Birger Schlaugs krönika

Läste nyss en tänkvärd och belysande krönika av Birger Schlaug i dagens Fria Tidning. Väntar fortfarande på papperstidningen, men det hindrar mig förstås inte att skriva en notis om saken här på bloggen.

Birger Schlaug

Birger gör som vanligt många bra poänger. Möjligen lägger hen lite väl mycket fokus på språkrörens betydelse. De är centrala och viktiga, men knappast hela rörelsen personifierande.

För Miljöpartiet är det huvudsakliga problemet att den politiska inriktningen är hyfsat fastslagen sedan stålbadet under 2000-talets första decennium. Det har pågått en gradvis slakt av det ideologiska underlaget i syfte att tillvänja partiet gentemot opinionen istället för tvärtom.

Avgörande är också att partistyrelsen (PS) knappast förändrats i maktbalansen mellan djupgröna och grågröna. Den representerar fortfarande mellan tummen och pekfingret åt 1/3 grönt och 2/3 grått. Still going strong. De grå eminensernas majoritet, vars främsta företrädare heter Lennart Olsen, är tryggt säkrad och lär så vara för lång tid framöver. Återväxten är dessutom god, vilket visar sig i de otaliga karriärister som väntar med tungan hängandes utanför maktens dörrar.

Tillsammans med riksdagsgruppen (RG), som delvis är samma grupp, så sätter PS den politiska dagordningen. Kongressbeslut (partiets högsta beslutande organ) kan följas om det passar och passar det inte så görs någon ytlig manöver för att rättfärdiga en blasé, räddhågsen eller strategisk inställning. Diskussionen om basinkomst (även kallat medborgarlön) är en typisk sådan fråga som resulterat i avmätta motioner lagda i riksdagen utan större vilja att väcka debatt.

Foto: Håkan Berg

Mycket av det vi ser av Miljöpartiets arbete handlar idag om en positionering för att få tilltro av industri, kapitalföreträdare och folket i allmänhet. MP strävar till att forma om sin ekonomiska politik så att den blir trovärdig i dagens samhällsparadigm, när ekonomins grundvalar inte är trovärdiga i sig själva. Realpolitiken hamras ut i enlighet med målen. Det främsta målet för MP är i dagsläget att växa sig så stort som möjligt. Däri ligger mycket av MP:s interna systemfel.

Gröna partiet behövs. Främst för att något parti behöver ta ansvar för att försöka lyfta viktiga systemkritiska diskussioner och perspektiv. Birger pekar på några och vi i GP håller helt med om att tillväxtkritik är grundläggande för grönt tänkande. Men, misslyckas vi mot förmodan med vår viktigaste uppgift, så finns det åtminstone många av de tusentals människor som över åren i desillusion hoppat av Miljöpartiet som blir glada när Gröna partiet nu växer upp ur jordens fria vidder likt en livsbejakande solros.