24 juni 2011

Vårdskandal i England

Igår läste jag några artiklar om missförhållanden på det vårdhem i England (exempelvis "Undercover reporter haunted by abuse of patients" och "Four arrests after patient abuse caught on film"). Inatt har jag via Youtube tittat på den dokumentär som artiklarna utgår från. Den fick mig att gråta och svära av chock och vanmakt. Människor kan vara ena vidriga jävlar ibland. Givetvis inte alla, men åtminstone somliga. Vi har förstås sett det många gånger förr. Liknande psykopatiska företeelser skedde som exempel i Hitler-Tysklands koncentrationsläger.

Kulturell grund och livsperspektiv har stor del i problembeskrivningen. Jag tror att det här ytligfierade samhället med dess nyliberala konsumtionsbaserade ekonomi driver människor att bli kalla och pennalistiska. Samtidigt så stängdes de stora mentalsjukhusen ner på 1970-talet just på grund av uppdagade övergrepp på patienter.

Det hopp jag har om mänskligheten ligger i mental omställning och utvecklad empati genom en förändring till livsbejakande värdegrunder. Frågan är var vi börjar? Jag tror att vi börjar med oss själva. Gör skillnad.

En som gjort skillnad är journalisten Joe Casey. Hen tog anställning som vårdare på en privat vårdinstitution i utkanten av Bristol, Storbritannien. De människor som tas om hand där är framförallt människor med inlärningssvårigheter och autism. Joe filmade med dold kamera under fem veckors tid och dokumenterade ofattbara mängder misshandel och förtryck. Delar av materialet visades i BBC-programmet Panorama för snart en månad sedan och väckte naturligt nog en folkstorm.

De anmälningar om missförhållanden som tidigare skett av personal hade passerat utan åtgärd från myndigheter och kontrollorgan. En av dessa tidigare anställda med lång erfarenhet av vårdyrket tog därför saken till media. I och med dokumentären så fick vårdföretaget Castlebeck en svettig uppgift att försöka få kontroll över situationen och tvätta rent sitt företagsnamn.

Tretton anställda stängdes omedelbart av från tjänst och fyra personer häktades. Myndigheterna lovar givetvis krafttag för att ändra på situationen och komma tillrätta med om missförhållanden även finns på andra platser. Med tanke på hur de skött den här saken hittills så lär förtroendet för myndigheternas kompetens vara ganska så urvattnad. Se exempelvis Ian Biggs (regionsdirektör för Vårdkvalitetskommissionen som har till uppgift att kontrollera vårdgivare) patetiska och menlösa framträdande i dokumentären. Det är framförallt kapitalet som styr. Det behöver vi ändra på.

Här är TV-dokumentären visad på Youtube i fyra delar. Totalt 60 minuter. Den är svår och jobbig att titta på, men jag rekommenderar det ändå. Det är bra att reagera. Stoppa inte huvudet i sanden. Se verkligheten för vad den är och stå upp mot förtryck och missförhållanden. Vi har alla något omkring oss där vi kan göra skillnad och vi mest måste våga reagera.

Undercover Care, del 1

Undercover Care, del 2

Undercover Care, del 3

Undercover Care, del 4 

4 kommentarer:

  1. Det gläder mig verkligen att du skriver det här. Jag upplever nämligen att det blivit i det närmaste tabu att kritisera vården i allmenhet, och psykiatrin i synnerhet. Det är som att alla redan vet att där finns så mycket brister, och att man därför inte "får" kritisera den mer. "Hur ska då de vårdanställda orka arbeta där?".

    Vet inte om du sett det, men i Sverige skickas (nästan uteslutande) unga kvinnor med självskadebeteende till rättspsykiatriska kliniker för vård tillsammans med dömda män. De har själva inte skadat någon annan än sig själv, men tvingas till vård på högsäkerhetskliniker där de utsätts för tvångsåtgärder som inte har stöd i lag. Kvinnorna har blivit fullständigt övergivna av samhället: under de år som vi har arbetat för de här kvinnorna har vi sett hur varken läkarna som ger vården, eller Socialstyrelsen som ska garantera att vården blir bra och att lagarna följs, står på deras sida. Myndigheter har sett genom fingrarna med upprepade olagliga åtgärder, för vem lyssnar egentligen på en tvångsvårdad kvinna? Jag och min vän och kollega har arbetat för dessa kvinnor under flera års tid, och har skrivit en bok som kommer ut i november på Natur och Kultur. Om du är intresserad finns det lite mer att läsa på förlagets hemsida här: http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/titlar-allmanlitt/s/Slutstation-rattspsyk-ISBN-9789127132238/

    (P.s. På hemsidan står att utgivning sker i januari - det är fel, 16 november kommer den ut!)

    SvaraRadera
  2. Tack för din kommentar, Thérèse. Det är ganska självklart att vi har problem även här i Sverige.

    Jag ska kolla in er bok. Den låter som en bra ansats.

    SvaraRadera
  3. Hej! Jag tackar för det du skriver, det är mycket viktiga saker du tar upp här!
    Jag arbetar själv med människor med olika diagnoser t ex autism och jag blir SÅ ledsen när jag läser om och ser att människor kan bete sig så illa och behandla medmänniskor så dåligt.
    Är rädd för att det även kan finnas på nära håll ibland och hoppas innerligt att alla har kurage att anmäla om man tycker att någon är opassande i sitt yrke. Där har vi som är inpå det hela STOR SKYLDIGHET att agera!!!
    Tack för detta inlägg än en gång och för att jag fick finna vägen till din intressanta "Lilla gröna"!!

    SvaraRadera
  4. Visst behöver vi reagera. Tack, Ladyintuition, och varmt välkommen till min blogg! :-)

    SvaraRadera