skulle det inte heller vara min sak vad din konsumtion gör med naturen. Men det är min sak. Det är min och allas sak. För behovet av rent vatten, ren luft, isar som inte smälter, vattendrag som inte höjs är inte en privatsak. Det är nödvändigt för min och allas överlevnad.

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på [hens] känslor, [hens] begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.

[...] när du tillfredsställer begäret är det inte privat - det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.