 |
| Foto: Eva S Andersson |
Två dagar efter att jag skickat in artikeln till DN Debatt, så publicerades däremot en artikel av Maria Wetterstrand (Mp) och Lise Nordin (Mp) på samma tema. Tesen de drev är lovlig och innebär att Sverige kan och bör stänga ner två reaktorer under mandatperioden. En läsvärd artikel och naturligtvis tyngre namn.
Det som är lite tråkigt är att Miljöpartiet (och nu inte nödvändigtvis Maria W och Lise N) har tonat ner sin kritik av kärnkraften under 2000-talet. Ett exempel är det Birger Schlaug belyste på sin blogg om när Peter Eriksson (Mp) den 19:e november 2007 menade att kärnkraft "inte kan ligga först" på en lista över åtgärder mot klimathotet, att kärnkraft är "begränsat bra" och "visst kan det vara en dellösning".
En tydlig politisk utveckling där maktmål sätts i förgrunden. Syns det inte självklart att kärnkraftskritiken från Miljöpartiets håll hade varit mer solid och värd att lyssna på om den hade varit tydlig och stringent innan katastrofen i Fukushima? Tur att vi har politiker som rakryggat tagit kampen också under det första decenniumet på 2000-talet, såsom Akko Karlsson (Mp) och Elisabeth Wanneby (Mp) i Kalmar län där Oskarshamn tillika kärnkraftsverk är beläget.
Katastrofens mörka moln
En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan och kärnkraften har kommit på skam. Den goda nyheten är att vi varken behöver välja kärnkraft eller fossila bränslen. Energifrågan handlar inte om att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det viktigaste är istället att vi rationaliserar vår energianvändning genom att effektivisera och vara resurshushållsamma.
Jordbävningens tunga skalv med påföljande tsunami. En månad har gått sedan den enorma förödelsen i Japan. Idag är över tiotusen döda och nära tjugotusen saknade. Nära en halv miljon människor har blivit hemlösa. Katastrofen har slagit sönder tillvaron för otaliga och satt ett djup hack i bilden av samhällets trygghet.
Men det stannar inte vid de direkta konsekvenserna av havsvågen. Elsystemet slogs ut i Fukushima. Ett av världens säkraste kärnkraftverk befinner sig i regionen och råkade ut för partiell härdsmälta och påföljande explosioner. Myndigheter har gjort sitt yttersta för att lugna befolkningen och förhindra allmän panik. Energibolaget TEPCO håller så gott det går inne med information på grund av, som det heter, betydande ekonomiska intressen.
Efterhand som tiden går uppdagas förhållanden och samband. I dagarna rapporterades att det i havet 500 meter utanför det havererade kärnkraftverket Fukushima påvisats mer än 3000 gånger högre nivåer av radioaktiv jod än det tillåtna. Det är skrämmande och visar på att strålningsföroreningar sprider sig. Det har också kommit uppgifter om att människor strålskadats även utanför kärnkraftverket.
Ser vi till vår del av världen, så kommer vi givetvis inte att råka ut för någon tsunami i Sverige. Trots det kan vi inte bortse från risker för allvarliga olyckor liksom för det som brukar betecknas som terrorattentat. Med Sveriges aktiva inblandning i militära interventioner runt om i världen ökar förstås risken för landet som måltavla. Det är ett argument för civil, humanitär hjälp som alternativ, men också mot kärnkraft.
Även om vi skulle efterleva vår neutralitetsprincip (numera alliansfrihetsprincip) bättre, så innebär kärnkraften ändå alltid en risk. När olyckan är framme så får det enorma konsekvenser. Skulle bolagen Vattenfall, Fortum och E.ON som äger kärnkraften i Sverige betala marknadsmässiga försäkringspremier, så skulle verksamheten bli direkt olönsam. Talande nog så var inte kärnkraftsanläggningarna i Fukushima försäkrade mot de skador som orsakats av jordbävning eller tsunami.
