Nina Björk om tigermammans stridsrop

Nina Björk

Jag läste idag en utmärkt recenserande analys av Nina Björk publicerad i gårdagens DN. Artikeln behandlar boken Tigermammans stridsrop som är skriven av den amerikanska juridikprofessorn Amy Chua och handlar om uppfostringsprinciper i syfte att göra folk till vinnare. Eller snarare "vinnare".

Jag citerar Nina Björk:

I all sin vidrighet [...] sätter saker på sin spets. Vad ska vi ha barn till? Vad människor? Ja, i ett system byggt på konkurrens är svaret självklart: till att konkurrera med. Det är det instrumentella tänkandets triumf.

Så för varje hjärta som känner sorg över skildringar av hur man reducerar en människas hela potential, hur man tar ifrån henne den glädje inför andra männi­skor, inför vänskap, arbete, musik och liv som bara är sitt eget mål – för varje sånt hjärta finns bara en väg att gå: ett politiskt ifrågasättande av konkurrens som grund för vad som egentligen skulle vara en gemenskap, det vill säga ett samhälle.

Nu kan vi fråga oss vad det är för en slags människor som egentligen skapas genom sådana här strategier och värderingar? Kanske självmordsbenägna vinnare? Eller empatilösa halvpsykopater?

Jag tror faktiskt att det är en konsekvens av en sådan inställning till livet. Tomhet. Förutom att termen "perfekt" inte heller existerar i praktiken.

Antingen misslyckas personen och är ingen vinnare = värdelös = självmordsbenägen eller så når hen samtliga uppsatta mål och har inget kvar att sträva till = meningslös = självmordsbenägen.

De facto är det oproportionerligt många framgångsrika personer som faktiskt gått in i depression och tagit livet av sig när de inte hittar någon ny höjd att sträva till. Exempel på detta är nobelpristagare (såsom Harry Martinsson) eller VM- och OS-titlar i brottning (exempelvis Mikael Ljungberg) etc.

Vapenhandlare à la Lord of War (film med Nicolas Cage i huvudrollen) står inte heller i konflikt med det och en variant är givetvis att personer inte blir självmordsbenägna utan istället stenhårda och empatifria aktörer som måste vinna "spelet" - vad det än är - till varje pris.

Kallt och hårt. Och meningslöst.

En reflektion jag vill lägga in är att det här är en av de saker som Gröna partiet handlar om. Att hjälpa folk att släppa materialism, ekonomism och ytlighetssnuttifierade prestationskrav till förmån för glädje och förnöjsamhet i tillvaron och kärlek till livet.