Jämlika kandidatpresentationer?

Inför Miljöpartiets kongress hade partistyrelsen genom arbetsutskottet valt att begränsa kandidaters utrymme att presentera sig i plenum på kongressen till enbart dem som erhållit stöd från någon lokal- eller regionavdelning. Det demokratiska underskottet som detta uppvisar är tråkigt och rentav pinsamt.

Även om en av de manliga kandidaterna var islamofob eller liknande, så är det åsikter som hen får lov att stå för själv. Vi är trots allt egna personer. Hade hen blivit vald som språkrör så kan vi ju börja tala om problem för partiet. I Daniel Arrospide Alatas presentation i handlingarna går det bland annat att läsa

Jag upptäckte islamismen när jag infiltrerade moskén på Medborgarplatsen i Stockholm och det är ingen vacker syn. Sverige har haft sitt första terrorattentat och det kommer inte att vara det sista vi ser av islamisterna på svensk mark är jag rädd för. Det måste bekämpas såsom nazismen i Sverige en gång bekämpades och idag har man nazismen någorlunda i schack. MP måste ta fram en ny integrationspolitik eller så kommer partiet se sig omsprunget av Sverigedemokraternas hätska främlingsfientlighet.

Torbjörn Gannholm

För min del så tycker jag att åsikterna som uttrycks är fördomsfulla och obehagliga, men det klassiska citatet från Voltaire  passar bra: "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att dö för din rätt att få säga det". För övrigt så kan vi i samma text i handlingarna läsa "MP:s strävan borde vara att skapa en utmärkt miljö i alla miljöer", vilket låter riktigt luddigt och kanske är en antydan till den populism som islamskräcken kännetecknar.

Jack Ljunggren

Effekten av partistyrelsens beslut är exempelvis att Torbjörn Gannholm inte fick presentera sig. En person som varit på alla språkrörsutfrågningar runt om i landet förutom den i Örebro då hen var förkyld. En annan kandidat, Jack Ljunggren, ville visa att inte alla kandidaturer måste fungera på snarlika vis och valde därför en anonym approach under tiden fram till kongressen. Hen förberedde sig i flera månader inför sitt presentationstal, en seriös förberedelse som hen nu alltså får hålla helt för sig själv. Utöver dessa så fick flertalet av kandidaterna till de andra förtroendeposterna heller inte presentera sig inför kongressombuden.

För min del hade jag bara tur att några gröna gräsrötter i Vimmerby ville ge mig sitt stöd. Partistyrelsen stod alltså för ett demokratiskt klavertramp, vilket många där har svårt att erkänna vidden av. Kan inte Miljöpartiet tillåta en kandidat att presentera sig, så borde det snarast ha hanterats på annat vis. Förslagsvis genom uteslutning. Men, just det, medlemsantalen måste ju maximeras...

Ombuds- och stödsystemen innebär för övrigt en hel del demokratiska problem. Jag tror långt mer på direktdemokrati. Det är fullt möjligt, men det största kruxet är att de vid makten måste våga. Det gör de inte för då förlorar de mycket av sin makt. Klassiskt.