Kärnkraftsenergibolagen i Sverige bekostar en olycka med pengar ur skalbolag med minimala likvida medel. Förut rörde det sig om upp till 3,3 miljarder kronor som bolagen var tvungna att ha tillhanda för skadeståndsanspråk. Under 2009 så höjdes gränsen genom riksdagsbeslut till 12 miljarder kronor. Den ändringen har emellertid ännu inte kunnat träda i kraft på grund av att EU:s Pariskonvention först måste ratificeras av samtliga medlemsländer. I vilket fall är summan fortfarande otillräcklig.
Kostnaderna för en ordentlig kärnkraftsolycka kan utan vidare uppgå till belopp av hundratals miljarder kronor. För att inte tala om all skada som inte går att mäta i pengar. Den verkligt stora smällen får samhället och naturen ta. I vanlig ordning är det alltså kortsiktiga vinster och ohållbara system som får företräde med otillräckliga krav på ansvarstagande.
Politikerna är valda av folket för att ta ansvar för samhället och framtiden. Det är ett demokratiskt problem att de är obenägna att ta det ansvaret. Fina ord utan täckning räcker inte särskilt långt, utan det är handling eller ord som leder till handling som räknas. Alltför ofta verkar viljan till makt och egenvinning vara större än viljan till samhällsansvar.
Med anledning av klimathotet så har det blivit populärt att argumentera för att vi måste välja kärnkraft för att kunna fasa ut fossila bränslen. Det resonemanget bygger på att vi måste ha ständigt ökad efterfrågan på energi. Det måste vi inte. Kopplingen är intim mellan energianvändning, miljöbelastning och ekonomisk tillväxt. Vi behöver hållbara ekonomiska perspektiv. Tillväxtekonomin är i vilket fall omöjlig, så med rätt inställning och insikter så behöver vi varken välja kärnkraft eller fossila bränslen.
I grunden handlar det här om det ohållbara i ett samhällssystem vars själva grundval heter ekonomisk tillväxt. Det är otaliga mörka moln som radas upp i horisonten, där vi kan se energikris, kollapsande ekosystem, svält och social oro. Lägg till detta allehanda olyckor i storskaliga system, vare sig dessa är i kärnkraftsverk, vattenkraftdammar, gruvdrift, oljeriggar eller annan industri.
Svaret på energikrisen är alltså inte att hitta nya sätt att skapa tillgång till mer energi. Omställning till förnyelsebara energikällor är behövlig, men räcker inte i sig självt. Det är inte rimligt att förse stora delar av dagens och kommande förväntat ökande energibehov genom konvertering av jordbruksmark.
Istället handlar det främst om att vi behöver rationalisera vår energianvändning genom att energieffektivisera och vara resurshushållsamma. Vi kan komma långt med tillräckliga ekonomiska styrmedel. Som exempel bör skatt på energi vara klart högre än idag. Det är smärtsamt, men kom ihåg att problembilden gör långt mer ont.
Det framsynta sätt vi kan möta dagens ödesfrågor på är genom att så snabbt som möjligt få till stånd en tillräcklig omställning av samhället. Vår framtid avgörs om vi lyckas etablera en hållbar ekonomi där vi använder resurser rationellt och lever i respekt och samverkan med natur och människor.
Det är möjligt. Det måste vara möjligt, för annars går världen som vi känner den under och väldigt många av oss som lever här med den. Den utarmade plats som lämnas kvar lär knappast vara något idylliskt semesterparadis att efter väl uträttat värv luta sig tillbaka i. Vi kan bättre, om vi vill. Och det finns all anledning att vilja.
Joakim Pihlstrand-TrulpSpråkrörskandidat Miljöpartiet de gröna
Bra bloggat!
SvaraRaderaTack Pierre! :-)
SvaraRaderaopinion för att växla från kärnkraft som i Tyskland
SvaraRadera/Ingvar Banebro
ibanebro@yaho.se