Mineralprospektering

Det har nyligen utspelats ett battle mellan ett gäng olika folkrörelser (ej vinstdrivande) och gruvindustrins företräder (vinstdrivande). Arenan har varit SvD:s Brännpunkt. Jag ska försöka mig på ett litet sammanfattande referat av matchen.

Folkrörelserna, samlade under Nätverket Budkavlen, står redo i vänstra hörnet representerade i alfabetisk ordning på efternamn av Sofia Bothorp (Ojnareskogen), Johan Elwing (Aktion Rädda Vättern), Anncatrin Hjernqvist (Naturskyddsföreningen Gotland), Niila Inga (arbetsgruppen Bevara fjällmarken), Tor Lundberg (nätverket Inga gruvor Jokkmokk), Marie Persson (nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby) och Lisa Wanneby (Urbergsgruppen). De får för ovanlighetens skull börja och gör det med besked.

Folkrörelserna målar under parollen "Du gamla du fria – där ”fria” står för gratis" manar fram en bild av närapå hejdlös exploatering där den svenska regeringen i stort sett för småsmulor skänker bort landets mineraltillgångar med tillhörande landområden. Det parlamentariska verktyget i fokus heter minerallagar och de anses vara alltför generösa i dagsläget, men folkrörelserna framför ändå en positivt hoppfull idé om att det går att vända på utvecklingen.

Domarens analys. Folkrörelserna håller sig på mattan genom ett genuint engagemang och en ådra av berättigad desperation. De tecken samhället följer idag heter kapitalförstöring och respektlöshet för allt annat än så kallad ekonomisk utveckling (läs BNP).

Jan Magnusson

I högra hörnan svettas gruvindustrin, representerad av Jan Magnusson (generaldirektör Sveriges Geologiska Undersökning, SGU), ymnigt och tar sig för pannan. Den ser påtagligt berörd och obekväm ut, men samlar sig snabbt i en undvikande defensiv.

I korta drag för gruvindustrin fram att folkrörelserna naturligtvis saknar saklig grund för sina påståenden, att 4-5 år är långsiktighet, att SGU är en förträfflig organisation med riksintresset för ögonen, att prospekteringen fortfarande ligger på en låg nivå samt att Sverige "förmodligen har världens bästa miljölagstiftning".

Domarens analys. Magnusson kunde lika gärna ha tagit chansen och gått på fullskaligt angrepp, enligt devisen "attack är bästa försvar", eftersom hen i vilket fall saknar trovärdighet i samma utsträckning som generaldirektörer för exempelvis kärnkraftsindustrin. Att gå in för att kompromettera sina meningsmotståndare ger åtminstone några slags retoriska poäng.

Folkrörelserna avvaktar sin tur till slutreplik, och det märks i deras hållning att svaret var mer än väntat. De landar riposten med avmätt säkerhet.

Smått dräpande argument är att SGU "delat ut undersökningstillstånd [...] motsvarande 4 % av Sveriges yta" samt en kort genomgång av gruvindustrins påtagliga miljöpåverkan. Dagens gruvindustri skiljer sig radikalt från den historiska genom sin omfattning och utgrävningstakt. SGU har noterat att Gotland hotas av grundvattenbrist, men förordar ändå brytning i Ojnareskogen. Vi har en enorm potential när det gäller sopbergen, varmed återvinning skulle kunna ersätta mycket av mineralbrytning.

Domarens analys. Det här var så nära knock-out det kunde bli. Den lilla fjädertouchen som saknades handlade om att vi behöver använda våra naturresurser med måtta och därför kan det enorma mineralbehovet anses konstlat och borde istället ligga på rimliga nivåer. Då skulle återvinningsargumentet få ytterligare kraft.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck & Peter van den Berg

Hur som helst vinner folkrörelserna matchen på teknisk knock-out med siffrorna 7-0. En segersvit som heter duga. Samtidigt erkänner domaren villigt att hen är partisk i matchen, vilket med säkerhet påverkat domsluten, men hen är åtminstone inte köpt som dagens makthavare, media och SGU.

Skulle regeringen vara seriös, så skulle den beakta följande skrivelse från Urbergsgruppen på allvar.